Skribenter med olika perspektiv

1995 fick Gubb Jan Stigson Publicistklubbens Stora Pris. Motiveringen var att hans artiklar om Thomas Quick. Många anser att han fick det för att han agerande "nyttig idiot" åt van der Kwast. Intressant i sammanhanget är att Publicistklubbens ordförande vid denna tidpunkt hette Anette Kullenberg. Hon är syster till till Kerstin Vinterhed och Claes Borgström. Tänk var världen är liten! (tack Anders)
Borgström har för övrigt blivit anmäld till Advokatsamfundets disciplinnämnd på grund av sin mejlkonversation med justiterådet Göran Lambertz (SVD). Fullt välförtjänt, även om jag tror det slutar med enbart en erinran.
Claes Borgström får sig också en släng av sleven i ett kort, kärnfullt debattinlägg i DN av Maciej Zaremba:
"Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”... åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Johan Håkansson

Tillbaka i tiden

Det är märkligt hur det hela tiden öppnas nya dörrar när man rotar i "Cirkus Quick". Ibland bannar man sig själv att man inte öppnat en viss dörr tidigare.

Sommaren 1996, efter att Thomas Quick dömts för mordet i Appojaure, satt en ung journalist på tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) och funderade. Han ställde sig frågan, kan Quick ha hittat på alltihopa? Den unge journalisten bestämde sig för att undersöka saken. Han gick in totalt i arbete och läste allt som fanns att läsa, pratade med alla han kunde komma på, anhöriga till offren, poliser, advokater, psykologer.

Resultatet blev två artikelserier i tidningen. Artiklar som visade att Thomas Quick var oskyldig till morden i Piteå och Gällivare.

Ett resultat blev att anhöriga till offren tillsammans med vittnespsykologen Astrid Holgersson skrev ett öppet brev till riksåklagaren. Ingen ville dock lyssna på "skriet från vildmarken". Massmördaren skulle vårdas ömt. Vad hade en ung spoling på en landsortsblaska i norr att komma med, jämfört med upphöjda stjärnreportrar som Pelle Tagesson, Lennart Håård och Kerstin Weigl. Lägg därtill mottagaren av Publicistklubbens Stora Pris, Gubb Jan Stigson och TT:s reporter i Sundsvall, Ann Kristin Bladh. 

Artiklarna ledde istället till mindre trevliga telefonsamtal från bl a herrar Tagesson och Stigson.

Journalisten var då 25-årige Johan Håkansson, som fortfarande jobbar på NSD, idag som krönikör. Tidningen gjorde i år en stor uppföljning på hela "Cirkus Quick", som finns som faximil. Där skriver Johan:

- Jag var väldigt naiv på den tiden!
Han kan dock finna lite tröst i att riksåklagaren inte heller brydde sig om vad kriminalkommisarie Jan Olsson skrev till honom. 

I 16 år hade han levt med Thomas Quick. Anledningen var Rune Nilsson i Messaure, som blev utpekad av Quick som medhjälpare vid mordet i Appojaure. Detta utpekande förstörde livet för denna man. Johan träffade honom 1996 och blev tagen av mannens tragiska livsöde. Quck hade sett Rune Nilsson i en TV-dokumentär och Messaure låg nära Gällivare. "Cirkusen" svalde Quicks historia, trots att han "åkt" till Messaure med en obefintlig rälsbuss!

Johan försökte hjälpa Nilsson genom att polisanmäla Thomas Quick för falsk tillvitelse. Anmälan sopades snabbt bort av en viss van der Kwast!!!

Nilsson dog därför utan att få upprättelse och Johan levde med dåligt samvete över att han inte gjorde tillräckligt för honom.

Träffades på Säter

I år träffades Johan Håkansson och Thomas Quick/Sture Bergwall på Säter och fick möjlighet att prata om detta och andra saker. Johan beskriver det som ett bra möte:
- I 16 år kände jag ett oerhört förakt för honom. Det gör jag inte längre. Däremot tycker jag synd om honom.

