Flashback utmanar partierna till debatt om Assange

Julian Assange

Flashback är ett debattforum med över 700 000 medlemmar i Sverige. När detta skrivs är lite drygt 38 000 av dessa online. Forumet innehåller trådar av alla slag, därför uppfattas det av en del som "avskrädeshög". A och B kändisar får sina liv analyserade in i minsta detalj. Den som vill veta vem som gjort vad, kan snabbt hitta det på Flashback.

Forumet innehåller dock massor av intressanta trådar, där deltagarna besitter spetskunskap i ämnet. En sådan tråd handlar om Julian Assange. Den startade den 21 augusti 2010 och har innehåller över 49 000 inlägg och tråden har 4,5 miljoner visningar. Här har man vänt på varenda sten, för att att citera en känd överåklagare. En del stenar har vänts många gångar. Gammelvargen har själv deltagit i diskussionerna tidvis och hämtat värdefull information därifrån till mina blogginlägg. Utan tvekan finns det många kan detta fall utan och innan i denna tråd.

Fallet Assange har hamnat i det dödläge och det verkar inte finnas något intresse från vare sig åklagare eller målsägarbidträde att bryta detta. Deltagarna i forumet tar därför det ovanliga greppet att bjuda in de politiska partierna till en debatt på forumet. Det ska bli spännande att se vilka som vågar anta utmaningen.

Till gruppledaren,
För kännedom: rättspolitiske talespersonen,

Vi har nöjet att bjuda in ditt parti till en löpande diskussion på internetforumet Flashback. Flashback är en svenskt debattforum på internet med 700.000 medlemmar. Där finns bl.a ett forum som diskuterat de rättsliga aspekterna på Assange fallet. Vi som bjuder in har sedan 26 månader följt rättsprocessen mot Assange och alla dess märkliga förvecklingar i en särskild diskussionstråd på Flashback.

Diskussionstråden har ackumulerat allt från förundersökningsprotokoll till artiklar och analyser, och har så här långt lett till närmare 50.000 inlägg och 4.5 miljoner besök. Anledningen till inbjudan är att vi som följt affären är seriöst intresserade av att höra hur just ert parti ser på affären och dess olika aspekter.

Vi riktar denna inbjudan till samtliga svenska partier för att föra debatten framåt. Att vi skriver just nu beror på det uppenbara dödläget i frågan, vilket drabbar både målsägarna och Assange och är pinsamt för Sverige som nation. Sverige behöver ta ett initiativ för att bryta dödläget.

Tanken är att få klara besked från respektive parti var dom står i frågan, med inriktning på att det uppkomna dödläget bryts.

Vi förutsätter att ni klarar inloggningen själv och lägger upp lämpligt konto. Att vi oavsett er inställning i frågan får ett svar på om ni har för avsikt att delta eller inte. Skulle det vara några problem så kom tillbaka så ska vi hjälpa er tillrätta.

Den aktuella trådens länk är https://www.flashback.org/t1275257

Varmt välkomna!

Hälsar espressino, talesman för ett tjugotal signaturer som skriver i tråden

Paragraf levererar spyor i artikelform

Gubb Jan Stigson

Magasinet Paragrafs chefredaktör Dick Sundevall vill inte ha några "spyor" i sitt kommentatorsfält, men det är tydligen tillåtet att kasta upp i artikelform. För det som Gubb-Jan Stigson presenterar i Paragraf är inget annat än en äcklig gammal spya. Nyhetsvärdet är noll, eftersom detta är en repris på vad Gubb Jan skrivit om åtminstone sedan 2008,då marken började skälva under honom. Eftersom gubben ingår i samma lag som Göran Lambertz, så kan inlägget också ses som ett sätt att försvara sin team manager. Lambertz tog upp precis samma sak i ett inlägg i Expressen för en tid sedan och som kommenterades av gammelvargen:
"Sture Bergwall har aldrig förnekat vad han gjort i sin ungdom. Han tar ansvar för det och skäms för det. Att ungdomsbrotten fullständigt saknar likhet med de brott Thomas Quick dömdes för, verkar helt sakna betydelse för Lambertz." och Stigson!

Dick Sundevall

Gubb Jan går steget längre än bossen. Han gräver sig tillbaka till när Sture var 14-15 år. Vad som är typiskt för hela cirkusen från början, är att man utelämnar sådant som inte passar in.

Bergwall skrevs ut efter övergreppen på pojkarna och knivskärningen 1977. Kuratorn Anita Stersky skrev i ett utlåtande "att han lärt sig att det inte är tillåtet att leva ut sina drifter och en av de viktigaste orsakerna till att han kunnat kontrollera sina drifter var att han helt slutade med narkotika och sprit".

Under tiden 1977 tills han begick bankrånet 1991 begick han inga brott mot minderåriga pojkar, trots att han vistades i frihet.

Som den ohederlige journalist, Gubb Jan är, kan han inte låta bli att infoga detta:

"Fransson nämner dessutom att han tagit upp just det här problemet med lagman Hans Sjöquist som sedemera dömde i målet. Hur han själv sagt att det ”är konstigt att han inte upprepat sexbrotten”. Vilket Sjöquist kommenterat med: ”Ja, så vitt man vet då”. Det var alltså ett problem att inte Quick begått några sexbrott.

Fransson är Göran Fransson, läkare på Säter, som kom att ingå i Quicks terapi-team med Kjell Persson, Birgitta Ståhle och S Å Christianson.

Det finns inget nytt i Stigsons långa haranga. Allt har han presenterat tidigare. Och allt saknar relevans. 

Lambertz och Stigson har dock försökt införa något nytt i svensk juridik:

"I den nu pågående debatten om Quick-utredningarna har justitierådet Göran Lambertz använt uttrycket ”ursprungssannolikhet”. Alltså vad Bergwalls bakgrund och diagnos säger om sannolikheten att det kan vara som han påstått. Och Lambertz hävdar att det hade varit tjänstefel att inte utreda erkännandena."

En viktig del i Stigson/Lambertz argumentation är Quicks perversitet. Göran Fransson skriver i ett utlåtande, 7a, efter bankrånet 1991:

"Det brott han tidigare är dömd för visar dock tecken till en grav sexuell perversion där upprepningsrisken vanligtvis är betydande varför det förefaller anmärkningsvärt att han inte åtalats på nytt för sådana brott."

Hannes Råstam påpekade i sin bok att det inte ingår i en 7a att göra en farlighetsbedömning i uppdraget och än mindre spekulera i eventuellt ouppklarade brott.

Fransson kunde i och för sig triumfera i att han hade haft rätt, men ändå så fel!

Thomas Olsson

Om det nu skulle finnas något som kallas "ursprungssannolikhet", skulle denna sannolikhet ha avfärdats redan i samband med utredningen om det preskriberade mordet på Thomas Blomgren.

Vaför intervjuade inte mottagaren av Publicistklubbens stora pris Quicks syskon och därmed slagit hål på "myten om Simon"? Då hade hela storyn slutat där, men då hade i och för sig Gubben aldrig fått något pris.

Gubb Jan har också den dåliga smaken att referera till dubbelmördaren Anders Eklund och ta dennes bakgrund som ett bevis på att också Quick är skyldig till de brott han friats för.

Anders Ahlmark har en bra kommentar i Paragraf:

"Förstår att det ibland kan vara problematiskt som redaktör att hitta en rubrik och vinkel för att publicera vad som helst, även om det kliar i fingrarna och man ser sig själv som yttrandefrihetens förebild. Har svårt att köpa ingressens budskap som försvar. Tror faktiskt inte att alla - från polisassistenten 1993 till justitierådet 2012 skulle gå med på det här upplägget som förklaring/försvar för sina misstag.
Hannes Råstam är borta, Sture Bergwall lever. Båda förtjänar mer respekt från "åklagarsidan".

Thomas Olsson i Newsmill 2009:

"Journalisten Gubb-Jan Stigson på Dala-Demokraten har ägnat ,mer än 15 år åt att försöka övertyga allmänheten om att Thomas Quick är en av historiens värsta seriemördare. Tidigare skedde det genom mer eller mindre grundlösa spekulationer kring olika illdåd han kunde tänkas ha begått. Sedan Quick återtog sina erkännanden har Gubb-Jan Stigsons skriverier förändrats och börjat anta en otäck form av personangrepp och smutskastning. Istället för att diskutera sakfrågan försöker Gubb-Jan attt skapa en motvilja mot Thomas Quick som person och redovisa fakta i målet på ett felaktigt och missvisande sätt....
I detta fall rör det sig dessutom om en människa som anses vara allvarligt psykisk sjuk. I den egenskapen torde han i och för sig vara mer skyddsvärd än t.ex. politiker och kändisar. Att hans diagnoser och sjukdomsbild används som ett slagträ mot honom när han påstår sig vara utsatt för ett justitiemord och det utan att det föreligger något synbart sammanhang mellan frågorna är djupt upprörande."

För övrigt beundrar jag de som orkar kommentera i Paragraf och mötas av Dick Sundevalls spydigheter. Han verkar inte fatta att det som är uppenbart får alla andra. Stigsons artikel utgör enligt honom ett bevis för att Thomas Quick är skyldig. 

Gammelvargen skrev detta här om dagen och det har också relevans på Stigson:

"Quicks berättelser i terapin om sin barndom följde med genom morddom efter morddom. Utan "Simon" hade inte brotten kunnat förklaras. Åtminstone van der Kwast och Penttinen visste att Quicks berättelse kunde vara fantasier. Varför skulle de annars gömma undan förhören med Quicks syskon? De visste också om att Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren. Dessa fanns i den s k "slasken" och återfanns inte förrän 2009. Hade Simon avslöjats, hade sagan tagit slut redan 1994."

Egentligen är inte Dick Sundevall och Gubb Jan Stigson värd att lägga ett par timmar på en fredagskväll, men det är som med en elak finne, det känns djävligt skönt när man klämt den...

Grattis

Slutligen ett stort postumt grattis till Hannes Råstam, som fått Per Wendels Nyhetspris 2012
Motiveringen till priset lyder:

"Det har redan gått sju år sedan Pelle Wendel avled i cancer. Han lämnade oss mitt i steget, med sin anteckningsbok vid sjuksängen och nästa artikel ännu bara som hastigt nedtecknade hållpunkter. Sju år senare lämnar även årets Per Wendel-pristagare oss med alltför många artiklar, TV-program och böcker oskrivna. In i det sista en murvel och yrkesman som aldrig nöjde sig med gårdagens rubriker. På dödsbädden skrev han de sista raderna i en extremt noggrann journalistisk granskning som medförde att Sveriges mest uppmärksammade rättsfall i modern tid åter hamnade i rampljuset. Sällan har en pristagare varit mer självklar – i Pelle Wendels anda går årets pris till Hannes Råstam".

Skribenter med olika perspektiv

1995 fick Gubb Jan Stigson Publicistklubbens Stora Pris. Motiveringen var att hans artiklar om Thomas Quick. Många anser att han fick det för att han agerande "nyttig idiot" åt van der Kwast. Intressant i sammanhanget är att Publicistklubbens ordförande vid denna tidpunkt hette Anette Kullenberg. Hon är syster till till Kerstin Vinterhed och Claes Borgström. Tänk var världen är liten! (tack Anders)
Borgström har för övrigt blivit anmäld till Advokatsamfundets disciplinnämnd på grund av sin mejlkonversation med justiterådet Göran Lambertz (SVD). Fullt välförtjänt, även om jag tror det slutar med enbart en erinran.
Claes Borgström får sig också en släng av sleven i ett kort, kärnfullt debattinlägg i DN av Maciej Zaremba:
"Varför begär Bengt Landahl resning? Jo, för att ”... åklagaren inte i tillräcklig utsträckning iakttagit sin objektivitetsplikt och att försvararen inte verkat med den omsorg och noggrannhet som uppdraget krävt. Rätten har därmed inte fullt ut haft möjlighet att pröva riktigheten av Bergwalls erkännande.”

Johan Håkansson

Tillbaka i tiden

Det är märkligt hur det hela tiden öppnas nya dörrar när man rotar i "Cirkus Quick". Ibland bannar man sig själv att man inte öppnat en viss dörr tidigare.

Sommaren 1996, efter att Thomas Quick dömts för mordet i Appojaure, satt en ung journalist på tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) och funderade. Han ställde sig frågan, kan Quick ha hittat på alltihopa? Den unge journalisten bestämde sig för att undersöka saken. Han gick in totalt i arbete och läste allt som fanns att läsa, pratade med alla han kunde komma på, anhöriga till offren, poliser, advokater, psykologer.

Resultatet blev två artikelserier i tidningen. Artiklar som visade att Thomas Quick var oskyldig till morden i Piteå och Gällivare.

Ett resultat blev att anhöriga till offren tillsammans med vittnespsykologen Astrid Holgersson skrev ett öppet brev till riksåklagaren. Ingen ville dock lyssna på "skriet från vildmarken". Massmördaren skulle vårdas ömt. Vad hade en ung spoling på en landsortsblaska i norr att komma med, jämfört med upphöjda stjärnreportrar som Pelle Tagesson, Lennart Håård och Kerstin Weigl. Lägg därtill mottagaren av Publicistklubbens Stora Pris, Gubb Jan Stigson och TT:s reporter i Sundsvall, Ann Kristin Bladh. 

Artiklarna ledde istället till mindre trevliga telefonsamtal från bl a herrar Tagesson och Stigson.

Journalisten var då 25-årige Johan Håkansson, som fortfarande jobbar på NSD, idag som krönikör. Tidningen gjorde i år en stor uppföljning på hela "Cirkus Quick", som finns som faximil. Där skriver Johan:

- Jag var väldigt naiv på den tiden!
Han kan dock finna lite tröst i att riksåklagaren inte heller brydde sig om vad kriminalkommisarie Jan Olsson skrev till honom. 

I 16 år hade han levt med Thomas Quick. Anledningen var Rune Nilsson i Messaure, som blev utpekad av Quick som medhjälpare vid mordet i Appojaure. Detta utpekande förstörde livet för denna man. Johan träffade honom 1996 och blev tagen av mannens tragiska livsöde. Quck hade sett Rune Nilsson i en TV-dokumentär och Messaure låg nära Gällivare. "Cirkusen" svalde Quicks historia, trots att han "åkt" till Messaure med en obefintlig rälsbuss!

Johan försökte hjälpa Nilsson genom att polisanmäla Thomas Quick för falsk tillvitelse. Anmälan sopades snabbt bort av en viss van der Kwast!!!

Nilsson dog därför utan att få upprättelse och Johan levde med dåligt samvete över att han inte gjorde tillräckligt för honom.

Träffades på Säter

I år träffades Johan Håkansson och Thomas Quick/Sture Bergwall på Säter och fick möjlighet att prata om detta och andra saker. Johan beskriver det som ett bra möte:
- I 16 år kände jag ett oerhört förakt för honom. Det gör jag inte längre. Däremot tycker jag synd om honom.

Det Johan material tog fram, utgjorde till betydande del underlag för Dan Larssons bok "Mytomanen Thomas Quick".

För gammelvargen är det lite genant att jag inte kände till detta, utan blev tipsad om det genom en debattartikel i tidningen Journálisten (tack Markus).

Efter att ha jobbat många år på mindre tidningar känner jag igen attityden från kungliga huvudstaden mot kollegorna på landet. Även om många av dem börjat sin bana ute på vischan, glöms detta tyvärr bort i glansen av de stora drakarna. Ibland behöver de påminnas om att kvällspressen har det lägsta förtroendet av alla.

För Johan Håkansson ylar vargen fyra gånger, som var först att avslöja "Cirkus Quick" och det gör jag också för NSD, som lät honom jobba med fallet och för den uppföljning man nu gjort.

Som lite bonus kan man väl påminna Pelle Tagesson om hans journalistiska bragd att försöka knyta Thomas Quick till mordet på Helène Nilsson. Han försökte t o m övertyga sina läsare om att Quick fastnat på bild i Malmö. Skulle gärna vilja se hans min när han förstod att det var en oskyldig frimärshandlare....

Curt Bladh

"Så vänder vi Bladh"
I Sundsvall finns ett gift par som heter Curt och Ann Kristin Bladh. Under "quick-åren" jobbade Ann Kristin som journalist på TT, vilket noterats bl a tidigare i denna artikel. Curt Bladh var då kulturredaktör på Sundsvalls Tidning.
Ann Kristin Bladh var bekant med Johan Asplunds mamma. De bodde i samma område i Sundsvall. Hon blev sedan den som kom att rapportera om Fallet Quick för Tidningarnas Telegrambyrå TT. I princip alla nyhetsmedia prenumererade på nyheter från TT. Det Bladh skrev  fick med andra ord stor spridning. Som  många andra journalister kom hon att bli en megafon för åklagare och polis, med andra ord ytterligare en "nyttig idiot"!
Lägg till detta att hon var en stor beundrare av Birgitta Ståhle och besökte Säter flera gånger, där hon träffade Thomas Quick. Ann Kristin Bladh fick med rätta skarp kritik av Hannes Råstam i boken "Fallet Quick",
Kulturredaktör emeritus Curt Bladh skrev en debattartikel i Newsmill tidigare i år för att kritisera Dalademokraten beslut att stoppa Gubb Jan Stigson från att skriva mera om Thomas Quick i tidningens namn.
Det kan därför tyckas lite underligt att hans förre arbetsgivare nappar på ett erbjudande om att skriva en recension av Hannes Råstams bok "Fallet Quick - Så skapas en seriemördare". Familjen Bladh är helt klart part i målet och man borde misstänkt att det fanns förutfattade meningar, inte bara om boken, utan också om Hannes Råstam.
Sundsvalls Tidningen väljer självklart själva vem och vad de publicerar. Curt Bladh har rätt till sin åsikt om Thomas Quick, Hannes Råstam och boken. Med tanke på familjens förhållande till fallet, hade det dock varit hederligare att publicera recensionen, som ett debattinlägg!
Curt Bladh kallar Råstams bok för insinuant och hårdvinklad. Insinuant är just vad Bladhs recension är och hör nog till det mest försåtliga, skamliga försöket hittills att ta ära från Hannes Råstam.
När det gäller Team Lambertz vet vi deras agenda. De har något att försvara, men vet läsarna att också familjen Bladh har något att försvara? Att Ann Kristin Bladh var en nyttig akrobat i "Cirkus Quick"? Med sin recension gör Curt Bladh ett allvarligt försök att åtminstone kvalificera sig till avbytarbänken i "Team Lambertz".

Avslutningsvis en länk till ett inlägg av Sture Bergwalls bror Sten-Olof om hur det kändes att vara misstänkt som medbrottsling i Johan-mordet:

Alla dessa förträngda minnen

Kerstin Vinterhed

För den som läst det mesta som skrivits om fallet Quick är det fullständigt obegripligt att han kunde fällas för 8 mord, gammelvargen upprepar 8 mord!!!! Ingen inblandad kommer undan ansvar!

På 90-talet när det begav sig arbetade jag mest på lokaltidningar i södra delen av landet. När det gällde fallet Quick var vi hänvisade till vad TT skrev. Jag var alltså med och publicerade massor av okritiska artiklar av Ann-Kristin Bladh. Hennes artiklar fick med andra ord mycket stor genomslagskraft genom att de masspublicerades av lika okritiska redaktioner.
Naturligtvis har Dan Larsson rätt när han skriver att medierna bär stort ansvar för Quick-skandalen. Gubb-Jan Stigsons roll är allmänt känd. Han har skrivit över 300 artiklar om Quick. Flera av dessa utgjorde värdefull information när det gällde att kunna erkänna olika mord.
"Journalistikens kritiska och granskande funktion fallerade redan från början, rapporteringen i riksmedierna inriktades genast på att Thomas Quick var en vedervärdig, farlig, person. Därtill bidrog flera journalister aktivt till Quicks erkännanden", skriver Dan Larsson, som var en av få som såg igenom bluffen.

"Ingen journalist från riksmedierna på plats under de två första rättegångarna ifrågasatte däremot riktigheten i domarna. TV4:s Niclas Grunewald, Aftonbladets Kerstin Weigl och Expressens Pelle Tagesson beskrev istället från Piteå hur fasansfull Thomas Quick var. De måste ha hämtat det från rekonstruktionsvideon. För Quick var tyst under hela den öppna delen av rättegången."

Kvällspressen gav läsarna vad de ville ha, en svensk massmördare, värre än Hannibal Hector. Varför förstöra en bra story?

Då faller gammelvargens dom hårdare över DN:s Kerstin Vinterhed. Inte för att hon är syster till Claes Borgström, utan för det hon skrev om Thomas Quick. Hon träffade Quick första gången våren 1995, vilket var INNAN Claes Borgström blev hans försvarsadvokat. Borgström blev Quicks advokat senare samma år.

Vinterhed var mycket intresserad av psykiatri, vilket naturligtvis gjorde det intressant att träffa en mördare, som erkänt mord under terapi. Quick var då dömd för mordet på Charles Zelmanovits.

Hon gör en lång intervju med Quick. Vinterhed verkar köpa vad hon hör rakt upp och ner. Det gäller även berättelsen om "Simon" och den hemska barndom. Hon får dessutom närvara vid terapisamtal med Birgitta Ståhle och Quick. Inget ifrågasättande!

Det märkliga är att Vinterhed samtidigt gör en intervju med barnpsykologen Anita Cederström.

Cederström säger bl a

- Det man minns i terapirummet är ingen direkt återgivning av det liv man levt.

- Quicks berättelse bevisar inte att han upplevt det han berättar om sin barndom.

- Eller att han har begått alla de brott han erkänt.

- Bekännelsen måste styrkas av annan bevisning.

- Det finns exempel på falska berättelser för att tillfredsställa en terapeut 

Vinterhed läser Sten-Ove Bergwalls bok "Min bror Thomas Quick", som ju beskriver en annan barndom än den Quick berättar om. Varför pratar hon inte med syskonen? Varför gjorde inga andra journalister det?

Att inte höra klockor ringa, verkar vara en familjesjukdom i familjen Borgström. Det kan dock inte vara bra för varken en advokat eller en journalist.

Cederström, som Vinterhed jobbat mycket med när det gäller fosterhemsplacerade barn, intar en annan inställning är S Å Christiansson, Birgitta Ståhle, Kjell Persson (Långsberg) och Göran Fransson. Men så tillhörde hon inte Margit Norells skola. En av Norells lärljungar var Barbro Sandin, som på Säters sjukhus hade vissa framgångar med att behandla schizofreni med psykoterapi. Vinterhed var en beundrare av Sandin och skrev bl a en artikel i Magasinet Axess om henne. (Sandin bröt senare med Norells läror)

S Å Christianson hade gjort entré på scenen 1994 och spelade en betydande roll vid alla rättegångar, så ock när det gällde Zelmanovits.

Kerstin Vinterhed satt med möjligheten att avslöja Thomas Quick, men gjorde det inte. Naturligtvis blev det omöjligt när brorsan klev in på scenen. Då gällde det att försvara familjeäran.

Vinterhed tycker Quick ska vara tacksam för terapin på Säter

Så sent som 2008, strax innan Quick tar tillbaka sina erkännanden, tror hon fortfarande att han är skyldig och han ska vara tacksam för den fantastiska behandling han fått på Säter. Hon skriver så här i en artikel i DN:

"Och denna gång hade Thomas Quick faktiskt tur. Han hade tidigare behandlats på olika psykiatriska sjukhus i samband med sexuella övergrepp, men det hade varit en helt stum behandling, uteslutande med psykofarmaka. Ingen hade pratat med honom om hans liv, ingen. Denna gång kom han till Huddinge sjukhus för rättspsykiatrisk undersökning och en kurator där började prata med honom om hans liv, och lyssna på honom. Det var början till den långvariga psykoterapi som Thomas Quick sedermera kommit i åtnjutande av på Säters sjukhus och som hjälpt honom att erkänna sina brott och förstå sina handlingar; om än aldrig försonas med sitt öde."

Att hon inte kom ihåg när hon gjorde intervjun med Quick, utan tror den var gjord på 80-talet och att det var innan han var dömd för mord, är aldrig bra för en journalists trovärdighet:

"Jag påminner mig en intervju jag gjorde med seriemördaren Thomas Quick på åttiotalet då han berättade för mig om sitt sista brott, som var ett bankrån."

Quicks berättelser i terapin om sin barndom följde med genom morddom efter morddom. Utan "Simon" hade inte brotten kunnat förklaras. Åtminstone van der Kwast och Penttinen visste att Quicks berättelse kunde vara fantasier. Varför skulle de annars gömma undan förhören med Quicks syskon? De visste också om att Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren. Dessa fanns i den s k "slasken" och återfanns inte förrän 2009. Hade Simon avslöjats, hade sagan tagit slut redan 1994.

För gammelvargen är det svårt att dra andra slutsatser än att van der Kwast och Penttinen redan från början förstod att Quick ljög eller fantiserade. Karriären var viktig, även om man behövde offra en psykisk sjuk människa, för att nå denna berömmelse. 

Frågan är vem som var största lögnaren Thomas Quick, eller team Kwast?

PS! Det vore intressant att få exempel på fler artiklar om Quick, som inte är rena nyhetsartiklar!

Borgström är inte trovärdig

Seppo, Quick, Borgström, Ståhle

Nu har hela "Team Lambertz" fått utrymme i media för att grumla vattnet i debatten kring Thomas Quick och de friande domarna. Sist ut är advokat Claes Borgström, som skrivit ett långt och förvillande "försvarstal" i DN. Precis som målvakten Göran Lambertz och mittbacken Christer van der Kwast, kör vänsterbacken Borgström med fula trix bakom ryggen på domaren. Som tur är upptäckts detta vid en "videogranskning".

Borgströms "försvarsartikel" innehåller inget nytt. Det är upprepningar av vad han tidigare sagt, vad Lambertz sagt och vad van der Kwast sagt. Jag skrev om vad jag anser om Borgströms agerande tidigare och det finns anledning att upprepa det:
"Av alla aktörerna i "Cirkus Quick" är Borgström den vars agerande jag föraktar mest, eller kanske brist på agerande. Att han arbetade i samförstånd med polis och åklagare, istället för att hjälpa sin klient, visar sig än tydligare i dagarna. Nu jobbar han med Göran Lambertz, Seppo Penttinen, Christer van der Kvast och Gubb Jan Stigson med att ta fram "bevis" för att Thomas Quick kan vara skyldig, trots att han friats. I intervjuer slänger Borgström ur sig insinuationer att han inget kan säga för då kan han skada sin förra klient och vill med det påskina att han nog vet att Quick är skyldig. Han låter som en åklagare, inte en försvarsadvokat. Hur kan kunde medverka till att en psykiskt sjuk människa släpades omkring i skogen, hög som Empire State Building, är otroligt. Filmerna från dessa vallningar talar sitt tydliga språk."

Borgström skriver om hur han uppfattade Thomas quick i samband med vallningarna:

"Jag vet inte hur mycket Bergwall faktiskt tog av de mediciner som skrevs ut. Hur det än är med den saken uppfattade varken jag eller någon annan att han var påverkad. Han uppträdde precis lika klart som han gör när man i dag hör honom på radio eller ser honom på tv."

"Claes Borgström såg mitt hejdlösa missbruk av narkotika utan att protestera, hur berusad eller påtänd jag än var. Detta är det stora sveket." (Sture Bergwall)
Läs mer: Claes Borgström - en lista om svek. | Listor | Lista.se 

Borgström var med vid polisförhör, vallningar och rekonstruktioner. Han påstår att det bara var vid någon eller några sekvenser, som Quick drabbas av ångestattacker och får ångestdämpande medicin. Det kan därför vara av intresse att se detta utdrag från "Dokument inifrån:

I början på klippet syns Claes Borgström. 

Claes Borgström var med vid vallningen i Örjeskogen där Thomas Quick skulle visa var han gömt kroppsdelarna efter Therese Johannessen. Han bör då ha tagit del av Sven-Åke Christiansons lista på 11 sidor över hur denna skulle gå till. Christianson rekommenderade då att Quick skulle få fri tillgång till narkotikaklassade mediciner och att man inte får glömma ta med de tyngre preparaten.

Vallningen är en färd väl värd "Cirkus Quick". Man åker hit och dit! Quick får ångestattacker, skriker, ramlar och slår sig. Efter 5,5 timmar åker man tillbaka till Säter, tomhänta. På Christiansons inrådan videfilmades inte vallningarna.

Det är ändå uppenbart att man vallade runt en sjuk, förvirrad människa i skogen, men hans försvarsadvokat ingrep inte.

Talar inte sanning

Naturligtvis måste Claes Borgström ljuga när han skriver så här:

"Då, på 90-talet, var Bergwall mycket övertygande när han erkände de mord han åtalades och dömdes för. Under stark sinnesrörelse berättade han om hur han gått till väga i varje enskilt fall. Han lämnade ofta felaktiga uppgifter som han senare ibland, men inte alltid, ändrade. Men i de fyra mål där jag var försvarare lämnade Bergwall vissa uppgifter som jag då bedömde gav starkt stöd åt hans erkännanden. Jag har förstått att situationen var densamma för de två and­ra advokater som varit försvarare för Bergwall."

Ljuger han inte, är han ju dum i huvudet och det tror jag inte han är, snarare mycket beräknande. Borgström vill, precis som hans lagkamrater, få oss att tro att all kritik kommer från en okritisk läsning av Hannes Råstams bok. Låt vara så, men boken är "faktagranskad" av Gubb-Jan Stigson och Seppo Penttinen. Inte ens de kan bortse från de klara och tydliga fakta som finns i alla protokoll från förhör, vallningar och rekonstruktioner under förundersökningarna. Detta är de vitala delarna i boken och bekräftas av Pelle Svensson och Dan Larssons böcker, resningsansökningar, utlåtande i samband med nedlagda åtal, debattartiklar av Jan Olsson, Nils Wiklund och Astrid Holgersson för att plocka lite exempel. Borgströms brist på agerande gjorde också att Leif GW Persson sa upp bekantskapen.

Tjärnet som tömdes i Örjeskogen

Vid många av dessa förhör var Claes Borgström närvarande. Sture Bergwall säger själv att Borgström då satt tyst

- Jag kan visa dig förhörsprotokollen där jag och Seppo Penttinen på sida efter sida (tusentals sidor!) inte blir avbrutna, inte blir störda av en endaste fråga från honom. Claes Borgström teg, har Sture Bergwall skrivit.

Borgström refererar gärna till vad som hände under rättegångarna. Han vill påvisa att han varit väldigt aktiv. Ingenstans, bortsett från Gubb-Jan Sitgson, har jag sett att det funnits något större engagemang ställa några kritiska frågor.

Kriminalkommisarie Lennart Jarlheim säger till Hannes Råstam (sid 285):

- Rättegången var rena farsen! Claes Borgström ställde inte en enda kritisk fråga under rättegången. Det var så tydligt att alla bara ville se honom fälld! (Mordet på Yenon Levi)

- Efteråt tänkte jag att jag borde sagt detta i rätten. Men samtidigt - och det är väl i bortförklaring - så är jag ju ett expertvittne som skal svara på frågor och inte dra egna slutsatser. Jag hade förväntat mig frågor om detta från försvarsadvokaten Claes Borgström. Men därifrån var det helt tyst. Claes Borgströms passivitet kom som en total överraskning. Detta säger kriminalkommisarie Jan Olsson till Råstam (sid 255) om mordet i Appojaure.

Olsson berättade också för Borgström att han var övertygad om att Quick inte begått mordet på Yenon Levi vid en bilresa tillbaka  till Stockholm, efter rekonstruktionen. Borgström svarade med att berätta om sin nya segelbåt.

De referat jag läst från rättegångarna visar tydligt att Borgström intog rollen av extra åklagare och aktivt såg till att material som talade mot Quicks skuld inte kom fram, t ex att rättspsykiatrikern Nils Wiklunds brev inte togs upp vid rättegången i Gällivare, att vittnen och "medgärningsmän" inte kallades till rättegångar.

Kunde blivit intressant

Johan Håkansson har bloggat om Borgströms artikel i NSD. Han tar upp "Team Lambertz" krav på en ny rättegång:

"En sådan rättegång skulle innbära att Bergwalls advokat Thomas Olsson med största sannolikhet hade kallat polisen Seppo Penttinen till vittnesbåset, liksom Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, minnesforskaren Sven-Åke Christiansson och advokat Claes Borgström. Även rättsläkare Anders Eriksson hade fått svettas rejält i vittnesbåset.
Det hade onekligen varit väldigt intressant att höra Penttinen svara på frågor om den avbrutna rekonstruktionen, om videokameran som stängdes av, lögnen om hur länge kameran var avstängd och vad som hände under det långa avbrottet."

Precis som Håkansson skriver vet teamet att detta aldrig kommer att inträffa, därför kan de lugnt kräva det. Åklagare får inte väcka åtal om man inte tror på fällande dom.

Borgströms artikel bygger på gammalt snömos och tillför inget nytt till debatten. Precis som sina falskspelande lagkamrater försöker han få läsarna att tro att kritikerna inte är pålästa och att åklagarna i resningsärendena inte är det. Det får mig att åter referera till statsåklagare Nils-Eric Schultz:

"Att åklagare efter hovrätternas resningsbeslut lagt ned åtalen har föranlett några debattörer att hävda att åklagarna nu lägger sig platt. Att påstå detta är både insinuant och förolämpande mot alla de kompetenta och erfarna åklagare som nu dragits in i Quickhärvan. De som i media har uttalat denna åsikt kan omöjligen ha läst igenom dokumentationen i resningsprocesserna."

Gammelvargen var inte på rättegångarna och har inte läst 50000 sidor förundersökning. Jag vill ändå påstå att jag är påläst i fallet Quick. Efter att ha läst åtskilliga spaltmeter med utdrag ur förhör,vallningar och rekonstruktioner, saknar Claes Borgström total trovärdighet, när han erkänner att han har varit med. Hans försvarstal är direkt pinsamt

Mitt råd till Borgström och resten av teamet är att krypa tillbaka in i sina hålor och hålla tyst. 

En sliten 78-varvare med jack i skivan

Cirkusdirektören tror han kan domptera läsare och lyssnare

Cirkusdirektör Göran Lambertz verkar få hur mycket mediautrymme som helst för att fortsätta sin förföljelse av Sture Bergwall. Denna gång i en debattartikel i Expressen. Han låter faktiskt som en sliten 78-varvare med hack i skivan. I flera månader har han upprepat samma sak om och om igen. Om och om igen har hans argument totalsågats. Till sina sanningsvittnen åberopar han Gubb-Jan Stigson och Seppo Penttinen. Nu tycker jag att Lambertz har passerat hedrlighetens gräns och jag blir faktiskt riktigt förbannad!

Återigen tas Bergwalls brott i ungdomen upp som bevis på att kan vara en mördare. Sture Bergwall har aldrig förnekat vad han gjort i sin ungdom. Han tar ansvar för det och skäms för det. Att ungdomsbrotten fullständigt saknar likhet med de brott Thomas Quick dömdes för, verkar helt sakna betydelse för Lambertz. Det har aldrig gjorts någon gärningsmannaprofil, även om Lambertz själv påstod det i Lördagsintervjuen i P1.
Lambertz är duktig på att komma med påståenden utan källor. Han skriver bl a följande:
"När en amerikansk expert fick frågan om sannolikheten för att Bergwall begått ett antal mord var han snabb att konstatera att sannolikheten var mycket hög."

Skall vi gissa att källan är Gubb-Jan? Däremot Intervjuade Hannes Råstam den tidigare FBI-agenten Gregg McCrary, som hade tittat närmare på de tre norska morden. Han säger:

- De tre mord jag är mest insatt i är jag övertygad om att han inte begått!

Bergwall skrevs ut efter övergreppen på pojkarna och knivskärningen 1977. Kuratorn Anita Stersky skrev i ett utlåtande "att han lärt sig att det inte är tillåtet att leva ut sina drifter och en av de viktigaste orsakerna till att han kunnat kontrollera sina drifter var att han helt slutade med narkotika och sprit"

Under tiden 1977 tills han begick bankrånet 1991 begick han inga brott mot minderåriga pojkar, trots att han vistades i frihet.

Och detta trots att han umgicks med yngre pojkar. Han hade också jobb som bingovärd i Grycksbo och levde ett ordnat liv. Det misslyckade bankrånet slog undan benen på honom fullständigt. Enligt expertutlåtande mådde han fruktansvärt dåligt och led av en allvarlig psykisk störning. Han dömdes därför till sluten psykiatrisk vård. Kuratorn noterade också att han han var särskild vårdnadskrävande på grund av sin farlighet.

Lambertz agerande liknar personförföjelse mot Sture Bergwall

I utlåtande står det, tvärt emot vad Lambertz skriver, ingenting om perversation. Ovanstående talar ju tvärtom om att Bergwall lärt sig hantera sina drifter. Detta är alltså ren hittapå av Lambertz. Det kan väl också finnas skäl att påminna om att Otto Brundins utlåtande från 1969 underkändes av socialstyrelsens rättsliga råd och domstolen.

Precis som kompisarna Gubb-Jan och Penttinen, vill Lambertz få läsarna att tro, att det är Råstams bok, som medfört de friande domarna. Därmed anklagar han alla inblandade jurister för att göra en "Lambertz", det vill säga göra det så lätt för sig som möjligt.

Så här skriver statsåklagare Nils-Eric Schultz i en krönika i Paragraf:

"Att åklagare efter hovrätternas resningsbeslut lagt ned åtalen har föranlett några debattörer att hävda att åklagarna nu lägger sig platt. Att påstå detta är både insinuant och förolämpande mot alla de kompetenta och erfarna åklagare som nu dragits in i Quickhärvan. De som i media har uttalat denna åsikt kan omöjligen ha läst igenom dokumentationen i resningsprocesserna."

Schultz skriver också:

"Om man, efter att ha läst dessa tre böcker (anm Svensson, Larsson, Råstam), fortfarande anser att domarna mot Thomas Quick var korrekta så bör man därefter studera handlingarna i resningsärendena. Dessa innehåller mycket grundliga analyser som de synnerligen erfarna åklagarna nu gjort av det tidigare utredningsmaterialet och de fällande domarna."

Precis som van der Kwast kan inte heller Lambertz låta bli att halka in på de "fel" Gubb-Jan och Penttinen hittat i Råstams bok. Jag har skrivit om detta här, här och här.

De tre exempel Lambertz tar upp saknar betydelse för utgången av resningsansökningarna. Jenny Küttim bekräftar dock att  Hannes pratade med Therese mamma flera gånger. Delar av videobanden spelades upp i Råstams och Küttims två dokumentärer. Hur han fick dem är egentligen mindre intressant. Ord mot ord!

När det gäller om Quick hade alibi för mordet på Thomas Blomgren eller inte, har jag utvecklat det här. Jag skrev då:

"Det är symptomatiskt för "Cirkus Quick" att man kniper varje litet halmstrå. Att 999 skäl talar emot att Bergwall befanns sig i Växjö denna helg, så väljer man att fastna vid att det fanns 1 liten möjlighet kvar, även om även den var väldigt osannolik."

Här hittades Thomas Blomgren

Lambertz ramlar slutligen tillbaka på sina egna "utomordentligt starka bevis". Detta är bevis som smulats sönder gång på gång. Det är bara att än en gång citera Nils-Eric Schultz:

"De åklagare som lagt ned åtalen har funnit att det inte finns någon handfast teknisk- eller vittnesbevisning och huruvida en vägbom då eventuellt vid en viss tidpunkt varit öppen eller inte eller om det hittats ett eller flera sågblad i skogen är i det hänseendet totalt irrelevant."

Slutligen måste jag säga att när nu Lambertz tar förnyad sats, utan att ha något nytt att komma med, blir jag bekymrad. Han borde förstå att lagets taktik redan är genomskådad och att han nu gör ett nytt självmål. Allt för många vet idag allt för mycket för att gå på hans finter.

Om man skulle vilja göra en karikatyr av en rättshaverist, hamnar den bra nära Lambertz.

Laget borde byta tränare!

Svarar någon ”öh ... fan.öh ... tast” på frågan vem han träffat är det fel att säga: ”Du menar Christer van der Kwast? Hur var åklagaren klädd?”

Maciej Zaremba

Ovanstående citat kommer från Maciej Zaremba i ett svar till Christer van der Kwast i dagens DN.

"Åklagare van der Kwast och förhörsledare Penttinen ber inte Thomas Quick att tala högre. De presenterar grymtningar och stumma nickar som följer på ledande frågor som distinkta vittnesmål – de gånger de stöder åtalet. Men när Quick påstår något helt orimligt låtsas de inte att de hört det."

Zaremba kan skjuta mot öppet mål. Backlinjen är uppsnurrad (Gubb-Jan, Seppo, Kwast och  Christianson) och målvakten (Lambertz) har kastat sig åt fel håll. Laget borde byta tränare omgående! Taktiken är förödande, eller försöker man göra som Tidaholm; "Öka takten sista kvarten"?

I sin debattartikel i DN, skriver van der Kwast bl a:

"Vad tycker sig Zaremba kunna dra för slutsatser beträffande journalisten Råstams tillförlitlighet sedan han tagit del av Penttinens och journalisten Gubb Jan Stigsons påvisande av närmare 100 punkter av sakfel och vinklade uppgifter i Råstams bok"

Jag har kommenterat dessa punkter här och här. Kwast och även cirkusdirektör Lambertz framställer dessa punkter som starka och undergräver trovärdigheten för Råstams bok.

Istället skulle jag vilja säga så här:

Boken har nu faktagranskats av Sveriges två främsta "experter". Även om de skulle ha rätt, även där ord står mot ord, så står boken sig fortfarande stark. Den ger en korrekt beskrivning av Sveriges största rättsskandal genom tiderna. Den som tvivlat kan sluta med det!

Kwasts artikel är ett svar på kritik som Zaremba tidigare riktat mot domstolar, åklagare och förhörsledare. Tråkigt för Kwast så slår han knut på sig själv i ett försök att spela bort bollen. Zaremba har inte hämtat sin information enbart från Råstams bok.

"Han bör vända sig till chefsåklagare Bengt Landahl, eller kanske stämma denne för förtal. Det är från Landahls resningsansökan i fallet Zelmanovits (inte från Hannes Råstams bok), som jag hämtade exemplen på ledande frågor. Landahl beskriver ytterligare ett tjugotal grova missgrepp i förundersökningen. Denna ansökan är en massaker på van der Kwasts och Penttinens trovärdighet som åklagare och polis."

Nils-Eric Shultz

Mera kritik

Statsåklagare Nils-Eric Schultz har skrivit en mycket bra artikel i "Magasinet Paragraf":

"Boken, Fallet Thomas Quick, har föranlett några personer (Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson) att intensivt leta fel i densamma. Det förefaller något märkligt att just den boken föranlett så starka reaktioner, eftersom den inte haft någon som helst inverkan på de resningsprövningar som pågår. Om man skulle leta fel borde man istället göra det i resningsansökningar, resningsbeslut och de därpå följande nedläggningsbesluten."

Det kan ju alltid vara lite kul för självkänslan att jämföra med vad gammelvargen själv skrivit:

"Gubb-Jan och övriga i "Cirkus Quick" vill gärna få oss att tro, att det är Råstams bok, som ligger till grund för resningsansökningar och nedlagda åtal. Det Råstam gjorde och som gjorde detta möjligt, är varken boken eller dokumentärerna. Det var att han fick Sture Bergwall att erkänna att han aldrig begått några mord. Han bidrog också till att öppna ögonen på folk, som tidigare varit oupplysta och trott sagan om massmördaren Quick."

Schultz fortsätter med att skriva följande grundläggande fakta:

"Att åklagare efter hovrätternas resningsbeslut lagt ned åtalen har föranlett några debattörer att hävda att åklagarna nu lägger sig platt. Att påstå detta är både insinuant och förolämpande mot alla de kompetenta och erfarna åklagare som nu dragits in i Quickhärvan. De som i media har uttalat denna åsikt kan omöjligen ha läst igenom dokumentationen i resningsprocesserna.
Det tyder också på en total okunnighet om under vilka förutsättningar åklagare får vidhålla åtal utan att själva riskera att bli misstänkta för brott (exempelvis tjänstefel). En åklagare får endast föra talan om han/hon kan förvänta sig en fällande dom. Så här långt har samtliga åklagare bedömt bevisningen mot Quick som obefintlig och då ska åtalen läggas ned."

Här är alltså kritiken mot framför allt van der Kwast och Lambertz monumental. Likaså alla andra som anser att åklagarna bör driva något mål till en ny förhandling i rätten.

Johan Håkansson på NSD har bloggat om Thomas Olssons svar på åklagarnas resningsansökan avseende Charles Zelmanovits

Lite Christianson på slutet

SÅC har en egen hemsida. Där berättar han om alla uppdrag han har som föreläsare. Ingår detta i hans uppdrag på Stockholms universitet, eller är det exstraknäck, som faktureras från några av hans bolag? Hur är det med eventuella intäkter från hans böcker? Intäkterna för medverkan i polisutredningar m m, vem fakturerar dom?

Överallt denne S Å Christianson

”Med minnesforskaren Sven-Åke Christiansson är det dock - som alltid - mycket enklare. Han anser fortfarande att "Quick absolut är skyldig" och hans egna göranden och låtanden i det sammanhanget tycks han helt ha glömt. Det är ju så med minnen enligt Minnesforskare Christiansson. Det kan vara lite hipp som happ beroende på vem som betalar för ens tjänster.” 

© Leif GW Persson 12 augusti 2012

Sven-Åke Christianson

Som gammelvargen skrev i det förra inlägget om Sven-Åke Christianson (SÅC), så hade en han mängd roller i Thomas Quick-utredningarna; samtalspartner åt Quick,  Kwasts sakkunnige,  rådgivare åt Seppo Penttinen, domstolarnas expervittne etc. Han var närvarande vid terapisamtal, förhör, vallningar och rättegångar.

Leif GW Persson använder gärna uttryck som "span" och "slask". Inför mitt förra inlägg gjorde jag en del "span" och det uppstod en "slask", som inte kom med. Materialet känns ändå värd en artikel. Det sammanfattande intrycket blir: Överallt denne Sven-Åke Christiansson. Det finns inte ett rättsfall av dignitet de 15 senaste åren, som inte denne man finns med på ett hörn. Ibland är han med i utredningar, ibland är han vittne och sakkunnig i rätten och väldigt ofta uttalar han sig i media. Däremellan undervisar han studenter, jurister och med flera.

"I huvudet på en seriemördare"
SÅC skriver också böcker. Bergwalls advokat Thomas Olsson var inte nådig i sin kritik mot "I huvudet på en seriemördare". (Newsmill). En del av detta tog jag upp i förra inlägget, men det finns mer med relevans.
SÅC fick naturligtvis problem när hans ende seriemördare, Thomas Quick, tog tillbaka sina erkännanden, Även om SÅC påstår att han fortfarande tror att Quick är skyldig, så fick han ändra strategi inför sin bokutgivning. Han fick ta avstånd från FBI:s sätt att definiera en seriemördare. Enligt den hade Sverige knappt en seriemördare vid tiden för bokens utgivning 2010. Quick hade då blivit frikänd för mordet på Yenon Levi och reningsansökan var inlämnad för Therese Johannesen. Formellt kan man dock säga att han vid tidpunkten fortfarande var seriemördare.

En seriemördare är enligt vedertagen definition en person som mördar minst tre personer, om morden sker vid olika avgränsade tillfällen, och vars motivation till största del är baserad på psykologisk tillfredsställelse.
Morden innefattar vanligtvis sexuella element och begås ofta efter ett speciellt mönster, efter mördarens tillvägagaångssätt och offren har ofta någonting gemensamt, som exempelvis yrke, ras eller kön.(Wikipedia)
Thomas Olsson skriver:
"För en lekman borde väl FBI om någon ha stor erfarenhet av fenomenet och dessutom en beteendevetenskaplig avdelning som ägnar sig åt att samla in och systematisera information om just seriemördare."

SÅC har dock en bredare och större erfarenhet än FBI och ändrar definitionen.  Han väljer att introducera ett nytt begrepp: seriemördarkaraktär. Härmed avses en person som kan begå seriemord, men han behöver i praktiken inte ha begått ett enda mord för att innefattas i studien. Någon närmare redogörelse för vilken forskning som ligger bakom detta nya begrepp och hur kriterierna för en seriemördarkaraktär kunnat fastställas lämnas inte.

Så här säger SÅC i en chatt med Sydsvenskans läsare:

"Viktigt att se att seriemördare ofta varierar typ av offer och motiv. Samma gärningsman kan döda såväl barn som vuxna eller begå mord utifrån hämnd och raseri eller sexuell perversion. Eklund är ett exempel. Ulf Olsson ett annat."

Egentligen begriper jag inte vad SÅC är ute efter. Seriemördare är klart och tydligt definierat. Anders Eklund  och Ulf Olsson är inte kvalificerade, hur hemska deras brott än är. Jag tror inte heller att SÅC gjort någon intervju med Anders Eklund. Vad gäller Ulf Olsson vet jag definitivt att att han inte gjort det. 

De som närmast kan liknas vid seriemördare är Lasermannen, John Ausonius, och Per Mangs. Lasermanen hade förmodligen hamnat där om han kopplat ljuddämparen rätt och Mangs om han varit en bättre skytt.

En "nästan" seriemördare vet jag att SÅC pratat med. Det är den då 23-årige, som begick ett dubbelmord i Skarpnäck 1998 och samtidigt erkände ett annat mord från 1996. Lite märkligt är att SÅC 1996 inte betraktade honom som en seriemördare:

– Förmodligen hade 23-åringen utvecklats till en seriemördare om han inte hade gripits, säger han. Seriemördarna trappar upp våldet med tiden.(AB)
"Han har konsulterats av polisen i utredningen och bland annat gett råd till förhörsledarna. I dag träffar Sven-Åke Christianson den mordåtalade lärarstudenten regelbundet." (AB).

Förmodligen gällde FBI:s definition även för SÅC vid tillfället. Men det var förstås innan Quick tog tillbaka sina erkännanden!

Vem som skrivit denna recension i SVD framgår inte:

"Att på detta sätt verkligen få ta del av vad som försiggår i huvudet på en seriemördare är intressant, men rent vetenskapligt finner jag inte metoden tillfredsställande. Det är ju mycket lätt att välja exempel som bekräftar den egna teorin och ignorera sådant som talar emot den. Men metoden har också ett annat problem. Christianson kliver så djupt in i seriemördarnas tankevärld genom att på hundratals sidor illustrera deras perversioner och moraliska och psykologiska förfall, att han snarare skapar distans än förståelse. Själv lägger jag därför ifrån mig ”I huvudet på en seriemördare” med en känsla av vämjelse."

Groomning 
SÅC är specialist på allting inom psykologin. Naturligtvis också gromning, d v s när någon i sexuellt syfte tar kontakt med barn över Internet. Således var han 2006 inkallad som expertvittne vid rättegången mot den s k Alexandramannen, Atheer al-Suhairy, som dömdes för att tagit kontakt med flickor över nätet och utnyttjat dem sexuellt. (AB)
Åklagare var Ulrika Rogland och detta möte resulterade senare i att de tillsammans skrev boken "Jag kände mig speciell. Om gromning på Internet", som kom ut i år. Boken bygger till stora delar på just Alexandramannen.
För att göra reklam för boken publicerade de båda en debattartikel i SVD. Ämnet är viktigt och det finns lagar mot gromning. Eftersom Christianson finns med i bilden, blir man förstås ändå misstänksam. I inlägget skriver de:
"Ungdomar som går till dessa möten och som utnyttjas berättar nästan aldrig för någon om det som har hänt och det blir därför inte polisanmält eller uppmärksammat. Det är därför lätt att tro att dessa övergrepp sker väldigt sällan medan sanningen är att det sker ofta och att mörkertalet är stort." Hur vet herr forskare detta? Man berättar ju inte om det? Bristen på konkreta exempel visas också av vilka exempel man tar upp.
"För ett tag sedan kunde vi läsa om hur en ung flicka blev bortrövad efter att ha stämt träff med en man hon hade fått kontakt med via Internet. Som tur var lyckades hon få kontakt med anhöriga så att mannen och flickan kunde spåras och mannen gripas."

Sanningen är att i över två veckor satt en 32-åring man frihetsberövad för att ha kidnappat en 16-årig Kristianstadsflicka. Han släpptes och alla misstankar avskrevs. Bevis i 32-åringens dator visade att flickan deltog frivilligt i bortförandet.

"För en tid sen uppmärksammades ett fall där en ung flicka med svårt självskadebeteende kom i kontakt med en man via internet som hon sedan träffade utan att hennes föräldrar kände till det."

Det här handlar om det berömda "BDSM-målet", där Ulrika Rogland förlorade i både tingsrätten och hovrätten, men inte kunde acceptera frikännandet.

Är det fler än jag som märker att det finns paralleller till "I huvudet på en seriemördare"?

Arboga-morden

Vid sidan av Quick är nog insatserna i Arboga-morden som skapat mest rubriker. Det började med att SÅC var helt övertygade om pappan var gärningsmannen sedan denne först häktats:

"Att hon bloggade om sitt liv tror jag kan ha förstärkt mannens känsla av utanförskap. Hon bär självklart inte något ansvar i detta, men det finns saker och ting som kan ha provocerat och lett till en upptrappning. Hon beskriver familjelyckan och hur barnen interagerar med den nye mannen och då kanske expartnern känner sig ännu mer ratad."(länk)

Nu visade det sig ju att pappan var oskyldig. Istället åtalades tyskan Christine Schürrer för morden på barnen Saga och Max och mordförsök på deras mamma Emma. Naturligtvis inga problem för SÅC, utan han traskar in på scenen som inget hänt. Istället dyker han upp som rättens sakkunnige:

"En månad efter överfallet i villan i Arboga genomförde han flera minnestest på kvinnan – resultatet visar mamman hade ett kraftigt nedsatt minne. Mamman har problem att känna igen ansikten, men kommer ihåg ansiktsuttryck. Det skulle enligt Christiansson tyda på att hon har svårt att komma ihåg nyinlärd information, men inte har några problem att komma ihåg gammal information."(SVD)

En som inte tror att Emma minns någonting, trots att vi i går fick se flera bevis för motsatsen, är psykologiprofessorn Sven Åke Christianson, av tingsrätten utsedd till sakkunnig.

Han pratade i över en timme om ”falska minnen” tills han fick avbrytas av rättens ordförande Magnus Göransson med orden ”vi kan inte hålla på hur länge som helst”.

Sist jag såg Christianson var han inkallad av våldtäktsåtalade Tito Beltran för att visa att barnflickan mindes fel. Innan dess skulle han förklara varför 10-årige Bobbys mamma slagit sig ihop med en dömd sex- och våldsförbrytare.

Visst kan Christianson få dyka upp som gubben i lådan även på denna rättegång. Men något gick över styr när han hyrdes in för att följa och göra minnestester på den svårt skadade Emma Jangestig.

Britta Svensson i Expressen

Tito Beltran 

Britta Svensson för oss vidare till rättegången mot Tito Beltran.  Han dömdes den 10 oktober 2008 av till fängelse för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättsak i några mycket uppmärksammade rättegångar.
Till förhandlingarna i tingsrätten hade Beltrans försvarsadvokat kallat in SÅC, som expertvittne. Detta var naturligtvis fullständigt idiotiskt. Den mest drivande i denna process var en f d polis och detta fall privatspanare vid namn Monica Dahlström-Lannes. Den som läst min förra artikel om SÅC minns detta:
"I boken ”Traumatiska minnen” refererar bl a Sven-Åke Christianson till kriminalinspektör Dahlström-Lannes som ”under tio års arbete aldrig mött något barn som falskt anklagat en person för övergrepp, vilket talar för att sådana anklagelser är ovanliga…” Germund Hesslow har kallat denna bok för ”psykologiskt kvacksalveri” i en understreckare i Svd (15/1-96) med rubriken ”Humbug om bortträngda minnen”.(länk)"

Det är därför inte förvånande att målsägarbiträdet Thomas Bodström säger följande i sin slutplädering:

"- Ska vi tro Sven Å Christianson är det så att man minns det här i flera år? Han nämner sig själv som exempel. Han säger just att det är de centrala saker som man minns och att det är svårare att påverka det som har hänt. Säger också att man minns sämre före och efter. Allt detta ger han stöd för. Hade jag vetat det i förväg hade jag också åberopat honom." (Expressen) 

Beltran bytte försvare i hovrätten, även om han trots detta blev fälld.

Mordet på Olof Palme

Det mest uppmärksammade mordet, är naturligtvis mordet på Olof Palme. SÅC gjorde 2001 följande uttalande:

"Förutsatt att Christer Pettersson mördade statsminister Olof Palme borde han minnas mordet, säger Sven-Åke Christianson till GP.
- Jag kan inte hitta något i omständigheterna kring Palme mordet som säger att mördaren skulle skulle kunna lida av en minnesförlust efter gärningen, säger han.
Han är minnesexpert och har undersökt såväl Christer Pettersson som Thomas Quick.

Christiansen menar att vissa detaljer kan falla ur minnet men inte ett helt händelseförlopp. Om den uppfattning en stämmer har antingen Pettersson inte varit kapabel att utföra mordet, eller också försöker han dölja sin minnesförlust."(AB)

I en artikel i Expressen 2007 påstås följande om SÅC följande:
"Christianson har assisterat polisen vid mer än 100 mord och sexbrottsutredningar. Han har nu gjort en intervjuundersökning där han frågat ut 88 dömda mördare om deras minnen av det brott de begått. - De utvecklar strategier för att undvika att tänka på brottet och tappar därigenom småningom en del detaljer. Men någon verklig, komplett minnesförlust hos en mördare har jag aldrig träffat på, säger Christianson"

Han har skrivit om detta också i boken "Brott och minne" (1996) tillsammans med Görel Weltz. Om denna bok skriver professor Lennart Sjöberg bl a följande:

"Det är intressant att notera att dessa, till synes övertygande, föreställningar i stort saknar vetenskaplig grund. De propageras för i en bok av Sven-Åke Christianson och Görel Wentz (Brott och minne. Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv. Natur och Kultur, 1996). Det är angeläget att se närmare på vad boken egentligen hävdar och hur den försöker lägga fram stöd för sina teser. Den avses tydligen som en populärvetenskaplig och pedagogisk framställning och kan som sådan, vilket jag skall visa, göra betydande skada (den tycks redan ha vunnit ganska stor spridning). Bristen på referenser till stöd för centrala påståenden gör att dessa blir ännu svårare att kontrollera för den som inte själv är forskare inom området. Läsarna blir utlämnade till blind tro på författarnas spekulationer och fantasier."(NKMR)

Med mera, med mera

I Rödebyfallet var SÅC expert på hur människor reagerar under stark stress och ångest. Han var också med på ett hörn när det gäller mordet på Pernilla Hillgren, som Anders Eklund dömdes för. Där har han bl a intervjuat ett vittne. (AB)

År 2000 framförde SÅC följande synpunkter:

"Mördare som begått brott när de varit fulla ska också förhöras när de är berusade.
Då minns de bäst.
– Det bästa är att höra dem direkt. Men man kan till och med behöva berusa dem igen för att få dem att minnas."(AB).

Sven-Erik Alhem var skeptisk:

" – Jag är synnerligen skeptisk till det här förslaget och dessutom är det inte förenligt med det juridiska regelsystem vi har. Det skulle kanske till och med vara åtalbart om man utnyttjade den gripnes berusningsgrad för att inhämta uppgifter. Därför är det fullständigt uteslutet, säger överåklagare Sven-Erik Alhem."

När det gäller dubbelmordet i Linköping får SÅC möjlighet att breda ut sig. Han har bilden klar för sig. Mordet var förberett och medvetet, säger han och får stort utrymme att göra reklam för sina teorier. Artikeln är verkligen läsvärd.

Vi kan hålla på i evig och fortsätta med mordet på Anna Lindh, Esa Rano, Kevin osv. Överallt denne Christianson!

Läs gärna den här artikeln i "Vetenskap och Forskning" om hur SÅC vilseledde domstolen i fallet Quick, om ni inte redan gjort det.
*******************
Kommentar på VoF:s forum maj 2012-05-06
"Sven-Åke var i Umeå på psykologstudent 12 och föreläste. Jag ställde en fråga och fick några intressanta svar från honom.
1. Han vidhöll att Leif GW Perssons bok "L som i Lindamordet" var en rip-off på Sara-mordet.
2. Han försvarade rättsövergreppet mot Bo Larsson med att Bo minsann var misstänkt för andra brott av sexuell karaktär
3. Han uttalade sig om Quick-affären med att hänvisa till Quicks tidigare brott, innan han började "erkänna" en massa mord
4. Han medgav dock att psykologer och psykoterapeuter under 90-talet ibland kunde gå lite för långt med sina incestanklagelser
Överlag så nämnde han inte ett ord om Sjöbergs kritik mot honom. Han tog dock upp Guillou och Leffes kritik mot honom och sa att dom
var okunniga i sak men gav inte ett enda exempel på exakt vad dom har fel i och hur det kommer sig.
En rolig detalj jag märkte var att så gott som varenda källa han hänvisade till var någon av hans egna verk

*********************
Det jag läst har ökat min oro över att han får fortsätta sin framfart. Visserligen har jag ännu en gång bara gjort en "Lambertz", skummat på ytan, men jag anar "kejsarens nya kläder"....

I boken "I huvudet på en seriemördare" skriver Christianson att bevarade kroppsdelar hjälper seriemördare att "återuppleva det lustfyllda i övergreppet" och att "de skapar intimitet och ger sexuell upphetsning" Enligt Christianson  kan kroppsdelar användas som "onaniobjekt eller satanistiska symboler"

Med tanke på ovanstående tänkbara scenario framstod den föreslagna avspärrningen av Örjeskogen, inklusive luftbevakning, som adekvata åtgärder.

Hannes Råstam "Fallet Quick" sid 289

"Seppos list"

Seppo P, Thomas Q, Claes B och Birgitta S 

Hannes Råstams bok har varit ute på en kort ulåningsturné och kom tillbaka till varglyan idag. Därför har jag först nu kunnat gå igenom Seppo Penttinens lista över "fel" i boken. Precis som jag skrev om Gubb-Jans punkter, så handlar detta om en bok. Den vänder sig inte primärt att till jurister och poliser, utan till det vi kallar vanligt folk. Den skrivs på ett annat sätt en vetenskapliga böcker, resningsansökningar eller brottsutredningar. Boken skall fånga läsaren och hålla denne kvar från sidan 1 till sidan 400.
Till att börja med hade jag alltså fel när jag trodde att Gubb-Jan Stigsons 70 "fel", också inkluderade Penttinens. Nu visar det sig att gubbarna tillsammans har lyckats lista 100 fel. Egentligen är det oerhört tragiskt att de väljer att publicera listorna. De båda borde ha följt cirkusdirektör Lambertz råd att avstå från att gå till anfall på någon som är död  och inte kan försvara sig.
Jag avfärdade Stigsons 70 punkter, som i stort sett trams och egentligen inget att bry sig om. Att göra samma sak med Penttinen är svårare. Vad han skriver är allvarligare och ger anledning till att fundera. Andra kritiker, typ Lambertz och Mårten Schultz, har skrivit att boken är förrädisk. Jag vill påstå att Penttinens punkter är just förrädiska.
Till att börja med måste man fråga sig vilket omdöme man har från polisledningen i Sundsvall, eller kanske hur ett justitieråd kan öppna dörrar:
"– Det har skett med vårt godkännande. I och med att Seppo Penttinen blev kontaktad av justitierådet ansåg vi att han måste ställa upp och hjälpa till med det han kunde. Seppo har hållit på med det här fallet jätte­länge och är den som har mest detaljkunskap i Quick-ärendet, säger Mats Anrep".(Dagbladet)

Fortsätter man på den linjen kan man undra om polisledningen också godkänt publiceringen av materialet i eget namn, eller om man utgick från materialet skulle skickas justitierådet? Publicerar man material framtaget i tjänsten i en debattartikel, som har man gjort detta i egenskap av myndighetsperson och jag utgår från att detta först måste godkännas av polisledningen.

Hannes Råstam

Ord mot ord

Om man går till själva listan, reagerar gammelvargen kraftig på, att i många av punkterna står ord mot ord. Det är en mycket ful taktik, eftersom Hannes Råstam inte kan försvara sig. Med andra ord blir det en trovärdighetsfråga. Penttinen försöker stärka sin version genom att ringa upp polisbekanta och anhöriga. Penttinen talar sanning, Råstam, Bergwall och Jan Olssonljuger. När det inte finns möjligheter till kontroll, är det svårt att tro Penttinen på hans ord med tanke på hans roll i "Cirkus Quick".  Detta inte minst efter att ha läst domar, resningsansökningar, Pelle Svensson, Dan Larsson, Nils Wiklund, Jan Olsson, Lennart Lundmark med flera och vad Sture Bergwall själv skriver och säger.

De flesta av de punkter Penttinen drar upp saknar egentligen betydelse och är bagatellartade. Om en eller två  i det holländska paret hade avvärjningsskador är en sådan (punkt 1).

I punkt 2 står ord mot ord. Punkt 3 handlar om ifall Quick träffade sin utpekade medbrottsling Johnny Farebrink på Domus eller ett kafé i Jokkmokk, vilket helt saknar betydelse. 

Punkt 4 är svårt att komma vidare med eftersom vi inte har tillgång till artikeln i Expressen. Här kan vi vara generösa och ge Penttinen lite rätt. Sture Bergwall skriver själv i sin blogg:

"Shalom. Sagt som i förbigående, sagt för att locka misstanke och ge trovärdighet. Shalom. Ordet träffade minnesexperten.
– Det finns en Shalomhändelse, sa jag där vi fanns i norrlandsnatur för att hitta minnesspår av annan händelse. I våra inre universum kretsade orden i banor runt bekräftelse-planeten. Hastigheten de färdades i var hög men omloppsbanorna var rangliga.
– Shalom.
Jag visste inte vad den mördade mannen hette men jag visste att han var från Israel.
– Hmm.
– Minnesexperten, som inte var expert på mina minnen men väl på hur man kunde locka fram dem, rätade på sin professorsrygg och såg mig i ögonen.
– Shalom, sa han, tänker du på Dalarna?
Ordet var i hamn, navigeringen hade fungerat. Professorn lindade in Shalom-ordet i sin iver och knöt försiktigt minnesbanden om gåvan innan han gav den till min terapeut.
Den blå tabletten, som förde mig till himlar med säll berusning, landade på min tunga och jag sneglade i samma stund på kriminalkommissarien; snart, väldigt snart, skulle kvinnan vid min sida viska ordet i hans öra och det skulle sprida sig vidare."

Detta saknar också betydelse för bokens trovärdighet.

Punkt 5 handlar om rekonstruktionen av mordet på Yenon Levi. I skenet av att det krävdes 18 förhör, där frågan om mordvapnet upprepades 51 gånger, så blir detta blahablaha, eftersom det handlar om tolkningar. Pelle Svensson har läst protokollet från rekonstruktion 2, som gjordes efter att man fått kännedom om Jan Olssons brottsplatsundersökning, och detta står i hans rättsutredning:

"Strax under mitten (på sidan 4) säger Quick att föremålet måste vara alltså en, av vedstruktur som jag

kan hålla i min hand, något tunnare än det där, men grov. Med orden ”tunnare än det där” åsyftar Quick något som ligger på marken. Det som ligger där är en utlagd träattrapp bredvid dockan som utgör Levis döda kropp."

I punkt 6 tas DNA proverna på sperma i Gry Storvik upp. Vad som sades i rättegången vet varken Råstam eller jag, men nog är det märkligt att det inte togs upp i domen. Det var åtminstone ett indicium att det kunde finnas en annan gärningsman. Eftersom Penttinen nu nämner polisernas iakttagelser, så motsäger de Quicks uppgifter om vilken tid han träffat och fört bort Storvik.

Tältmordet i Appojaure

Punkt 7 är ett angrepp på Jan Olsson, som Penttinen i princip påstår ljuger om rekonstruktionen vid tältmordet i Appojaure när han berättar om sina tvivel. Alla vet idag att Jan Olsson höll inne med en del information av lojalitet med sina kollegor och att han sedan drabbades av dåligt samvete. Om vad som hände mellan rekonstruktion 1 och 2 står ord mot ord. 

Penttinen hänvisar till ett tidigare förhör, där Quick på ett korrekt sätt redogjort för händelseförloppet. Pelle Svensson menar att någon läckt uppgifter och att det egentligen handlar om vilka skador makarna hade.

"Att 12 år efter mordet kunna återge alla dessa detaljer, vilka hugg som träffat mannen, vilka hugg som träffat kvinnan och dessutom var på kroppen skadorna finns är en fullständig omöjlighet. Att efter fullbordad gärning kunna iakttaga blodpölarna på tältgolvet när allt täcks av tältduken är också en omöjlighet. Har man dessutom under aktuell tidsperiod dödat 33 människor kan man än mindre minnas alla detaljer från var och en av dessa brott."

