Var kommer siffrorna ifrån?

Malin Roux har skrivit ken debattartikel i Aftonbladet. Hon vill införa den svenska sexköpslagen i övriga EU. Roux är grundare av den ideella organsiationen Real Stars, som arbetar mot sextrafficking. Som så ofta i denna typ av debattartiklar, som finns det påståenden utan källhänvisning.
Real Stars är vad man kallar en NGO (None Goverment Organisation), men finansieras delvis med statliga medel, bl a fick man till 2012 300.000 kronor av Ungdomsstyrelsen. Det är en ung förening, som startade så sent som 2010.
Föreningens syfte må var vällovligt, men då kanske man måste debattera på ett annat sätt för att bli trovärdig. Malin Roux påstår att det bara i Europa finns ett stadigt ökande antal sexslavar:
"Trafficking är i dag större än någonsin och antalet sexslavar, som står för lejonparten av all människohandel, ökar dramatiskt varje år. Bara i Europa uppskattas antalet sexslavar till nära 700 000."

Någon källa till detta lämnas inte. Den som blir nyfiken googlar. "700 000 sexslavar" ger många träff. Problemet är att källan är så olika. CIA, UNHCR, IOM, UD USA. Samma siffror, olika avsändare. Hela tiden mellan 700 000 och 2 miljoner är offer för människohandel worldwide. Första gången jag hittar siffran är från 1999:

"Enligt en rapport med titeln International Trafficking in Women to the United States, som publicerades 1999, säljs och köps varje år mellan 700 000 och 2 000 000 kvinnor och barn, många av dem till prostitution."

At present, no one US or international agency is compiling accurate statistics. Nonetheless, government and nongovernmental experts in the field estimate that out of the 700,000 to two million women and children who are trafficked globally each year, 

Ingenstans hittar jag Malin Roux siffra. 

Malin Roux

I en kommentar till Roux artikel hittar jag följande, skrivet av Björn von Knorring:

"När Inger Segelström kandiderade till EU-parlamentet var trafficking enligt henne den viktigaste frågan i den europeiska politiken. En verksamhet som varje år sades transportera 500 000 kvinnor och barn i huvudsak från de forna östlanderna till sexslaveri i Västeuropa. Den siffran var central för den grupp politiker från olika partier som valde att göra trafficking till sin stora fråga i valet till EU-parIamentetUppskattningen av antalet traffickingoffer brukar normalt hänforas till organisationen IOM (International Organization for Migration). När jag talar med organisationens informationsavdelning skrattar man. "Det där är en siffra som journalisterna har hittat på. Det är möjligt att den nämndes någon gång för länge sedan, men sedan dess har den fått ett eget liv"; säger Pineiro Niurka, på IOM i Geneve. Efter lite tankepaus kommer hon på att det kanske ändå finns en källa; amerikanska utrikesdepartementet och deras årliga rapport om traffickingIäget i världen. Och mycket riktigt - siffran förekommer i den amerikanska rapporten - men som källa anges IOM. När jag återkommer till IOMs huvudkontor i Geneve med uppgiften att amerikanerna anvander IOM som källa till fantasisiffran blir det mer munterhet och en ny tankepaus. "Den kan komma från en NGO (Non-govermental Organisation) i Sverige, kvinna till kvinna tror jag"; sager Pineiro Niurka. Vilket naturligtvis vid kontroll avvisas med bestämdhet också från den svenska organisationens kontor i Stockholm." 

Han lyckades alltså inte heller hitta någon källa till siffran, som användes i EU-parlamentet. 

Om man återgår till rapporten "Internation trafficking in women to th US" hänvisar man till uppskattningar gjorde av regeringstjänstemän eller från någon NGO. I Wikipedia hittar man följande:

"Numerous NGOs and governmental agencies produce estimates and specific statistics on the numbers of potential and actual victims of trafficking. According to the critics, these figures rarely have identifiable sources or transparent methodologies behind them and in most (if not all) instances, they are mere guesses. Scholars argue that this is a result of the fact that it is impossible to produce any meaningful statistics on a reportedly illegal and covert phenomenon happening in the shadow economy."

Ett intressant exempel på hur siffror dyker upp är från Fotbolls VM i SydAfrika 2010. Det beräknades det komma 40 000 sexarbetare genom trafficking. Någon källa för siffran gick inte att få fram, trots efterforskningar. Det underliga var att det var exakt lika många som beräknades komma till VM iTyskland fyra år tidigare. När det gällde Tyskland gjorde IOM en undersökning efter VM. Inte heller IOM kunde hitta  källan till påståendet. I de undersökningar som gjordes i Sydafrika kunde man inte se någon ökning av antalet sexarbetare i landet under VM. I Tyskland hittade man 5 fall. (Wall Street Journal)

NTS Alert skriver också om problemen att korrekt uppskatta antalet människor som är offer för trafficking och de felkällor som finns.

Hur stort är då problemet med trafficking i Sverige? BRÅ:s statistik för förra året säger följande:

Anmälda brott trafficking för sexuella ändamål: 35. Uppklarade 20 (varav 10 utan känd gärningsman).
Anmälda brott trafficking för andra ändamål: 63. Uppklarade 32 (varav 20 utan känd gärningsman).
Det hittades/anmäldes 10 Lilja-fall i Sverige förra året. Samtidigt hittades 20 barn som tvingades till arbete eller tiggeri. Uppklaringsgraden där någon fälls är låg.

Dick Wase

Dick Wase är historiker och gjort studien ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”. Han delar inte alls Roux uppskattning av hur stor traffickingen är. I en artikel i Newsmill skriver han följande:
"I hela världen har vi maximalt 3000 dokumenterade fall (domar) varje år, vilket – om man nu skulle ta till en så groteskt uppblåst ”mörkertalsberäkning” som den Liz Kelly sätter som yttersta gräns, d v s 20 ggr antalet kända fall – skulle göra maximalt 60.000 fall per år. Men i verkligheten är sextrafficking det brott vars bekämpande får absolut mest ekonomiska resurser av alla brott i hela världen. I land efter land görs tillslag efter tillslag, utan att man hittar några traffickingoffer, så i verkligheten är det orimligt att de reella antalen skulle överstiga tre gånger de dokumenterade fallen. D v s, att vi maximalt skulle ha ca 9000 fall i hela världen varje år.
Varför matas vi då med denna falska propaganda hela tiden? Enda anledningen är, därför att aktivisterna själva så stort gynnas av den påhittade bilden, därför att de med densamma kan skrämma samhället till att acceptera deras moralistiska och ideologiska idéer som ”fakta”. Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte t ex spåra undersökningen eller statistiken som ligger till grund för påståendet att sextrafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket t ex EU-minister Birgitta Olsson påstod senast i december 2011. Men det visar sig, att någon sådan undersökning eller statistik inte existerar.
Påståendet är helt och hållet ett påhitt någonstans ifrån, utan någonting som helst som kan konfirmera det. I verkligheten, som min undersökning visar, är människosmuggling en småskalig verksamhet, med enstaka, tillfälliga inblandade. De stora kriminella nätverk som det ständigt talas om existerar inte i verkligheten!"

Hur adekvat Wases sätt att räkna är, låter jag vara osagt. Han har åtminstone en grund för sin beräkning, vilket Roux inte har.
Wase menar alltså att det finns ett egenvärde av NGO:s att blåsa upp siffror för att få så mycket pengar som möjligt till sin verksamhet.
När människor tvingas till olika typer av arbete mot sin vilja, det må vara som sexarbetare eller som som arbetskraft i en fabrik, skall detta bekämpas. Det skall dock vara med blanka vapen och ärliga argument. Kanske är inte heller trafficing alltid trafficing. Ibland gör människor saker frivilligt. Svenska rättsmyndigheter vägrar dock tro det. När en prostituerad kvinna vägrar vara målsägare mot sin fästman, blir hon inte trodd. Enligt åklagaren är hon ändå ett offer.(Ryska Sanningar)

Ingen julefrid i dalaskogarna

Min farfar var jägare, men han skulle aldrig kunna tänka sig att gå ut med bössan under jul- och nyårshelgerna. Då rådde julefrid även i skogen. Det var rikligt med foder på utfodringsplatsen i skogen och på fågelbordet. Detta gamla hedersbegrepp bland jägare gäller inte längre, åtminstone inte bland skjutglada "Rambos" i Dalarna. Aftonbladet kan idag berätta om hur en jägare trodde att en hund var en varg och satte en kula genom huvudet på den.
– Vi har haft problem med rovdjur här. Björn, lo och varg som lemlästat våra djur. Jag beklagar djupt det som hänt. Mer vill jag inte säga.

Så lyder jägarens förklaring till varför han satte en kula i hunden. Han trodde alltså att "vargen" kunde vara något av de oidentifierade rovdjur som man tidigare haft problem med. Att det skulle handla om nödvärn, det vill säga att "vargen" var på väg att attackera jägarens djur, kan han naturligtvis inte hävda. I Dalarna går inte får ute och betar på vintern.

Hunden var en korsning mellan siberian husky och alaskan malamute och kan kanske få håll ha vissa likheter med en varg. En riktig jägare hade för det första inte skjutit, eftersom han är laglydig. Vargjakt är förbjuden om det inte handlar om nödvärn! Om han ändå skulle fått för sig att bryta mot lagen, hade han förvissat sig om att det verkligen var en varg. "Rambo" brydde sig inte om lagen eller förvissade sig om att han såg rätt. Han satte bara en kula genom huvudet på hunden.

Hunden var inte kopplad, utan var ute och sprang fritt med familjen tog en vinterpromenad. Tyvärr för jägaren kunde han därför inte köra en klassisk Skjut Gräv Tig.

Vid den här tiden på året är det inte olagligt att inte ha hundar kopplade. Förbudet gäller mellan 1 mars och 20 augusti. Nu skall man ändå ha bra kontroll på hunden så den inte börja driva. Själv har jag hunden inom kontrollerbart avstånd, inte för att den driver, utan för jag vet jag att det kan finnas varg i området. Det är jag som har ansvar för hunden, inte vargen. Nu kan man väl säga att det finns ytterligare skäl, det kan ju finnas fler "Rambo" i skogen.