Det Johan material tog fram, utgjorde till betydande del underlag för Dan Larssons bok "Mytomanen Thomas Quick".

För gammelvargen är det lite genant att jag inte kände till detta, utan blev tipsad om det genom en debattartikel i tidningen Journálisten (tack Markus).

Efter att ha jobbat många år på mindre tidningar känner jag igen attityden från kungliga huvudstaden mot kollegorna på landet. Även om många av dem börjat sin bana ute på vischan, glöms detta tyvärr bort i glansen av de stora drakarna. Ibland behöver de påminnas om att kvällspressen har det lägsta förtroendet av alla.

För Johan Håkansson ylar vargen fyra gånger, som var först att avslöja "Cirkus Quick" och det gör jag också för NSD, som lät honom jobba med fallet och för den uppföljning man nu gjort.

Som lite bonus kan man väl påminna Pelle Tagesson om hans journalistiska bragd att försöka knyta Thomas Quick till mordet på Helène Nilsson. Han försökte t o m övertyga sina läsare om att Quick fastnat på bild i Malmö. Skulle gärna vilja se hans min när han förstod att det var en oskyldig frimärshandlare....

Curt Bladh

"Så vänder vi Bladh"
I Sundsvall finns ett gift par som heter Curt och Ann Kristin Bladh. Under "quick-åren" jobbade Ann Kristin som journalist på TT, vilket noterats bl a tidigare i denna artikel. Curt Bladh var då kulturredaktör på Sundsvalls Tidning.
Ann Kristin Bladh var bekant med Johan Asplunds mamma. De bodde i samma område i Sundsvall. Hon blev sedan den som kom att rapportera om Fallet Quick för Tidningarnas Telegrambyrå TT. I princip alla nyhetsmedia prenumererade på nyheter från TT. Det Bladh skrev  fick med andra ord stor spridning. Som  många andra journalister kom hon att bli en megafon för åklagare och polis, med andra ord ytterligare en "nyttig idiot"!
Lägg till detta att hon var en stor beundrare av Birgitta Ståhle och besökte Säter flera gånger, där hon träffade Thomas Quick. Ann Kristin Bladh fick med rätta skarp kritik av Hannes Råstam i boken "Fallet Quick",
Kulturredaktör emeritus Curt Bladh skrev en debattartikel i Newsmill tidigare i år för att kritisera Dalademokraten beslut att stoppa Gubb Jan Stigson från att skriva mera om Thomas Quick i tidningens namn.
Det kan därför tyckas lite underligt att hans förre arbetsgivare nappar på ett erbjudande om att skriva en recension av Hannes Råstams bok "Fallet Quick - Så skapas en seriemördare". Familjen Bladh är helt klart part i målet och man borde misstänkt att det fanns förutfattade meningar, inte bara om boken, utan också om Hannes Råstam.
Sundsvalls Tidningen väljer självklart själva vem och vad de publicerar. Curt Bladh har rätt till sin åsikt om Thomas Quick, Hannes Råstam och boken. Med tanke på familjens förhållande till fallet, hade det dock varit hederligare att publicera recensionen, som ett debattinlägg!
Curt Bladh kallar Råstams bok för insinuant och hårdvinklad. Insinuant är just vad Bladhs recension är och hör nog till det mest försåtliga, skamliga försöket hittills att ta ära från Hannes Råstam.
När det gäller Team Lambertz vet vi deras agenda. De har något att försvara, men vet läsarna att också familjen Bladh har något att försvara? Att Ann Kristin Bladh var en nyttig akrobat i "Cirkus Quick"? Med sin recension gör Curt Bladh ett allvarligt försök att åtminstone kvalificera sig till avbytarbänken i "Team Lambertz".

Avslutningsvis en länk till ett inlägg av Sture Bergwalls bror Sten-Olof om hur det kändes att vara misstänkt som medbrottsling i Johan-mordet: