Paragraf levererar spyor i artikelform

Gubb Jan Stigson

Magasinet Paragrafs chefredaktör Dick Sundevall vill inte ha några "spyor" i sitt kommentatorsfält, men det är tydligen tillåtet att kasta upp i artikelform. För det som Gubb-Jan Stigson presenterar i Paragraf är inget annat än en äcklig gammal spya. Nyhetsvärdet är noll, eftersom detta är en repris på vad Gubb Jan skrivit om åtminstone sedan 2008,då marken började skälva under honom. Eftersom gubben ingår i samma lag som Göran Lambertz, så kan inlägget också ses som ett sätt att försvara sin team manager. Lambertz tog upp precis samma sak i ett inlägg i Expressen för en tid sedan och som kommenterades av gammelvargen:
"Sture Bergwall har aldrig förnekat vad han gjort i sin ungdom. Han tar ansvar för det och skäms för det. Att ungdomsbrotten fullständigt saknar likhet med de brott Thomas Quick dömdes för, verkar helt sakna betydelse för Lambertz." och Stigson!

Dick Sundevall

Gubb Jan går steget längre än bossen. Han gräver sig tillbaka till när Sture var 14-15 år. Vad som är typiskt för hela cirkusen från början, är att man utelämnar sådant som inte passar in.

Bergwall skrevs ut efter övergreppen på pojkarna och knivskärningen 1977. Kuratorn Anita Stersky skrev i ett utlåtande "att han lärt sig att det inte är tillåtet att leva ut sina drifter och en av de viktigaste orsakerna till att han kunnat kontrollera sina drifter var att han helt slutade med narkotika och sprit".

Under tiden 1977 tills han begick bankrånet 1991 begick han inga brott mot minderåriga pojkar, trots att han vistades i frihet.

Som den ohederlige journalist, Gubb Jan är, kan han inte låta bli att infoga detta:

"Fransson nämner dessutom att han tagit upp just det här problemet med lagman Hans Sjöquist som sedemera dömde i målet. Hur han själv sagt att det ”är konstigt att han inte upprepat sexbrotten”. Vilket Sjöquist kommenterat med: ”Ja, så vitt man vet då”. Det var alltså ett problem att inte Quick begått några sexbrott.

Fransson är Göran Fransson, läkare på Säter, som kom att ingå i Quicks terapi-team med Kjell Persson, Birgitta Ståhle och S Å Christianson.

Det finns inget nytt i Stigsons långa haranga. Allt har han presenterat tidigare. Och allt saknar relevans. 

Lambertz och Stigson har dock försökt införa något nytt i svensk juridik:

"I den nu pågående debatten om Quick-utredningarna har justitierådet Göran Lambertz använt uttrycket ”ursprungssannolikhet”. Alltså vad Bergwalls bakgrund och diagnos säger om sannolikheten att det kan vara som han påstått. Och Lambertz hävdar att det hade varit tjänstefel att inte utreda erkännandena."

En viktig del i Stigson/Lambertz argumentation är Quicks perversitet. Göran Fransson skriver i ett utlåtande, 7a, efter bankrånet 1991:

"Det brott han tidigare är dömd för visar dock tecken till en grav sexuell perversion där upprepningsrisken vanligtvis är betydande varför det förefaller anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott."

Hannes Råstam påpekade i sin bok att det inte ingår i en 7a att göra en farlighetsbedömning i uppdraget och än mindre spekulera i eventuellt ouppklarade brott.

Fransson kunde i och för sig triumfera i att han hade haft rätt, men ändå så fel!

Thomas Olsson

Om det nu skulle finnas något som kallas "ursprungssannolikhet", skulle denna sannolikhet ha avfärdats redan i samband med utredningen om det preskriberade mordet på Thomas Blomgren.

Vaför intervjuade inte mottagaren av Publicistklubbens stora pris Quicks syskon och därmed slagit hål på "myten om Simon"? Då hade hela storyn slutat där, men då hade i och för sig Gubben aldrig fått något pris.

Gubb Jan har också den dåliga smaken att referera till dubbelmördaren Anders Eklund och ta dennes bakgrund som ett bevis på att också Quick är skyldig till de brott han friats för.

Anders Ahlmark har en bra kommentar i Paragraf:

"Förstår att det ibland kan vara problematiskt som redaktör att hitta en rubrik och vinkel för att publicera vad som helst, även om det kliar i fingrarna och man ser sig själv som yttrandefrihetens förebild. Har svårt att köpa ingressens budskap som försvar. Tror faktiskt inte att alla - från polisassistenten 1993 till justitierådet 2012 skulle gå med på det här upplägget som förklaring/försvar för sina misstag.
Hannes Råstam är borta, Sture Bergwall lever. Båda förtjänar mer respekt från "åklagarsidan".

Thomas Olsson i Newsmill 2009:

"Journalisten Gubb-Jan Stigson på Dala-Demokraten har ägnat ,mer än 15 år åt att försöka övertyga allmänheten om att Thomas Quick är en av historiens värsta seriemördare. Tidigare skedde det genom mer eller mindre grundlösa spekulationer kring olika illdåd han kunde tänkas ha begått. Sedan Quick återtog sina erkännanden har Gubb-Jan Stigsons skriverier förändrats och börjat anta en otäck form av personangrepp och smutskastning. Istället för att diskutera sakfrågan försöker Gubb-Jan attt skapa en motvilja mot Thomas Quick som person och redovisa fakta i målet på ett felaktigt och missvisande sätt....
I detta fall rör det sig dessutom om en människa som anses vara allvarligt psykisk sjuk. I den egenskapen torde han i och för sig vara mer skyddsvärd än t.ex. politiker och kändisar. Att hans diagnoser och sjukdomsbild används som ett slagträ mot honom när han påstår sig vara utsatt för ett justitiemord och det utan att det föreligger något synbart sammanhang mellan frågorna är djupt upprörande."

För övrigt beundrar jag de som orkar kommentera i Paragraf och mötas av Dick Sundevalls spydigheter. Han verkar inte fatta att det som är uppenbart får alla andra. Stigsons artikel utgör enligt honom ett bevis för att Thomas Quick är skyldig. 

Gammelvargen skrev detta här om dagen och det har också relevans på Stigson:

"Quicks berättelser i terapin om sin barndom följde med genom morddom efter morddom. Utan "Simon" hade inte brotten kunnat förklaras. Åtminstone van der Kwast och Penttinen visste att Quicks berättelse kunde vara fantasier. Varför skulle de annars gömma undan förhören med Quicks syskon? De visste också om att Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren. Dessa fanns i den s k "slasken" och återfanns inte förrän 2009. Hade Simon avslöjats, hade sagan tagit slut redan 1994."

Egentligen är inte Dick Sundevall och Gubb Jan Stigson värd att lägga ett par timmar på en fredagskväll, men det är som med en elak finne, det känns djävligt skönt när man klämt den...

Grattis

Slutligen ett stort postumt grattis till Hannes Råstam, som fått Per Wendels Nyhetspris 2012
Motiveringen till priset lyder:

"Det har redan gått sju år sedan Pelle Wendel avled i cancer. Han lämnade oss mitt i steget, med sin anteckningsbok vid sjuksängen och nästa artikel ännu bara som hastigt nedtecknade hållpunkter. Sju år senare lämnar även årets Per Wendel-pristagare oss med alltför många artiklar, TV-program och böcker oskrivna. In i det sista en murvel och yrkesman som aldrig nöjde sig med gårdagens rubriker. På dödsbädden skrev han de sista raderna i en extremt noggrann journalistisk granskning som medförde att Sveriges mest uppmärksammade rättsfall i modern tid åter hamnade i rampljuset. Sällan har en pristagare varit mer självklar – i Pelle Wendels anda går årets pris till Hannes Råstam".