Jag tror den enkla förklaringen är att "Rambo" ville bli kung i bastun och kunna berätta en fantastisk historia om hur han sköt en varg. Hur han spårade den på skidor i 10 mil (inte snöskoter) och sedan i ultrarapid låta lyssnarna vara med från det han lyfte bössan tills vargen låg död på marken med ett perfekt skott genom huvudet.

Jag vet att det finns en frustration bland en del jägare över att inte få använda sina snöskotrar, kommunikationsradior och precisions vapen och ge sig ut på vargjakt. Det som nu hänt visar att någon vargjakt inte behövs. Tillräckligt många anser sig kunna ta lagen i egna händer. 

Majoriteten av jägare tillhör inte denna krets, oavsett inställning till vargen. Den minoritet som utgörs av skjutglada "Rambos" är dock tillräckligt många.

Undrar vad Jägerförbundet kommer att säga? Förmodligen inget! Naturligtvis borde jägaren i fråga bli av med sin vapenlicens. Han har visat sig vara olämplig som jägare.

Gammelvargens juldagsbetraktelse

Vi har firat en traditionell svensk jul på det sättet jag firat jul i över 60 år. Det var med traditionell julmat, julklappar och jultomte. Om andra väljer att fira julen på annat vis är de fria att göra det. Vi lever i ett fritt land. Låt den som firar jul till minne av Jesu födelse få göra det. Om någon istället vill göra helgen till ett midvinterblot, så är det helt ok. Det går bra att låta bli att fira helt om man vill.
När jag ser friden i min 91-åriga mammas ögon när hon hör de gamla julsångerna, psalmerna och julevangeliet, så får traditionen än starkare betydelse. Detta är inget någon har rätt att ta ifrån henne. Inte heller att hon läser sitt "Fader vår..." på kvällen innan hon somnar.
Jag är nog själv kristen, även om jag inte springer ner dörrarna till guds hus. Från min barndom bär jag med mig det goda som finns i kristendomen. När livet varit svårt har det hänt att jag knäppt mina händer i bön. Har det hjälpt? Jag vet inte, men det har känts bra när jag gjort det. När barnen lämnat hemmet och finns spridda i världen, känns det tryggt att ibland tro det finns någon som håller en vakande hand över dem.

Som jag tidigare skrivit lever jag nu i ett nytt förhållande med fru och barn med en annan hudfärg och en annan religion. De firar också helsvensk jul med julmat och jultomte. Detta är lika naturligt som jag är med och firar deras högtider när vi besöker deras hemland. Detta är ingen uppoffring för någon part, utan blir bara dubbel glädje. När hon tänder sina ljus och ber till sin gud, är det hennes stund som jag aldrig skulle kunna tänka mig att ta ifrån henne.

Lever vi i ett sekulärt samhälle måste man visa respekt för olika människors tro. Om jag visar respekt för andra, kräver jag också respekt tillbaka. Jag tycker också att alla måste försöka anpassa sig till det land man kommer till. Det betyder inte att ge upp religion och traditioner, men det kan innebär att tro och traditioner kan skapa problem. Om tro och tradition är så stark att det hindrar dig från att göra vissa saker, så får du finna dig i att avstå.
I min frus land finns det många saker, som är naturliga här, som man inte kan göra där. Om vi skulle bosätta oss där, måste jag anpassa mig till de lagar och regler som gäller där.

Vi lever i en hård tid på många sätt. Det sociala skyddsnätet blir allt glesare, fler och fler faller igenom. Jobben blir allt färre i takt med att varslen ökar. Sådana tider leder till motsättningar, när de istället borde leda till sammanhållning. Vi måste ta människors oro på allvar, kliva ner från höga hästar och göra något.

Detta är trots allt vårt land, allas vårt land som lever här. Det är bara tillsammans vi kan göra det till ett bra land.

*********

Det var tio cm nysnö i morse. Skosvägen var oplogad, så jag tog skidorna med hunden springande lös bredvid. Där korsades vår väg att ett färskt vargspår. Hunden ryggade tillbaka, innan den försiktigt nosade i de stora spåren, men kände uppenbarligen ingen lust att följa dem. Detta är också en del av vårt land, som det också finns de som vill ta ifrån oss.

Vem är terrorist och vem är frihetshjälte?

Idag kan vi läsa att två svenska medborgare har åtalats i USA för terrorbrott.(DN) Brottet består i att de har tränats av islamistiska al-Shabaab i Somalia för att kunna utföra terroruppdrag. Det jag undrar över är vilket brott männen begått mot USA? De greps av lokala myndigheter i Djibouti och togs sedan om hand och flögs till USA av amerikanerna den 14 november. Någon mer som ser likheten med egyptierna som flögs ut ur Sverige?
Jag hyser inga sympatier för al-Shabaab som är en radikal islamistisk organisation, som med vapenmakt vill skapa en islamistisk stat i Afrika. Det innebär inte att jag tycker det är ok att USA i sin självpåtagna roll som världspolis kan utse vänner och ovänner, som har samma agenda. Sedan självsvåldigt bestämma att vissa skall föras till USA för rättegång, andra skall ruttna på en bas på Kuba eller helt enkelt avrättas med hjälp av drönare.
Vilken skillnad är det på en självmordsbombare i Somalia eller en i Syrien? Jo, i Syrien har det bestämts av EU, Nato, USA, Saudiarabien och Qatar att han är en frihetshjälte, trots att han företräder exakt samma ideologi som al-Shabaab. Någon mer som ser dubbelmoralen?
Vem som är terrorist eller frihetshjälte beror med andra ord på vilken sida man befinner sig. Terror kan ha olika skepnader. När bombplan sveper in över bostadsområden med sin dödliga last, är detta också terror. När vuxna och barn dödas av drönattacker är detta också terror. I de senare fallen kan vi vara säkra till 100% att ingen någonsin kommer att åtalas.

God Jul!

Internetgerilla och internet terror

Nu rör sig gammelvargen på en farlig väg, där det gäller att akta sig för att inte på en mina. Den alternativa vägen går över svag is. Bästa vore egentligen att vända tillbaka, ta en god bok och tända en brasa.
Jag läser idag om AB:s kulturchef Åsa Linderborg, som är förföljd av hat sedan tidningen granskat olika webbplatser, som man betecknar som rasistiska. Jag har inte läst artiklarna, jag läser inte de aktuella sajterna och jag försvarar inte de hotfulla och sexistiska mail och sms, som Linderborg har fått ta emot.
Jag skulle ändå drista mig till att säga, att som man bäddar får man ligga. Och då menar jag att det drabbar henne för att hon representerar "makten". Genom att gammalmedia och politiker i de etablerade partierna flyr debatten, skapas en "gerillarörelse", var politiska gren är Sverigedemokraterna. Precis som i "frihetsrörelsen" i Syrien, innehåller gerillan allehanda element, från vanligt folk till ganska otrevliga typer. För en del är Internet vapnet. Där finns allt från de som försöker att föra en vettig debatt till de som ägnar sig åt "nätterrorism".
Det som skrämmer mig är att PK-etablissemanget inte har förmåga att läsa av den frustration som finns ute i samhället. Detta ger sig bland annat uttryck i att man blandar ihop kritik mot invandringen med rasism. En julsång innehåller orden "tippe tippe tipp tapp" och illustrerar tomtenissar som smyger fram på tårna. Ibland får jag känslan av det det är en illustration av vad man vill att det svenska folket skall göra.
Varje litet "tippe, tippe, tipp, tapp" ger nya röster till Sverigedemokraterna och nya gerillakrigare.
Om nu upploppen i Göteborg till viss del är hedersrelaterade, så prata eller skriv om det. Förklara skillnader mellan kulturer.

Berätta att Zenidine Zidane tog en utvisning i VM-finalen när Marco Materazzi kallade hans syster för en hora. Berätta att det inte var så länge sedan även svenska grabbar försvarade sina systrars heder med knytnävarna.
När Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl skriver:
"Han (Erik Almqvist SD) har nu tydligen läst HD:s kultursida och vill föra fram sin främlingsfientliga propaganda om hur 'massinvandringen' förstör 'hans land'. Det kan han glömma. Den icke upplösta normen är nämligen att bekämpa främlingsfientlighet och rasism".

Bergdahl är ett bra exempel på inställningen hos PK-media. Undvik debatten, precis som statsminister Fredrik Reinfeldt. "Om jag blundar tillräckligt hårt, tillräckligt länge, är nog det "hemska" borta när jag tittar igen. Istället får det "hemska" näring och växer sig starkare.

Om man inte ser problemen och tar dem allvar kommer Sverigedemokraterna att vara det tredje största partiet med marginal 2014. Att kalla deras anhängare för SD-pöbel är inte speciellt fruktsamt, tvärtom.

Att i dagens klimat, som Centerpartiet, föreslå fri invandring, gör inte saken bättre.

För att undvika alla beskyllningar om rasism, vill jag berätta att jag är gift med en kvinna med annan hudfärg och annan religion. Vi respekterar skillnaderna i tro och kultur. I hennes hemland är det deras sätt att leva och deras lagar som gäller, i Sverige är det våra.
Om man tror på det man säger, ta debatten, för fram argumenten. Om det finns brister, erkänn det. Framför allt sluta vara så förbannat PK!!

Tangentbordsriddare istället för skrivbordshjältar

Anna Troberg

"Vårt val påverkar direkt hur barn och ungdomar kommer att använda internet. Tänker alla tyckare på det när de dagligen sitter och skriver magsura och hånfulla kommentarer om varandra och andra i krönikor, ledare och artiklar? Tror de att det är bättre när de sprider mörker med fin bildbyline i media än när vanliga dödliga gör det i kommentarsfält eller på Facebook och Twitter?"

Detta skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg i ett ett klokt debattinlägg i Aftonbladet.

Jag kom naturligtvis direkt att tänka på Aftonbladets egen Oisin Cantwell, som nedlåtande kan kalla någon ett "fegt kräk". Detta fick mig att blogga om "Skrivbordshjälten".

Anna Troberg väljer att prata om "tangentbordsriddare", vilket är något nämnde Cantwell inte är. Han passar in på hennes inledande citat.

Hennes krönika handlar om reaktionerna efter "instagram-upploppen" i Göteborg, där många s k experter och tyckare lägger ansvaret på Internet och sociala medier. 

"Enkla förklaringar är bekväma för politiker och journalister. De gör det lätt att sitta i mediernas VIP-loge, utse syndabockar och kräva hårdare lagar för att få ungdomarna att hyfsa till sig. Problemet är att inget av det minskar de problem som finns med näthat. För det krävs det äkta energi och ett engagemang långt bortom tomt prat."

Troberg menar att vi vuxna måste vara positiva förebilder även på nätet. Hon är själv mycket aktiv på nätet och jag har med förtjusning läst tråden på Flashback, där hon modigt ger sig in i en dialog med forummedlemmarna. Även på sin blogg för hon en dialog med sina läsare i kommentatorsfältet.

Det är lätt att instämma med henne och försöka agera så i kommentarer, i bloggen och på Twitter. Fast ibland drar humöret iväg, men det är då också en fråga om i vilken position den finns som får ta eventuell kritik.

Bloggen Högbergs Tankar skriver också några kloka ord:

"Mobbningen, hatet har blivit mer publikt och fler kan ta del av det. En bild, ett ord i ilska har plötsligt miljoner läsare som tror på det som står där framför dem på skärmen. Ett skämt blir allvar utan att det var så tänkt. En gnista tänder lätt en brasa som inte går att kontrollera. Förr var mobbingen mer intern, idag är den publik och man kan vara anonym. En bild ett ord på nätet utan underskrift eller något annat som gör att vi vet vem det är.

Det är inte nätet som är boven i dramat utan de unga som inte begriper vilken skada de gör. Jag misstänker att utan nätet så hade de funnit andra vägar att föra ut samma budskap. Möjligt att nätet gjort det närmare och lättare."

Skrivbordshjälten Oisin Cantwell

Oisin Cantwell heter en svensk skrivbordshjälte. Bakom sitt tangentbord är han modig, men han är ingen Clark Kent. Han kastar aldrig kostymen och ger sig ut i verkligheten som Fantomen. Han sitter tryggt bakom sin skärm. Inget värre kan hända honom att att 500 kommentarer slaktar det han skriver. Cantwell behöver inte vara rädd för att bli utlämnad till USA. Det finns inga amerikanska kongressledamöter som kräver hans huvud på ett fat. Det förekommer inge hemliga polisutredningar mot honom.
Oisin Cantwell är nämligen en ganska obetydlig person, bortsett från att han skriver en kolumn på Aftonbladet. I skydd av en ansvarig utgivare kan han underlåta att kan han nedlåtande kalla någon för  ett "fegt kräk". Han gör det i en krönika i Aftonbladet.
Jag måste säga att maken till dravel var det länge sedan jag läste och då skrivs det mycket dravel i svensk kvällspress. Jag förstår inte ens syftet med krönikan. Den kvalificerade dyngan som Cantwell presenterar saknar fullständigt substans.
Någon kritik mot Sverige, svenska åklagarmyndighet och överåklagare Marianne Ny, kan man inte hitta i krönikan. Cantwell måste ha läst förundersökningen och sett på vilken svag grund den vilar. Varför skriver inte Cantwell om hur nämnda myndighet och nämda överåklagare gång på ljugit om varför man inte kan åka över till England för att förhöra Assange. Istället agerar verderbörande krönikör som en gammal gödselspridare, som sprättar dynga omkring sig.
Nej, Oisin Cantwell, detta var dåligt, otroligt dåligt. Om det delas ut någon journalistiskt dyngpris, ligger du bra till

.

Skola ville stoppa 3 pepparkaksgubbar

I helgen tillfördes Sverigedemokraterna nya sympatisörer. Det var när lille Mio, 10 år, på Kanalskolan i Laxå inte fick vara pepparkaksgubbe i luciatåget (AB). När hans mamma ringde skolan upplystes hon om att man tagit bort sången för att inte stöta sig med någon. Med andra ord var skolan rädd för att någon skulle uppfatta den gamla julsången från 1913 som rasistisk. Mios mamma gjorde följande reflektion:
– Då sa jag att om man nu ska dra saker till sin spets ska inte Mio vara med i något Ku Klux Klan-tåg. För det är vad det är – de har vita strutar och vita klänningar.

Nu backade skolan efter att det hela blev en riksnyhet. Ändå var åtgärden sanktionerat ändå uppe i högsta ledningen.

Margaretha Zetterlund, barnomsorg- och utbildningschef i Laxå kommun, säger hon att pepparkaksgubbarna portades eftersom de bestämt sig för att inte sjunga pepparkakslåten ”Tre pepparkaksgubbar”.

Plötsligt var dock allt ett missförstånd. Zetterlund gjorde en pudel

Vi komma, vi komma från pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand
Så bruna, så bruna vi äro alla tre
korinter till ögon och hattarna på sne
Tre gubbar, tre gubbar från pepparkakeland
till julen, till julen vi komma hand i hand
men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis, de ville inte resa från vår pepparkakegris.

Texten skrev av Astrid Forsell Gullstrand och musiken av Alice Tegnér och har alltså sjungits i snart 100 år. Blir nästa steg att man inte kan äta pepparkakor, som är formade som gubbar och gummor? Kanske skulle vi fokusera på annat när det gäller att arbeta för människors lika värde, oavsett etnicitet, kön, sexuell läggning  eller religion. Trams som detta, Lilla Hjärtat och Tintin i Kongo gynnar inte detta arbete, tvärt om!

Yang Zaixin och Su Tianjin delar på 2012 års Holme

Yang Zaixin och Su Tianjin

Priset Holme utdelas varje år i december månad, första gången 2008, fyrtio år efter Jan Fridegårds död (mannen som skapade hjälten Holme i trilogin Trägudars land, Gryningsfolket & Offerrök). Priset utdelas den 1 december varje år, samma datum som Rosa Parks i handling visade sitt motstånd mot rasismen, då hon den 1 december 1955 i Montgomery, Alabama, vägrade lämna sin sittplats till en vit man.
Priset har tidigare erhållits av Ara Abrahamian (2008), Lydia Cacho (2009), Julian Assange (2010) och Shahira Amin (2011).

Yang Zaixin är en kinesisk advokat som tagit sig an marktvister mellan lokala bybor och Stora Enso, som med stöd av kinesiska makthavare tvingat sälja sin mark till underpriser under hot om våld. Yang Zaixin har till priset av sin egen karriär och olagliga husarrester och övervåld riktat mot sig själv i handling stått upp för the Rule of law, till stöd för de svaga och till motstånd mot värdesystemets parasiter, alla med samma gener vare sig de härstammar från Kina eller Sverige.

Su Tianjin är en av de lokala markägarna som vägrat låtat sig köpas, och stått upp mot de kinesiska myndigheterna och för sina landsman, när normalitet är att vika sig ned.

Dennis Töllborg

Pengar luktar, bara man ser till att pissa på dem hela tiden.

Bakom priset står juristprofessorn Dennis Töllborg och hans organisation Stella Bianca.

Specialvisning av Red Forest Hotel (Den tysta skogen) Stora Teatern, Kungsparken 1, Göteborg tisdagen den 4 december.
Svensk-Finska skogsjätten Stora Enso planerar en fabrik i Kina. I skuggan av den gigantiska investeringen ryktas det om våld mot lokalbefolkningen, markstölder och miljöproblem. Samtidigt gör en finsk kameraman en film om det nya, gröna Kina. Kinas har initierat klimatvänliga kampanjer där de investerar i återvinning, förnybar energi och miljöreformer. Istället för en film om Kina är det gröna exempel världen behöver, blir det en mardröm för filmaren när han konfron
teras av regeringstjänstemän som bestämt vill skydda ett gigantiskt skogsföretags rykte. Samtidigt som tjänstemännen hyllar trädplanteringens fördelar gör de allt för att hindra honom från att besöka projektet. Istället blir han isolerad på ett hotell och hans kontakter blir förhindrade från att träffa honom. Ett år senare gör han ett nytt försök att ta reda på vad som händer i provinsen. Ur en rad bisarra möten med tjänstemän som försöker undvika ansvar mynnar Red Forest Hotel ut i en absurd, Kafka-liknande thrillerdokumentär.

Seminarium på Göteborgs Universitet, JMG, onsdagen den 5 december

"Sådan är moralen i den svenska jämmerdalen"

Så är det debatt om sexköpslagen igen. Denna gång vill landets politiska kvinnoförbund göra det straffbart i Sverige, för män som, som besöker prostituerade i länder där detta är lagligt. DN dömer ut förslaget i en ledare populistiskt och principlöst.
"Om man byter ut ordet ”sexköp” mot ”aborter” och landet Sverige mot något av de många i Europa där abort inte är tillåtet, närmar man sig ett av de problem som debattskribenterna helt svischar förbi i lördagens DN Debatt-artikel.

Sverige är en del av en juridisk omvärld där dubbel straffbarhet är ett slags överordnad huvudprincip. Det innebär att man inte kan straffas för något som inte är brottsligt i det land brottet begås. Att en kvinna från Malta, Irland eller Polen inte kan straffas om hon genomgår en abort i Sverige."

Gammelvargen är av den uppfattningen att hela sexköpslagen är populistisk och principlös. Varför är den manliga prostitutionen marginaliserad? Varför är det "kärlek", när medelålder kvinnor köper sex i Gambia?

Jag skrev om lagen för snart 2 år sedan och vad jag skrev då, gäller än:

"Det bästa hade varit att skrota lagen och kasta den i papperskorgen. Då skulle svenska poliser slippa det förnedrande uppdraget att ligga i buskarna och smyga på män och kvinnor, som genom ett frivilligt avtal vill ha sex. I stället borde alla resurser läggas på trafficking, ungdomsprostitution, missbruk och fattigdom t ex.
Sexuellt utnyttjande av kvinnor och män som är i en utsatt situation, t ex genom trafficking behandlas  redan särskilt i lagstiftningen. Sexköpslagen är ett statsfeministiskt missfoster, som inte hör hemma i ett upplyst samhälle."

Kvinnorförbunden med de manliga politikerna hukande i buskarna har en "von obend" attityd och lagen är en morallag. Den är också märklig såtillvida, att det bara är den ena parten som utnyttjar den andra. Sanningen är ju att utan prostituerade, kvinnliga eller manliga, fanns det ingen prostitution. 

Jag vet inte hur mycket tid och pengar som läggs på att smyga i buskarna, men vore det inte bättre att polisens knappa resurser användes till att utreda "riktiga brott". Lägga med tid på att spana på villatjuvar, koppartjuvar och liknande, istället för prostituerade. Lägga mer resurser på trafficking. 

Istället för att sopa undan människors sociala skyddsnät, vore det inte bättre att göra det mera finmaskigt? 

Kvinnoförbundskvinnorna menar ju själva att många kvinnor saknar andra möjligheter att försörja sig. Det är genom att skapa just andra möjligheter, som behovet av att prostituera sig minskar.

Nu kommer säkert jag, precis som andra, som är motståndare till sexköpslagen, att stämplas som kvinnofientliga. Men det hjälper inte att spruta löven om det onda sitter i roten. Det är precis det man gör genom att stifta denna typ av morallag. 

Staten ska inte lägga sig i avtal mellan vuxna, myndiga människor, men vi skall hjälpa och stödja de som tvingas mot sin vilja, liksom vi skall hjälpa de som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare i andra sammanhang.

Dessutom har lagen varit helt meningslös, eftersom prostitutionen inte minskat, bara tagit andra former.

Men det har blivit ett utmärkt sätt att peka finger åt den som varit svag i själen. Då kan vi med media i spetsen stå där och skandera: FY, FY FY!!!

så "Farväl till släkt och vänner".....

Missa målet och skjuta sig i foten

Våga ta debatten med Åkesson och SD

"Vissa veckor är särdeles bra för Sverige", skriver Peter Wolodarski i en ledare i DN. Han syftar då på det gatlopp Sverigedemokraterna fått löpa i media och sammanflätar detta med Zlatans 4 mål i samband med invigningen av Friends Arena.
Wolodarski tror, tillsammans med övriga i gammalmedia, att de lyckats tillfoga Sverigedemokraterna obotlig skada, att väljarna flyr partiet. Jag tror de missar målet och skjuter sig själv i foten. Anledningen är att de inte rör sig i ute i verkligheten. Inte sitter vid kaffeborden med vanligt folk och hör hur snacket går. Verkligheten går inte att stänga ute genom att stoppa möjligheterna att kommentera känsliga artiklar. Det hjälper inte att hålla sig för öronen och stänga ögonen. Att behandla SD som luft får motsats effekt.
Det finns en frustration bland vanligt folk. Den som tror att tre Sverigedemokraters fyllekväll har någon större betydelse, lever långt ifrån verkligheten. Det vägs mer än väl upp av att en 87-årig dam blir misshandlad av fem ungdomar, som "talade ett språk hon inte förstod". Med "Kållereds-misshandeln" i minnet "vet" folk vilka som är de skyldiga. Bilbränder och upplopp, liksom omfattande bidragsfusk ger också sympatisörer till Sverigedemokrater. Att en invandrare blir kalla "babbe" är inget som upprör, eftersom många använder detta själva.

När det är dåliga tider, varslen står som spön i backen, arbetslöheten ökar, samtidigt som det sociala skyddsnätet blir allt grovmaskigare, då gäller det att hitta syndabockar. I Hitlers Tyskland blev det judarna, i Reinfeldts Sverige blir det invandrarna. Allt elände blir  invandrarnas fel. Man skiljer inte på flyktingar, arbetskraftsinvandring och invandring med stöd av den fria rörligheten inom EU.
När gammelmedia och de etablerade partierna försöker sopa alla problem under mattan, inte ta människors oro på allvar, då skapas utrymme för Sverigedemokrater och Avpixlat. Ingen kan påstå att migrationen är problemfri, att man lyckats med integrationen av stora invandrargrupper.
När det gäller kritik mot radikalfeminismen, så är inte detta kvinnohat, kritik mot Israels agerande i Gaza, inte antisemitism och kritik mot flyktingpolitiken inte rasism. Att avfärda all kritik som sådan, är att backa undan för en seriös debatt. Det är bara med öppenhet och fakta, som man kan avväpna argumenten, våga ta diskussionen.
Jag diskuterar ofta invandrarfrågor. Mitt huvudargument är att människor skall dömas utifrån sina gärningar, inte sin etnicitet. Svensk lag gäller i Sverige. Den kan i vissa avseenden kritiserar, men faktum är att den gäller. Den som bryter mot lagen skall straffas. Det kan också innebära att för icke medborgare, rätten att vistas i landet förbrukats. Respekt skall visas för olika människors tro, men det kräver också motsvarande respekt tillbaka. I en del fall kan tron komma i konflikt med möjligheter till att gå vissa utbildningar eller arbeta i vissa yrken. Det innebär att man inte kan välja dessa yrken, om man inte rättar sig efter de regler som finns. När detta sedan ses som diskriminering, späds invandrarfientligheten på. Rädslan för rasiststämpeln får inte leda till undfallenhet.
Det är Vårt Land! I detta land skall vi leva och trivas tillsammans. Skall vi kunna göra detta måste vi respektera varandra. Det kräver en öppen debatt, där problemen lyfts fram och inte sopas under mattan. Bara på det sättet kan mattan ryckas bort under fötterna på Jimmie Åkesson.
(Aftonbladet)

Kwasten är ute och sopar igen

Christer van der Kwast

Gammelvargen trodde faktiskt att han skulle kunna ägna sig åt något annat än Cirkus Quick ett tag. Team Lambertz verkade ha tagit sitt förnuft till fånga och krupit tillbaka in i sina hålor efter försöken att försvara det som inte går att försvara. Då dyker plötsligt Christer van der Kwast upp och kräver i en artikel i Newsmill att Ordfront ska trycka om hela upplagan av "Fallet Quick - så skapas en seriemördare". Anledningen är att hans vapendragare Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson påstår sig ha hitta 100 fel i boken.
Gammelvargen har tidigare gått igenom felen och har redovisat detta i två separata artiklar: "Gubb Jan ifrågasätter Råstams bok" och "Seppos list".
De punkter Gubb-Jan beskriver är i princip bagateller, som på intet sätt förtar bokens budskap. För den som dessutom läst domar, resningsansökningarna och nedlagda åtal, blir allt ännu mera påtagligt. Föga förvånande finns alla Lambertz "överväldigande bevis" med bland punkterna, trots att de redan är punkterade.

Om man går till Penttinens listan, reagerar gammelvargen kraftig på, att i många av punkterna står ord mot ord. Det är en mycket ful taktik, eftersom Hannes Råstam inte kan försvara sig. Med andra ord blir det en trovärdighetsfråga. Penttinen försöker stärka sin version genom att ringa upp polisbekanta och anhöriga. Penttinen talar sanning, Råstam, Bergwall och Jan Olsson ljuger. När det inte finns möjligheter till kontroll, är det svårt att tro Penttinen på hans ord med tanke på hans roll i "Cirkus Quick". Detta inte minst efter att ha läst domar, resningsansökningar, Pelle Svensson, Johan Håkansson, Dan Larsson, Nils Wiklund, Jan Olsson, Lennart Lundmark med flera och vad Sture Bergwall själv skriver och säger.

Christer van der Kwasts inhopp är ett nytt försök att kasta tvivel över Hannes Råstam, Quicks oskuld och resningsprocesserna. Det är en partsinlaga. Granskarna har ett intresse att smutskasta. Kwasts artikel följer därför troget den taktik, som dragits upp av teamleadern.

Jag håller med Ordfronts förlagschef Pelle Andersson:

”Jag kan inte se att det ni framför som fel är av den betydelse att bokens bärande argumentation på något sätt skulle påverkas."

Detta gäller även om alla fel skulle finnas i boken skulle stämma. Nu gör de inte det och det Kwast framför är trams. Tyvärr kan det gå hem hos en del som inte är pålästa.

Nej, Christer van der Kwast, sopa rent framför egen dörr i stället och stäng den sedan omsorgsfullt.

"David vs Goliat"

Bildmontage gjord av Tankesmedjan i P3

På den ena sidan finns vanliga människor med små bloggar och på andra sidan sidan betalda nyhetsjournalister, krönikörer och författare med hela gammalmedia till sitt förfogande. Man kan alltså mycket väl dra jämförelsen mellan David och Goliat.
I en ensidig debatt har David försökt föra fram att ett mynt har två sidor och att båda sidor är lika viktiga. Frontbloggen för detta blev Genus Nytt och Pär Ström, som ville visa andra sidan av myntet, det som aldrig visades. Han visade på hur den ena sidan systematiskt gynnades och försökte slå sönder det han ansåg vara myter i debatten.
Budskapet var egentligen ganska enkelt och man kan undra varför han blev så kontroversiell:
- Alla skall ha samma rättigheter och skyldigheter, oavsett kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning! All lagstiftning skall vara könsneutral!
Samma åsikter förs fram i andra bloggar och det finns även kvinnliga bloggare, som tar upp samma frågor som Pär Ström. Genom att ge ut böcker där frågorna togs upp och analyserades, samt blev inbjuden till debatter blev Pär Ström en frontfigur och därmed hamnade i skottlinjen för det feministiska etablissemangets eldgivning. För tydligen är det inte jämställdhet detta vill ha?
Det värsta är att man inte ville ta en saklig debatt och med fakta slå sönder Ströms argument. Den svenska radikalfeminismens "grand lady" Gudrun Schyman skrev en debattartikel i SVD.
"När Pär Ström presenterar 112 källhänvisningar i sin bok "Sex myter om feminismen", orkar inte Gudrun Schyman med en enda. Hon kräver att vi skall tro henne på hennes ord! Hon bemöter inte Ström med ett enda sakligt underbyggt argument. Det enda hon har gjort är att ta könsmaktsordningens existens som intäkt för att Per Ström har fel." (Pär Ström - Gudrun Schymann 112-0).
När argumenten saknas blir Ström och hans anhängare kvinnohatare och jämförs med nazister, Adolf Hitler och Anders Behring Breivik. Åsikter som inte är PK mår bäst av att tigas ihjäl eller hotas till tystnad!

Det som ofta präglar debatten i frågor kring misandrin, patriarkat, feminism och genus, är just att alla som inte ställer upp och stämmer in i den feministiska jubelkören är kvinnohatare. Som bevis på detta framförs det näthat, som drabbar feministiska debattörer och bloggare. Jag läser inte feministiska bloggar annat än i undantagsfall, men jag läser ofta debattartiklar i ämnet. Jag måste säga att jag inte hittar mycket hat i dessa kommentarer, men ofta hård kritik. Det kan tyckas mycket märkligt att de som ropar högst om näthat, ägnar sig just åt detta!

Att fritt få uttrycka sina åsikter är en demokratisk rättighet. Det gäller Maria Sveland och hennes vänner, likaväl som det gäller Anders Behring Breivik och Valerii Solana. Och naturligtvis omfattas även Pär Ström och hans anhängare av detta. En fri och öppen debatt skall uppmuntras, men debatten får inte övergå i våld, hot och trakasserier.

Man skall veta att Internet är en tuff "värld", som skapar möjligheter som inte funnits tidigare. Inte minst för människor som av olika anledningen blivit aggressiva och hatiska. Det kan var mot feminister, invandrare, politiker eller busschaufförer i Stockholm. Kommentatorsfält och e-post med sina omedelbarheter, blir ett utmärkt sätt att avreagera sig. 

Det är dock stor skillnaden när betalda debattörer med etablerade medier som plattform, ger sig på en ideellt bloggande privatperson.
De radikafeminister, som nu firar att en kritisk röst tystnat, borde tänka på följande:
"Det är därför synd att Pär Ström nu lägger ned sin verksamhet. Inte minst borde just Sveriges feminister tycka det. För vad tjänar den feministiska kampen på att dess främste kritiker tystnar? Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.
Men radikalfeminismen är som sagt inte intresserad av dialog.
Politiska rörelser som endast drivs av en vilja att få alla att tycka likadant, vars dröm är att alla i samhället har en och samma åsikt, går till sist under. Radikalfeministerna firar att de äntligen fått tyst på sin främste kritiker, men gräver därmed sin egen grav."
(Ur Stefan Olssons ledare i Norrköpings Tidningar)

Några andra bloggar, som skriver om jämställdhet:
Aktivarium
Toklandet
Ann-Mari´s Blogg
Pelle Billing
Bashflak
Genusdebatten
Daddys

Full fart mot det kontantlösa samhället

Enligt riksdagsman Ulla Andersson (v) fanns i Sverige år 2009 inga kontantlösa bankkontor. År 2010 var siffran 179. 2011 var antalet 560. Det motsvarar var tredje bankkontor. Hon tog upp frågan i en interpellation till regeringen

- Avser statsrådet att ta något initiativ för att tvinga de stora affärsbankerna att upprätthålla någon form av kontanthantering?

Regeringens svar:
Vi vill att processen [med kontantväsendets utraderande] fortsätter.

(Kristoffer Hell)

Min gamla mamma är 91 år. Hon sköter det mesta själv, men skulle naturligtvis bli helt utslagen i ett kontantlöst samhälle. Den mest avancerade pryl hon kan hantera, är en miniräknare. Hon har frågat sin bank (Handelsbanken), om det finns planer på att ta bort kontanterna. Svaret blev att det inte finns några sådana planer. Om konkurrentbanken skulle ta bort kontanter, kommer deras kunder inte att kunna räkna med att få detta på Handelsbanken. Någon garanti för framtiden finns naturligtvis inte, men kanske kan det bli för ensilkda banker att konkurrera på?

Frågan är hur vi vanliga dödliga vill ha det? Är vi beredda på det kontantlösa samhället? Personligen är jag det inte. Det känns tryggt att ha lite sedlar i plånboken. 

Hur skall transaktioner mellan vanligt folk skötas? Skall var och en ha en kortdragare i fickan? 

Det finns de som anser att ett kontantlöst samhälle är ytterligare ett steg mot det optimala övervakningssamhället. Varenda transaktion kommer att kunna synas. Vem har skickat pengar till vem. Kommer det att bli en marknad för svartväxlare i gathörnen efter ett öststatsmönster? Kommer byteshandlen att öka?

Vad är ett bankkonto i ett kontantlöst samhälle? En fordran på ingenting? Vad kan jag få tillbaka av banken om det inte finns några fysiska kontanter? Kommer det att gå att få ut pengar ur systemet?

Är rånrisken med kontanthanteringen bara en ursäkt för att bankerna skall tjäna ännu mera pengar? Den som tror att det görs av omsorg om oss vanliga medborgare är nog ganska naiva. Redan idag tjänar bankerna stora pengar på korten. Jag läste någon uppgift om att en vanlig kortinnehavare bidrar med 900 kr om året i ökade inkomster för bankerna i form av avgifter.

Skall vi ge ett bankkort till våra barn, så de kan handla sitt lördagsgodis? Hur lär man dem hantera pengar de aldrig ser? 

Det finns många frågor, men få svar. Någon större debatt verkar inte förekomma. Hur ser andra politiker än Ulla Andersson på frågan? Är inte detta något som borde debatteras och diskuteras och inte smygas på oss?

Den som vill protestera kan göra det hos Kristoffer Hell

Gammelvargen och (o)rättvisan

De tre aporna "Hör ej, Ser ej och Talar ej"! Vilka är de? Domare i svenska domstolar! Nu är inte liknelsen min egen, utan jag har tagit den från en kommentar i Magasinet Paragraf. Men finns det dock rättsfall, som ger liknelsen legitimitet; Thomas Quick, "Fallet Ulf", Ari Mattinen, Tito Beltran och Billy Butt för att ta några kända fall.
Ett annat fall är hedersmordet på Perla, där just Paragraf för närvarande belyser detta i en artikelserie, där man vänder på alla stenar.
Gäller inte alltid "bortom all rimlig tvivel"? Hur ofta, hur länge tillåts åklagare och poliser bortse från objektivitetsprincipen? Är det lämpligt att åklagare med en egen agenda, tillåts driva förundersökningar? Exempelvis Marianne Ny eller Ulrika Rogland?
Jag tror det inte bara är gammelvargen som allvarligt börjat tvivla på hur det står till med rättssäkerheten i landet. Hur oskyldig jag än är, skulle jag bli mycket orolig om polisen en dag ringde på dörren.
Ännu mer orolig blir jag när jag läser att domstolarna inte skall söka sanningen, utan bara lyssna till det som framkommer under rättegångarna. Detta förutsätter att förundersökningen gjorts strikt efter objektivitetsprincipen.
Maciej Zaremba skriver i DN:

"Alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck."

Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver...”

Sanningen i Quickaffären – det har vi snart har åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna."

Varför sätts objektivitetsprincipen ur spel?

Tittar man på "Fallet Ulf" och mordet på Perla, känns mycket av ovanstående igen. Därtill kan man lägga avsaknad av teknisk bevisning. Både fallet Ulf och mordet på Perla bygger i princip på ett vittnesmål. Dottern det första fallet och systern i det andra. Båda fallen präglas av att man vill "sätta dit den jäveln"!
Varför skulle annars objektivitetsprincipen och rättegångsbalken sättas ur spel? Varför skulle annars rättssäkerheten för den enskilde medborgaren förbises? Karriärslystnad hos poliser och åklagare? Förbättra den egna och åklagarmyndighetens statistik?  Varför manipuleras massmedia för att skapa opinion mot den misstänkte och för den egna saken? Varför ljuger åklagare om rättslaget?
Oavsett vad Göran Lambertz, Claes Borgström med flera muttrar om, så är det för mig som medborgare ett oavvisligt krav att det som presenteras i en dom är det som bevisats bortom all rimligt tvivel. Att domstolen så långt det går sökt sanningen.
Tack och lov lyckas man inte varje gång, ibland är domstolarna faktiskt vakna, typ "barnläkaren" och "bsdm-målet".

Åklagarmyndigheten har den något märkliga målsättning att öka antalet åtal, inte fällande domar. Eftersom aldrig någon åklagare fälls för att gå till domstolen i onödan, är det ju ett riskfritt sätta att förbättra statistiken.

Försvarsadvokaterna

Gör försvarsadvokaterna det jobb man har betalt för? Gunnar Lundgren och Claes Borgströms insatser i Quick-rättegångarna reser tvivel. Likaså Tom Peyron insats i "Fallet Ulf". I hur många rättegångar agerar försvarsadvokaten på enbart rutin? Varje åtalad har rätt till en engagerad advokat, som man vet till 100 procent ställer upp och försvarar rättssäkerheten.
Gammelvargen har själv varit på många rättegångar där advokaten kommit med andan i halsen 10 minuter innan förhandling och dragit med sin klient in ett rum och det är första gången de träffas!
Till försvar för försvarsadvokater skall dock sägas att åklagaren befinner sig i ett stort överläge inför en domstolsförhandling. Försvaret måste förlita sig på att förundersökningen är objektivt gjord. Man vet inte vad som döljer sig i "slasken" och har ingen ersättning för att göra egna utredningar.
Men har man som Claes Borgström varit med på massor med timmar av förhör, rekonstruktioner och vallningar, kan man inte gömma sig bakom denna ursäkt. Han ville inte att rätten skulle veta sanningen. Lika lite kan Tom Peyron gömma sig bakom detta när, när han klient bad honom undersöka dennes alibi för tidpunkten för flera av "övergreppen" på dottern.

Åklagare med öppna ögon
Det finns åklagare med öppna ögon. En sådan är statsåklagaren Nils-Eric Schultz. Gammelvargen har tidigare refererat till honom och hans artiklel i Paragraf. Han pekar bl a på den stora faran som finns i det nära samarbete som uppstår mellan utredande polis och åklagare:
"När det är fråga om stora brottsutredningar, vilka ofta inleds med en spaningsperiod under vilken kanske teleavlyssning, buggning, kameraövervakning och fysisk spaning förekommer jobbar polis och åklagare mycket tätt ihop. En av åklagarens viktigaste uppgifter under denna tid är att vara en garant för att rättssäkerhetsaspekterna inte träds för när. Erfarenhetsmässigt vet jag att detta kan vara mycket grannlaga. Att stå emot ”hungriga” poliser som vill prova en ny inte lagreglerad åtgärd kräver sin man/kvinna.
Efter tillslag inträder perioden med förhör av de misstänkta, vittnen och andra. Detta är också en period med täta kontakter polis-åklagare.
Vad jag då menar är att det ibland kan vara svårt för åklagaren att upprätthålla den professionella distans till polisen som krävs."

Många med mig anser nog att en av de märkligaste turerna i "Cirkus" Quick och som har stor bärighet i denna artikel, är Göran Lambertz tvärvädning sedan "Felaktigt dömda", som togs fram under Lambertz tid som JK. Utredaren Hans Gunnar Axberger säger i tidningen Advokaten:

"Hans-Gunnar Axberger trycker hårt på domstolarnas ansvar för att kvalitetssäkra brottsutredningarna. I rapporten argumenteras för att domare ska läsa förundersökningen och lyfta fram eventuella brister i bevisningen. Den svenska traditionen säger annars att domare ska bedöma målet enbart utifrån vad parterna lyfter fram i rätten. Men Axberger tycker att den skolan har fel, och hänvisar till en rad formuleringar i lagtext och förarbeten.
– Om en domare upptäcker eller misstänker att det finns omständigheter som talar till den tilltalades fördel är han skyldig att verka för att de kommer fram, säger han."

Under perioden 1992-2005 finns inte mindre än elva fall, till övervägande del sexualbrottsmål, där personer först fällts och sedan friats helt efter resning. Utredarnas genomgång visar att domarna var fel redan första gången, och i de flesta fallen är misstankarna helt borta efter resningen.

Nu tror jag inte det är den kritik som rapporten fick av det juridiska etablissemanget, som är anledning till Lambertz agerande, utan hans undermåliga handläggning av Pelle Svenssons JK-anmälan i fallet Quick.

Åklgarnas starka ställning

Om vi återgår till Nils-Eric Schultz, så skriver han:

"Åklagaren har i Sverige en i jämförelse med de flesta andra länder en unikt stark ställning. Han/hon ska dels vara förundersökningsledare och därefter väcka åtal och driva målet i domstol. I länder med andra rättsordningar kan undersökningsdomare, polis eller kanske tull självständigt genomföra utredningarna för att, när dessa avslutats, överlämna utredningsmaterialet till en åklagare (olika benämningar i olika länder). Denne går igenom dokumentationen och om bevisningen då är tillräckligt stark beslutar åklagaren att väcka talan vid domstol.
Den fördel jag ser med den senare ordningen är att den åklagare som beslutar att väcka åtal har en betydligt friare roll gentemot utredningspersonal och utredningen i sig än vad som är fallet hos oss. Jag vet att ämnet är tabubelagt men trots det anser jag att det kan vara värt att fundera över om inte det kontinentala och anglosachsiska systemet skulle kunna vara att föredra."

Personligen tycker jag att det låter neutralt och bra med en förundersökningsdomare, som man t ex har i Frankrike.

Hur är svenskens förtroende för rättssäkerheten? Det beror nog på hur insatt man är frågorna. Att det beviljas resningar och oskyldigt dömda blir friade är bra, men dom skulle naturligtvis inte ha blivit dömda från början. En del lyckas aldrig få resning. Billy Butt har försökt 10 gånger. 

Det finns många förespråkare för ett oberoende resningsinistitut, som bl a finns i Storbritannien och Norge.(DN)

Bananer till aporna

"Bananmonarkin"

I den lilla juridiska ankdammen av koketterier, är det tur att det finns advokater med integritet och rättspatos, som t ex Thomas Olsson. Det inger lite hopp, men än bara lite. 

Gammelvargens slutsats blir att vi inte har någon som helst anledning att slå oss för bröstet och se ner på andra länders rättssystem. Skrapar man på ytan, upptäckter man en "bananmonarki". Det borde inte behövas att envisa grävande journalister ger enskilda fall stor medial uppmärksamhet för att rättvisa skall skipas, eller att advokater arbetar utan ersättning, eller absolut inte att människor med ekonomiska resurser kan anlita privata utredare.

En professor lärt ha sagt: Du kan ägna resten av ditt liv åt att försöka ändra det svenska rättssystemet. Förmodligen har han rätt, men jag hoppas han har fel!

DN har idag en intervju med Tant Gredelin, justitieminister Beatrice Ask, som har en viss bärighet i ovanstående, då man kan misstänka att det gäller att rädda vad som räddas kan i en urusel statistik.

Flashback utmanar partierna till debatt om Assange

Julian Assange

Flashback är ett debattforum med över 700 000 medlemmar i Sverige. När detta skrivs är lite drygt 38 000 av dessa online. Forumet innehåller trådar av alla slag, därför uppfattas det av en del som "avskrädeshög". A och B kändisar får sina liv analyserade in i minsta detalj. Den som vill veta vem som gjort vad, kan snabbt hitta det på Flashback.

Forumet innehåller dock massor av intressanta trådar, där deltagarna besitter spetskunskap i ämnet. En sådan tråd handlar om Julian Assange. Den startade den 21 augusti 2010 och har innehåller över 49 000 inlägg och tråden har 4,5 miljoner visningar. Här har man vänt på varenda sten, för att att citera en känd överåklagare. En del stenar har vänts många gångar. Gammelvargen har själv deltagit i diskussionerna tidvis och hämtat värdefull information därifrån till mina blogginlägg. Utan tvekan finns det många kan detta fall utan och innan i denna tråd.

Fallet Assange har hamnat i det dödläge och det verkar inte finnas något intresse från vare sig åklagare eller målsägarbidträde att bryta detta. Deltagarna i forumet tar därför det ovanliga greppet att bjuda in de politiska partierna till en debatt på forumet. Det ska bli spännande att se vilka som vågar anta utmaningen.

Till gruppledaren,
För kännedom: rättspolitiske talespersonen,

Vi har nöjet att bjuda in ditt parti till en löpande diskussion på internetforumet Flashback. Flashback är en svenskt debattforum på internet med 700.000 medlemmar. Där finns bl.a ett forum som diskuterat de rättsliga aspekterna på Assange fallet. Vi som bjuder in har sedan 26 månader följt rättsprocessen mot Assange och alla dess märkliga förvecklingar i en särskild diskussionstråd på Flashback.

Diskussionstråden har ackumulerat allt från förundersökningsprotokoll till artiklar och analyser, och har så här långt lett till närmare 50.000 inlägg och 4.5 miljoner besök. Anledningen till inbjudan är att vi som följt affären är seriöst intresserade av att höra hur just ert parti ser på affären och dess olika aspekter.

Vi riktar denna inbjudan till samtliga svenska partier för att föra debatten framåt. Att vi skriver just nu beror på det uppenbara dödläget i frågan, vilket drabbar både målsägarna och Assange och är pinsamt för Sverige som nation. Sverige behöver ta ett initiativ för att bryta dödläget.

Tanken är att få klara besked från respektive parti var dom står i frågan, med inriktning på att det uppkomna dödläget bryts.

Vi förutsätter att ni klarar inloggningen själv och lägger upp lämpligt konto. Att vi oavsett er inställning i frågan får ett svar på om ni har för avsikt att delta eller inte. Skulle det vara några problem så kom tillbaka så ska vi hjälpa er tillrätta.

Den aktuella trådens länk är https://www.flashback.org/t1275257

Varmt välkomna!

Hälsar espressino, talesman för ett tjugotal signaturer som skriver i tråden

Paragraf levererar spyor i artikelform

Gubb Jan Stigson

Magasinet Paragrafs chefredaktör Dick Sundevall vill inte ha några "spyor" i sitt kommentatorsfält, men det är tydligen tillåtet att kasta upp i artikelform. För det som Gubb-Jan Stigson presenterar i Paragraf är inget annat än en äcklig gammal spya. Nyhetsvärdet är noll, eftersom detta är en repris på vad Gubb Jan skrivit om åtminstone sedan 2008,då marken började skälva under honom. Eftersom gubben ingår i samma lag som Göran Lambertz, så kan inlägget också ses som ett sätt att försvara sin team manager. Lambertz tog upp precis samma sak i ett inlägg i Expressen för en tid sedan och som kommenterades av gammelvargen:
"Sture Bergwall har aldrig förnekat vad han gjort i sin ungdom. Han tar ansvar för det och skäms för det. Att ungdomsbrotten fullständigt saknar likhet med de brott Thomas Quick dömdes för, verkar helt sakna betydelse för Lambertz." och Stigson!

Dick Sundevall

Gubb Jan går steget längre än bossen. Han gräver sig tillbaka till när Sture var 14-15 år. Vad som är typiskt för hela cirkusen från början, är att man utelämnar sådant som inte passar in.

Bergwall skrevs ut efter övergreppen på pojkarna och knivskärningen 1977. Kuratorn Anita Stersky skrev i ett utlåtande "att han lärt sig att det inte är tillåtet att leva ut sina drifter och en av de viktigaste orsakerna till att han kunnat kontrollera sina drifter var att han helt slutade med narkotika och sprit".

Under tiden 1977 tills han begick bankrånet 1991 begick han inga brott mot minderåriga pojkar, trots att han vistades i frihet.

Som den ohederlige journalist, Gubb Jan är, kan han inte låta bli att infoga detta:

"Fransson nämner dessutom att han tagit upp just det här problemet med lagman Hans Sjöquist som sedemera dömde i målet. Hur han själv sagt att det ”är konstigt att han inte upprepat sexbrotten”. Vilket Sjöquist kommenterat med: ”Ja, så vitt man vet då”. Det var alltså ett problem att inte Quick begått några sexbrott.

Fransson är Göran Fransson, läkare på Säter, som kom att ingå i Quicks terapi-team med Kjell Persson, Birgitta Ståhle och S Å Christianson.

Det finns inget nytt i Stigsons långa haranga. Allt har han presenterat tidigare. Och allt saknar relevans. 

Lambertz och Stigson har dock försökt införa något nytt i svensk juridik:

"I den nu pågående debatten om Quick-utredningarna har justitierådet Göran Lambertz använt uttrycket ”ursprungssannolikhet”. Alltså vad Bergwalls bakgrund och diagnos säger om sannolikheten att det kan vara som han påstått. Och Lambertz hävdar att det hade varit tjänstefel att inte utreda erkännandena."

En viktig del i Stigson/Lambertz argumentation är Quicks perversitet. Göran Fransson skriver i ett utlåtande, 7a, efter bankrånet 1991:

"Det brott han tidigare är dömd för visar dock tecken till en grav sexuell perversion där upprepningsrisken vanligtvis är betydande varför det förefaller anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott."

Hannes Råstam påpekade i sin bok att det inte ingår i en 7a att göra en farlighetsbedömning i uppdraget och än mindre spekulera i eventuellt ouppklarade brott.

Fransson kunde i och för sig triumfera i att han hade haft rätt, men ändå så fel!

Thomas Olsson

Om det nu skulle finnas något som kallas "ursprungssannolikhet", skulle denna sannolikhet ha avfärdats redan i samband med utredningen om det preskriberade mordet på Thomas Blomgren.

Vaför intervjuade inte mottagaren av Publicistklubbens stora pris Quicks syskon och därmed slagit hål på "myten om Simon"? Då hade hela storyn slutat där, men då hade i och för sig Gubben aldrig fått något pris.

Gubb Jan har också den dåliga smaken att referera till dubbelmördaren Anders Eklund och ta dennes bakgrund som ett bevis på att också Quick är skyldig till de brott han friats för.

Anders Ahlmark har en bra kommentar i Paragraf:

"Förstår att det ibland kan vara problematiskt som redaktör att hitta en rubrik och vinkel för att publicera vad som helst, även om det kliar i fingrarna och man ser sig själv som yttrandefrihetens förebild. Har svårt att köpa ingressens budskap som försvar. Tror faktiskt inte att alla - från polisassistenten 1993 till justitierådet 2012 skulle gå med på det här upplägget som förklaring/försvar för sina misstag.
Hannes Råstam är borta, Sture Bergwall lever. Båda förtjänar mer respekt från "åklagarsidan".

Thomas Olsson i Newsmill 2009:

"Journalisten Gubb-Jan Stigson på Dala-Demokraten har ägnat ,mer än 15 år åt att försöka övertyga allmänheten om att Thomas Quick är en av historiens värsta seriemördare. Tidigare skedde det genom mer eller mindre grundlösa spekulationer kring olika illdåd han kunde tänkas ha begått. Sedan Quick återtog sina erkännanden har Gubb-Jan Stigsons skriverier förändrats och börjat anta en otäck form av personangrepp och smutskastning. Istället för att diskutera sakfrågan försöker Gubb-Jan attt skapa en motvilja mot Thomas Quick som person och redovisa fakta i målet på ett felaktigt och missvisande sätt....
I detta fall rör det sig dessutom om en människa som anses vara allvarligt psykisk sjuk. I den egenskapen torde han i och för sig vara mer skyddsvärd än t.ex. politiker och kändisar. Att hans diagnoser och sjukdomsbild används som ett slagträ mot honom när han påstår sig vara utsatt för ett justitiemord och det utan att det föreligger något synbart sammanhang mellan frågorna är djupt upprörande."

För övrigt beundrar jag de som orkar kommentera i Paragraf och mötas av Dick Sundevalls spydigheter. Han verkar inte fatta att det som är uppenbart får alla andra. Stigsons artikel utgör enligt honom ett bevis för att Thomas Quick är skyldig. 

Gammelvargen skrev detta här om dagen och det har också relevans på Stigson:

"Quicks berättelser i terapin om sin barndom följde med genom morddom efter morddom. Utan "Simon" hade inte brotten kunnat förklaras. Åtminstone van der Kwast och Penttinen visste att Quicks berättelse kunde vara fantasier. Varför skulle de annars gömma undan förhören med Quicks syskon? De visste också om att Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren. Dessa fanns i den s k "slasken" och återfanns inte förrän 2009. Hade Simon avslöjats, hade sagan tagit slut redan 1994."

Egentligen är inte Dick Sundevall och Gubb Jan Stigson värd att lägga ett par timmar på en fredagskväll, men det är som med en elak finne, det känns djävligt skönt när man klämt den...

Grattis

Slutligen ett stort postumt grattis till Hannes Råstam, som fått Per Wendels Nyhetspris 2012
Motiveringen till priset lyder:

"Det har redan gått sju år sedan Pelle Wendel avled i cancer. Han lämnade oss mitt i steget, med sin anteckningsbok vid sjuksängen och nästa artikel ännu bara som hastigt nedtecknade hållpunkter. Sju år senare lämnar även årets Per Wendel-pristagare oss med alltför många artiklar, TV-program och böcker oskrivna. In i det sista en murvel och yrkesman som aldrig nöjde sig med gårdagens rubriker. På dödsbädden skrev han de sista raderna i en extremt noggrann journalistisk granskning som medförde att Sveriges mest uppmärksammade rättsfall i modern tid åter hamnade i rampljuset. Sällan har en pristagare varit mer självklar – i Pelle Wendels anda går årets pris till Hannes Råstam".

Skribenter med olika perspektiv

1995 fick Gubb Jan Stigson Publicistklubbens Stora Pris. Motiveringen var att hans artiklar om Thomas Quick. Många anser att han fick det för att han agerande "nyttig idiot" åt van der Kwast. Intressant i sammanhanget är att Publicistklubbens ordförande vid denna tidpunkt hette Anette Kullenberg. Hon är syster till till Kerstin Vinterhed och Claes Borgström. Tänk var världen är liten! (tack Anders)
Borgström har för övrigt blivit anmäld till Advokatsamfundets disciplinnämnd på grund av sin mejlkonversation med justiterådet Göran Lambertz (SVD). Fullt välförtjänt, även om jag tror det slutar med enbart en erinran.
Claes Borgström får sig också en släng av sleven i ett kort, kärnfullt debattinlägg i DN av Maciej Zaremba:
"Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”... åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Johan Håkansson

Tillbaka i tiden

Det är märkligt hur det hela tiden öppnas nya dörrar när man rotar i "Cirkus Quick". Ibland bannar man sig själv att man inte öppnat en viss dörr tidigare.

Sommaren 1996, efter att Thomas Quick dömts för mordet i Appojaure, satt en ung journalist på tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) och funderade. Han ställde sig frågan, kan Quick ha hittat på alltihopa? Den unge journalisten bestämde sig för att undersöka saken. Han gick in totalt i arbete och läste allt som fanns att läsa, pratade med alla han kunde komma på, anhöriga till offren, poliser, advokater, psykologer.

Resultatet blev två artikelserier i tidningen. Artiklar som visade att Thomas Quick var oskyldig till morden i Piteå och Gällivare.

Ett resultat blev att anhöriga till offren tillsammans med vittnespsykologen Astrid Holgersson skrev ett öppet brev till riksåklagaren. Ingen ville dock lyssna på "skriet från vildmarken". Massmördaren skulle vårdas ömt. Vad hade en ung spoling på en landsortsblaska i norr att komma med, jämfört med upphöjda stjärnreportrar som Pelle Tagesson, Lennart Håård och Kerstin Weigl. Lägg därtill mottagaren av Publicistklubbens Stora Pris, Gubb Jan Stigson och TT:s reporter i Sundsvall, Ann Kristin Bladh. 

Artiklarna ledde istället till mindre trevliga telefonsamtal från bl a herrar Tagesson och Stigson.

Journalisten var då 25-årige Johan Håkansson, som fortfarande jobbar på NSD, idag som krönikör. Tidningen gjorde i år en stor uppföljning på hela "Cirkus Quick", som finns som faximil. Där skriver Johan:

- Jag var väldigt naiv på den tiden!
Han kan dock finna lite tröst i att riksåklagaren inte heller brydde sig om vad kriminalkommisarie Jan Olsson skrev till honom. 

I 16 år hade han levt med Thomas Quick. Anledningen var Rune Nilsson i Messaure, som blev utpekad av Quick som medhjälpare vid mordet i Appojaure. Detta utpekande förstörde livet för denna man. Johan träffade honom 1996 och blev tagen av mannens tragiska livsöde. Quck hade sett Rune Nilsson i en TV-dokumentär och Messaure låg nära Gällivare. "Cirkusen" svalde Quicks historia, trots att han "åkt" till Messaure med en obefintlig rälsbuss!

Johan försökte hjälpa Nilsson genom att polisanmäla Thomas Quick för falsk tillvitelse. Anmälan sopades snabbt bort av en viss van der Kwast!!!

Nilsson dog därför utan att få upprättelse och Johan levde med dåligt samvete över att han inte gjorde tillräckligt för honom.

Träffades på Säter

I år träffades Johan Håkansson och Thomas Quick/Sture Bergwall på Säter och fick möjlighet att prata om detta och andra saker. Johan beskriver det som ett bra möte:
- I 16 år kände jag ett oerhört förakt för honom. Det gör jag inte längre. Däremot tycker jag synd om honom.

Det Johan material tog fram, utgjorde till betydande del underlag för Dan Larssons bok "Mytomanen Thomas Quick".

För gammelvargen är det lite genant att jag inte kände till detta, utan blev tipsad om det genom en debattartikel i tidningen Journálisten (tack Markus).

