Gammelvargen och (o)rättvisan

De tre aporna "Hör ej, Ser ej och Talar ej"! Vilka är de? Domare i svenska domstolar! Nu är inte liknelsen min egen, utan jag har tagit den från en kommentar i Magasinet Paragraf. Men finns det dock rättsfall, som ger liknelsen legitimitet; Thomas Quick, "Fallet Ulf", Ari Mattinen, Tito Beltran och Billy Butt för att ta några kända fall.
Ett annat fall är hedersmordet på Perla, där just Paragraf för närvarande belyser detta i en artikelserie, där man vänder på alla stenar.
Gäller inte alltid "bortom all rimlig tvivel"? Hur ofta, hur länge tillåts åklagare och poliser bortse från objektivitetsprincipen? Är det lämpligt att åklagare med en egen agenda, tillåts driva förundersökningar? Exempelvis Marianne Ny eller Ulrika Rogland?
Jag tror det inte bara är gammelvargen som allvarligt börjat tvivla på hur det står till med rättssäkerheten i landet. Hur oskyldig jag än är, skulle jag bli mycket orolig om polisen en dag ringde på dörren.
Ännu mer orolig blir jag när jag läser att domstolarna inte skall söka sanningen, utan bara lyssna till det som framkommer under rättegångarna. Detta förutsätter att förundersökningen gjorts strikt efter objektivitetsprincipen.
Maciej Zaremba skriver i DN:

"Alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck."

Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver...”

Sanningen i Quickaffären – det har vi snart har åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna."

Varför sätts objektivitetsprincipen ur spel?

Tittar man på "Fallet Ulf" och mordet på Perla, känns mycket av ovanstående igen. Därtill kan man lägga avsaknad av teknisk bevisning. Både fallet Ulf och mordet på Perla bygger i princip på ett vittnesmål. Dottern det första fallet och systern i det andra. Båda fallen präglas av att man vill "sätta dit den jäveln"!
Varför skulle annars objektivitetsprincipen och rättegångsbalken sättas ur spel? Varför skulle annars rättssäkerheten för den enskilde medborgaren förbises? Karriärslystnad hos poliser och åklagare? Förbättra den egna och åklagarmyndighetens statistik?  Varför manipuleras massmedia för att skapa opinion mot den misstänkte och för den egna saken? Varför ljuger åklagare om rättslaget?
Oavsett vad Göran Lambertz, Claes Borgström med flera muttrar om, så är det för mig som medborgare ett oavvisligt krav att det som presenteras i en dom är det som bevisats bortom all rimligt tvivel. Att domstolen så långt det går sökt sanningen.
Tack och lov lyckas man inte varje gång, ibland är domstolarna faktiskt vakna, typ "barnläkaren" och "bsdm-målet".

Åklagarmyndigheten har den något märkliga målsättning att öka antalet åtal, inte fällande domar. Eftersom aldrig någon åklagare fälls för att gå till domstolen i onödan, är det ju ett riskfritt sätta att förbättra statistiken.

Försvarsadvokaterna

Gör försvarsadvokaterna det jobb man har betalt för? Gunnar Lundgren och Claes Borgströms insatser i Quick-rättegångarna reser tvivel. Likaså Tom Peyron insats i "Fallet Ulf". I hur många rättegångar agerar försvarsadvokaten på enbart rutin? Varje åtalad har rätt till en engagerad advokat, som man vet till 100 procent ställer upp och försvarar rättssäkerheten.
Gammelvargen har själv varit på många rättegångar där advokaten kommit med andan i halsen 10 minuter innan förhandling och dragit med sin klient in ett rum och det är första gången de träffas!
Till försvar för försvarsadvokater skall dock sägas att åklagaren befinner sig i ett stort överläge inför en domstolsförhandling. Försvaret måste förlita sig på att förundersökningen är objektivt gjord. Man vet inte vad som döljer sig i "slasken" och har ingen ersättning för att göra egna utredningar.
Men har man som Claes Borgström varit med på massor med timmar av förhör, rekonstruktioner och vallningar, kan man inte gömma sig bakom denna ursäkt. Han ville inte att rätten skulle veta sanningen. Lika lite kan Tom Peyron gömma sig bakom detta när, när han klient bad honom undersöka dennes alibi för tidpunkten för flera av "övergreppen" på dottern.

Åklagare med öppna ögon
Det finns åklagare med öppna ögon. En sådan är statsåklagaren Nils-Eric Schultz. Gammelvargen har tidigare refererat till honom och hans artiklel i Paragraf. Han pekar bl a på den stora faran som finns i det nära samarbete som uppstår mellan utredande polis och åklagare:
"När det är fråga om stora brottsutredningar, vilka ofta inleds med en spaningsperiod under vilken kanske teleavlyssning, buggning, kameraövervakning och fysisk spaning förekommer jobbar polis och åklagare mycket tätt ihop. En av åklagarens viktigaste uppgifter under denna tid är att vara en garant för att rättssäkerhetsaspekterna inte träds för när. Erfarenhetsmässigt vet jag att detta kan vara mycket grannlaga. Att stå emot ”hungriga” poliser som vill prova en ny inte lagreglerad åtgärd kräver sin man/kvinna.
Efter tillslag inträder perioden med förhör av de misstänkta, vittnen och andra. Detta är också en period med täta kontakter polis-åklagare.
Vad jag då menar är att det ibland kan vara svårt för åklagaren att upprätthålla den professionella distans till polisen som krävs."

Många med mig anser nog att en av de märkligaste turerna i "Cirkus" Quick och som har stor bärighet i denna artikel, är Göran Lambertz tvärvädning sedan "Felaktigt dömda", som togs fram under Lambertz tid som JK. Utredaren Hans Gunnar Axberger säger i tidningen Advokaten:

"Hans-Gunnar Axberger trycker hårt på domstolarnas ansvar för att kvalitetssäkra brottsutredningarna. I rapporten argumenteras för att domare ska läsa förundersökningen och lyfta fram eventuella brister i bevisningen. Den svenska traditionen säger annars att domare ska bedöma målet enbart utifrån vad parterna lyfter fram i rätten. Men Axberger tycker att den skolan har fel, och hänvisar till en rad formuleringar i lagtext och förarbeten.
– Om en domare upptäcker eller misstänker att det finns omständigheter som talar till den tilltalades fördel är han skyldig att verka för att de kommer fram, säger han."

Under perioden 1992-2005 finns inte mindre än elva fall, till övervägande del sexualbrottsmål, där personer först fällts och sedan friats helt efter resning. Utredarnas genomgång visar att domarna var fel redan första gången, och i de flesta fallen är misstankarna helt borta efter resningen.

Nu tror jag inte det är den kritik som rapporten fick av det juridiska etablissemanget, som är anledning till Lambertz agerande, utan hans undermåliga handläggning av Pelle Svenssons JK-anmälan i fallet Quick.

Åklgarnas starka ställning

Om vi återgår till Nils-Eric Schultz, så skriver han:

"Åklagaren har i Sverige en i jämförelse med de flesta andra länder en unikt stark ställning. Han/hon ska dels vara förundersökningsledare och därefter väcka åtal och driva målet i domstol. I länder med andra rättsordningar kan undersökningsdomare, polis eller kanske tull självständigt genomföra utredningarna för att, när dessa avslutats, överlämna utredningsmaterialet till en åklagare (olika benämningar i olika länder). Denne går igenom dokumentationen och om bevisningen då är tillräckligt stark beslutar åklagaren att väcka talan vid domstol.
Den fördel jag ser med den senare ordningen är att den åklagare som beslutar att väcka åtal har en betydligt friare roll gentemot utredningspersonal och utredningen i sig än vad som är fallet hos oss. Jag vet att ämnet är tabubelagt men trots det anser jag att det kan vara värt att fundera över om inte det kontinentala och anglosachsiska systemet skulle kunna vara att föredra."

Personligen tycker jag att det låter neutralt och bra med en förundersökningsdomare, som man t ex har i Frankrike.

Hur är svenskens förtroende för rättssäkerheten? Det beror nog på hur insatt man är frågorna. Att det beviljas resningar och oskyldigt dömda blir friade är bra, men dom skulle naturligtvis inte ha blivit dömda från början. En del lyckas aldrig få resning. Billy Butt har försökt 10 gånger. 

Det finns många förespråkare för ett oberoende resningsinistitut, som bl a finns i Storbritannien och Norge.(DN)

Bananer till aporna

"Bananmonarkin"

I den lilla juridiska ankdammen av koketterier, är det tur att det finns advokater med integritet och rättspatos, som t ex Thomas Olsson. Det inger lite hopp, men än bara lite. 

Gammelvargens slutsats blir att vi inte har någon som helst anledning att slå oss för bröstet och se ner på andra länders rättssystem. Skrapar man på ytan, upptäckter man en "bananmonarki". Det borde inte behövas att envisa grävande journalister ger enskilda fall stor medial uppmärksamhet för att rättvisa skall skipas, eller att advokater arbetar utan ersättning, eller absolut inte att människor med ekonomiska resurser kan anlita privata utredare.

En professor lärt ha sagt: Du kan ägna resten av ditt liv åt att försöka ändra det svenska rättssystemet. Förmodligen har han rätt, men jag hoppas han har fel!

DN har idag en intervju med Tant Gredelin, justitieminister Beatrice Ask, som har en viss bärighet i ovanstående, då man kan misstänka att det gäller att rädda vad som räddas kan i en urusel statistik.