Efter att ha jobbat många år på mindre tidningar känner jag igen attityden från kungliga huvudstaden mot kollegorna på landet. Även om många av dem börjat sin bana ute på vischan, glöms detta tyvärr bort i glansen av de stora drakarna. Ibland behöver de påminnas om att kvällspressen har det lägsta förtroendet av alla.

För Johan Håkansson ylar vargen fyra gånger, som var först att avslöja "Cirkus Quick" och det gör jag också för NSD, som lät honom jobba med fallet och för den uppföljning man nu gjort.

Som lite bonus kan man väl påminna Pelle Tagesson om hans journalistiska bragd att försöka knyta Thomas Quick till mordet på Helène Nilsson. Han försökte t o m övertyga sina läsare om att Quick fastnat på bild i Malmö. Skulle gärna vilja se hans min när han förstod att det var en oskyldig frimärshandlare....

Curt Bladh

"Så vänder vi Bladh"
I Sundsvall finns ett gift par som heter Curt och Ann Kristin Bladh. Under "quick-åren" jobbade Ann Kristin som journalist på TT, vilket noterats bl a tidigare i denna artikel. Curt Bladh var då kulturredaktör på Sundsvalls Tidning.
Ann Kristin Bladh var bekant med Johan Asplunds mamma. De bodde i samma område i Sundsvall. Hon blev sedan den som kom att rapportera om Fallet Quick för Tidningarnas Telegrambyrå TT. I princip alla nyhetsmedia prenumererade på nyheter från TT. Det Bladh skrev  fick med andra ord stor spridning. Som  många andra journalister kom hon att bli en megafon för åklagare och polis, med andra ord ytterligare en "nyttig idiot"!
Lägg till detta att hon var en stor beundrare av Birgitta Ståhle och besökte Säter flera gånger, där hon träffade Thomas Quick. Ann Kristin Bladh fick med rätta skarp kritik av Hannes Råstam i boken "Fallet Quick",
Kulturredaktör emeritus Curt Bladh skrev en debattartikel i Newsmill tidigare i år för att kritisera Dalademokraten beslut att stoppa Gubb Jan Stigson från att skriva mera om Thomas Quick i tidningens namn.
Det kan därför tyckas lite underligt att hans förre arbetsgivare nappar på ett erbjudande om att skriva en recension av Hannes Råstams bok "Fallet Quick - Så skapas en seriemördare". Familjen Bladh är helt klart part i målet och man borde misstänkt att det fanns förutfattade meningar, inte bara om boken, utan också om Hannes Råstam.
Sundsvalls Tidningen väljer självklart själva vem och vad de publicerar. Curt Bladh har rätt till sin åsikt om Thomas Quick, Hannes Råstam och boken. Med tanke på familjens förhållande till fallet, hade det dock varit hederligare att publicera recensionen, som ett debattinlägg!
Curt Bladh kallar Råstams bok för insinuant och hårdvinklad. Insinuant är just vad Bladhs recension är och hör nog till det mest försåtliga, skamliga försöket hittills att ta ära från Hannes Råstam.
När det gäller Team Lambertz vet vi deras agenda. De har något att försvara, men vet läsarna att också familjen Bladh har något att försvara? Att Ann Kristin Bladh var en nyttig akrobat i "Cirkus Quick"? Med sin recension gör Curt Bladh ett allvarligt försök att åtminstone kvalificera sig till avbytarbänken i "Team Lambertz".

Avslutningsvis en länk till ett inlägg av Sture Bergwalls bror Sten-Olof om hur det kändes att vara misstänkt som medbrottsling i Johan-mordet:

Alla dessa förträngda minnen

Kerstin Vinterhed

För den som läst det mesta som skrivits om fallet Quick är det fullständigt obegripligt att han kunde fällas för 8 mord, gammelvargen upprepar 8 mord!!!! Ingen inblandad kommer undan ansvar!

På 90-talet när det begav sig arbetade jag mest på lokaltidningar i södra delen av landet. När det gällde fallet Quick var vi hänvisade till vad TT skrev. Jag var alltså med och publicerade massor av okritiska artiklar av Ann-Kristin Bladh. Hennes artiklar fick med andra ord mycket stor genomslagskraft genom att de masspublicerades av lika okritiska redaktioner.
Naturligtvis har Dan Larsson rätt när han skriver att medierna bär stort ansvar för Quick-skandalen. Gubb-Jan Stigsons roll är allmänt känd. Han har skrivit över 300 artiklar om Quick. Flera av dessa utgjorde värdefull information när det gällde att kunna erkänna olika mord.
"Journalistikens kritiska och granskande funktion fallerade redan från början, rapporteringen i riksmedierna inriktades genast på att Thomas Quick var en vedervärdig, farlig, person. Därtill bidrog flera journalister aktivt till Quicks erkännanden", skriver Dan Larsson, som var en av få som såg igenom bluffen.

"Ingen journalist från riksmedierna på plats under de två första rättegångarna ifrågasatte däremot riktigheten i domarna. TV4:s Niclas Grunewald, Aftonbladets Kerstin Weigl och Expressens Pelle Tagesson beskrev istället från Piteå hur fasansfull Thomas Quick var. De måste ha hämtat det från rekonstruktionsvideon. För Quick var tyst under hela den öppna delen av rättegången."

Kvällspressen gav läsarna vad de ville ha, en svensk massmördare, värre än Hannibal Hector. Varför förstöra en bra story?

Då faller gammelvargens dom hårdare över DN:s Kerstin Vinterhed. Inte för att hon är syster till Claes Borgström, utan för det hon skrev om Thomas Quick. Hon träffade Quick första gången våren 1995, vilket var INNAN Claes Borgström blev hans försvarsadvokat. Borgström blev Quicks advokat senare samma år.

Vinterhed var mycket intresserad av psykiatri, vilket naturligtvis gjorde det intressant att träffa en mördare, som erkänt mord under terapi. Quick var då dömd för mordet på Charles Zelmanovits.

Hon gör en lång intervju med Quick. Vinterhed verkar köpa vad hon hör rakt upp och ner. Det gäller även berättelsen om "Simon" och den hemska barndom. Hon får dessutom närvara vid terapisamtal med Birgitta Ståhle och Quick. Inget ifrågasättande!

Det märkliga är att Vinterhed samtidigt gör en intervju med barnpsykologen Anita Cederström.

Cederström säger bl a

- Det man minns i terapirummet är ingen direkt återgivning av det liv man levt.

- Quicks berättelse bevisar inte att han upplevt det han berättar om sin barndom.

- Eller att han har begått alla de brott han erkänt.

- Bekännelsen måste styrkas av annan bevisning.

- Det finns exempel på falska berättelser för att tillfredsställa en terapeut 

Vinterhed läser Sten-Ove Bergwalls bok "Min bror Thomas Quick", som ju beskriver en annan barndom än den Quick berättar om. Varför pratar hon inte med syskonen? Varför gjorde inga andra journalister det?

Att inte höra klockor ringa, verkar vara en familjesjukdom i familjen Borgström. Det kan dock inte vara bra för varken en advokat eller en journalist.

Cederström, som Vinterhed jobbat mycket med när det gäller fosterhemsplacerade barn, intar en annan inställning är S Å Christiansson, Birgitta Ståhle, Kjell Persson (Långsberg) och Göran Fransson. Men så tillhörde hon inte Margit Norells skola. En av Norells lärljungar var Barbro Sandin, som på Säters sjukhus hade vissa framgångar med att behandla schizofreni med psykoterapi. Vinterhed var en beundrare av Sandin och skrev bl a en artikel i Magasinet Axess om henne. (Sandin bröt senare med Norells läror)

S Å Christianson hade gjort entré på scenen 1994 och spelade en betydande roll vid alla rättegångar, så ock när det gällde Zelmanovits.

Kerstin Vinterhed satt med möjligheten att avslöja Thomas Quick, men gjorde det inte. Naturligtvis blev det omöjligt när brorsan klev in på scenen. Då gällde det att försvara familjeäran.

Vinterhed tycker Quick ska vara tacksam för terapin på Säter

Så sent som 2008, strax innan Quick tar tillbaka sina erkännanden, tror hon fortfarande att han är skyldig och han ska vara tacksam för den fantastiska behandling han fått på Säter. Hon skriver så här i en artikel i DN:

"Och denna gång hade Thomas Quick faktiskt tur. Han hade tidigare behandlats på olika psykiatriska sjukhus i samband med sexuella övergrepp, men det hade varit en helt stum behandling, uteslutande med psykofarmaka. Ingen hade pratat med honom om hans liv, ingen. Denna gång kom han till Huddinge sjukhus för rättspsykiatrisk undersökning och en kurator där började prata med honom om hans liv, och lyssna på honom. Det var början till den långvariga psykoterapi som Thomas Quick sedermera kommit i åtnjutande av på Säters sjukhus och som hjälpt honom att erkänna sina brott och förstå sina handlingar; om än aldrig försonas med sitt öde."

Att hon inte kom ihåg när hon gjorde intervjun med Quick, utan tror den var gjord på 80-talet och att det var innan han var dömd för mord, är aldrig bra för en journalists trovärdighet:

"Jag påminner mig en intervju jag gjorde med seriemördaren Thomas Quick på åttiotalet då han berättade för mig om sitt sista brott, som var ett bankrån."

Quicks berättelser i terapin om sin barndom följde med genom morddom efter morddom. Utan "Simon" hade inte brotten kunnat förklaras. Åtminstone van der Kwast och Penttinen visste att Quicks berättelse kunde vara fantasier. Varför skulle de annars gömma undan förhören med Quicks syskon? De visste också om att Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren. Dessa fanns i den s k "slasken" och återfanns inte förrän 2009. Hade Simon avslöjats, hade sagan tagit slut redan 1994.

För gammelvargen är det svårt att dra andra slutsatser än att van der Kwast och Penttinen redan från början förstod att Quick ljög eller fantiserade. Karriären var viktig, även om man behövde offra en psykisk sjuk människa, för att nå denna berömmelse. 

Frågan är vem som var största lögnaren Thomas Quick, eller team Kwast?

PS! Det vore intressant att få exempel på fler artiklar om Quick, som inte är rena nyhetsartiklar!