Två frågor uppenbarar sig:

1: varför blev det så fel vid första rekonstruktionen?

2: varför undanhölls videon från denna tingsrätten?

Punkt 8 handlar om Therese tänder och det numera riksbekanta telefonsamtalet till hennes mamma. Penttinen påstod sig ha fått bekräftat från Inger-Lise Johannesen, mamma till Therese, att de uppgifter som Bergwall lämnade i förhören på 90-talet stämmer.
Detta förnekas dock av Inger-Lise Johannesen som menar att hon inte sagt något annat än att de uppgifter hon lämnade under rättegången är korrekta. Enligt artikeln i Paragraf ska Inger-Lise Johannesen även sagt att hon aldrig intervjuats av Hannes Råstam, författare till boken ”Fallet Quick – att skapa en seriemördare”. Inte heller den uppgiften stämmer menar Inger-Lise Johannesen, som känner sig lurad eftersom hon inte förstått vem hon talade med i telefon.(SVD)

Punkt 9 handlar om de tre videobanden, som Råstam enligt boken ägande en hel natt åt att kopiera och titta på. Någonstans har han ju fått dom ifrån och kanske varit det inte helt ok enligt polisiär att praxis av  låna ut dom till en reporter?

Sveriges mest berömda konfirmation

Punkt 10 hoppar vi över och går direkt på punkt 11, Sveriges mest berömda konfirmation. Här är Penttinen direkt oärligt, när han citerar: "I samband med min egen konfirmation". Det är bara en del av vad Quick sa. Enligt Gubb-Jan  hade Bergwall när han förhördes 1993, alltså 29 år senare, inget minne av att det var just konfirmationshelgen.
”– Nej, i samband med min egen konfirmation, och kring där alltså, så det kan röra sig från -64 till -66 nånstans då. Det är preciseringen jag kan göra.”

Sture Bergwall har själv beskrivit konfirmationen i sin blogg:

"Christer van der Kwast visste att jag konfirmerades pingsthelgen 1964 och att jag dessutom döptes efter lördagens konfirmationsförhör – med efterföljande dopkalas – samma lördag, pingstafton, som Thomas Blomgren mördades. Dopet var en mycket stor händelse i familjen."

Vi hoppar vidare till punkt 14 om de 300 stegen, där också ord står mot ord. Det är Sture Bergwall som berättat om "rekonstruktionen" vid Säter för Råstam. Han beskriver det i sin blogg så här:

Vi tränade att bära lik, minnesexperten och jag.
"En grå höstdag gav vi av oss till snårig skog. Trehundra meter, jag räknar, sa han och lastade ett låtsaslik på mina armar. Gå och känn hur det känns! Kom ihåg att du har ett känslomässigt förhållande till honom, att du vill bevara hans själ i dig själv!
Och jag gick med utsträckta armar bärande på döden. Säterskogens granar släpade sina barr i markens flammor och tallarna hukade för köldbundna vindar. Tänk på tyngden, sa han och jag sänkte min last med ångesttårar."

Punkt 15 och 16 handlar om Bergwalls trovärdighet kontra Penttinen, alltså ord mot ord.

Jag stannar här. Resten av punkterna håller ovanstående kvalitet och jag orkar inte gå vidare idag. Förmodligen har Penttinen idag all anledning att ångra sin lista. Fridtjof Feydt, Therese mammas juridiska ombud, har i dag på morgonen skickat in en anmälan till svenska Justitieombudsmannen, JO,  där han kräver att Penttinens agerande utreds.

Christianson fortsätter att anlitas av domstolar

Hovrätten för Västra Sverige

Han var experten på många stolar och var en bidragande orsak till att Thomas Quick blev dömd för 8 mord han var oskyldig till. Trots detta upprätthåller han en professur vid Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet och undervisar vårt rättsväsende.
Sven-Åke Christianson har hållit en låg profil medan Quick-skandalen rullar på med resningar och frikännande. Det verkar dock som han har fortsatt förtroende hos vårt rättsväsende, vilket gammelvargen finner högst oroande. Den 14 december skall de anställda på Hovrätten för Västra Sverige t ex få höra Christiansson berätta om "bevisvärdering av förhörsutsagor" i samband med en internutbildning.
I sitt CV på Psykologiska Instutitionens hemsida skriver Christianson:
"Föreläser för personal inom olika organisationer och myndigheter, främst vårdsektorn, socialtjänsten och rättsväsendet där kunskaperna får konsekvenser i förståelsen av hur barn och vuxna, offer, vittnen och gärningsmän uppfattar, minns och bearbetar traumatiska upplevelser. Undervisar regelbundet i intervjumetodik."

Sven-Åke Christianson deltog i utredningen mot Quick. Han kallades också som vittne till flera av rättegångarna, för att förklara hur Quick kunde ha förträngt de fruktansvärda minnena av sina brott för att sedan lyckas återgestalta dem genom terapi. Problemet är bara att det inte var några förträngda minnen Christianson och Quicks terapeut på Säter, Birgitta Ståhle, plockade fram. Det var lögner och fantiserar för att få uppmärksamhet och droger.
Sven-Åke Christiansson fortsätter sin verksamhet som inget hänt.

"Ja, herregud. Vad jag inte visste eller försökte analysera var Christiansons märkliga roll i dramat kring Quick, som polisens hjälpreda, vårdare och dessutom forskare i karriären och med bokprojekt."
Så skriver Aftonbladets Kerstin Weigl i ett försök att försvara varför hon en gång skrev, utan att ifrågasätta.
Christianson har bl a skrivit boken "I huvudet på en seriemördare", som Qvicks nuvarande advokat Thomas Olsson avfärdar i en artikel i Newsmill:

"Boken kan ses som ett slags försvarstal för de behandlingsmetoder som låg bakom Quicks erkännanden och den inblandning som Sven-Åke Christianson själv hade i detta bisarra drama."

"I huvudet på en serimördare" kom ut 2010, alltså efter att Sture Bergwall tagit tillbaka alla erkännanden, som han gjort som Thomas Quick.

Mannen på de många stolarna

Thomas Olsson skriver vidare i sin artikel:

"Faktum är att Christiansons bok till största delen bygger på hans intervjuer med Thomas Quick. För den som är insatt i Quick-ärendet är det helt uppenbart att det absoluta flertalet av citaten från anonyma "gärningsmän" i boken härrör från just Quick. Christianson tillbringade hundratals timmar med Quick och diskuterade ingående hans barndom och hans egna och andras mord. Samtidigt som intervjuerna fungerade Christiansson även som rådgivare åt polisen och som sakkunnig åt åklagaren och domstolarna. Eftersom en del av hans intervjumaterial överlämnades till utredarna av Quicks mord, har han bidragit till såväl uppkomsten av erkännandena som till att bedöma deras tillförlitlighet, det vill säga han har godkänt sitt eget material." 

Thomas Olsson

Vården och behandlingen av Quick på Säters rättspsykiatriska avdelning gavs i enlighet med de teorier och idéer som utvecklats av en psykoterapeut vid namn Margit Norell, som via sitt engagemang i Holistiska Föreningen kommit i kontakt med den så kallade brittiska objektrelationsteorin. Flertalet av de psykiatriker och terapeuter som behandlade Quick hade Margit Norell som handledare och det framgår av bevarade handlingar, bland annat ett ofullbordat manuskript, att hon hade ett avgörande inflytande över behandlingen av Quick.

I förordet till boken framgår det att Sven-Åke Christianson har intervjuat Quick med Margit Norell som handledare.

"I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christianson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus."

Det skriver Tommy Wennerstierna i en annan Newsmill-artikel.  Han menar att:

"Det är här, i denna grupp och med deras teorier, de svenska rättsskandalerna tar sin början. Till slut så blir skandalerna så många att de blir norm. Gruppen har fått så stort genomslag att de nu, när vi skriver året 2012, har ett stort antal anhängare inom domstolar, polis, politik, media, kvinnojourer och sjukvård. Med anhängare menar jag då inte en dold struktur, det finns ingen konspiration här, utan ett stort antal individer som delar verklighetsuppfattning i gränslandet mellan politik, ideologi, religion och juridik."

En annan som är kritisk mot Christiason agerande i Quick-fallen är Rickard L Sjöberg, docent i Medicinsk Psykologi, i en debattartikel i SVD. Han skriver bl a:

"Christianson har agerat på arenor som ligger utanför de ordinarie vetenskapliga systemens räckvidd. Det ter sig osannolikt att de resonemang om bortträngning och hypermnesi som refereras i domen skulle ha kunnat passera ett inomvetenskapligt granskningsförfarande."

Föreläste om Quick

Jag har också hittat den här beskrivningen av hans gärningar:

SÅC etablerade sig som forskare med inrikning på minnespsykologi inom en tradtion (kognitiv psykologi) där experiment utgör den huvudsakliga empiriska metoden. Inom den traditionen byggde ha även efter disputationen upp en meritering och ett kontaktnät som ledde fram till docentur och professur. Möjligen har kopplingen till den Norellska humbugläran funnits med hela tiden, men den har inte varit framträdande i meriteringskedjan. De uppnådda positionerna till följd av accepterade meriter och med hjälp av lämpliga kontakter har sedan SÅC skamlöst nyttjat till att marknadsföra sig själv som expert inom både det ena och det andra massmedialt intressanta området. Övriga delar av det relevanta vetenskapssamhället har valt att blunda och låta honom hålla på. Utan granskning och utan kritik. De inomvetenskapliga saneringsmekanismerna har i det fallet varit ur funktion.

Tvillingarna Bergwall

Sture Bergwall är part i målet, men den som värst drabbats av Christianson. Han skriver i sin blogg:

"Under de värsta TQ-åren extraknäckte Sven-Åke Christianson som föreläsare. Under rubriken “Hur kan man förstå en seriemördare” (se denna artikel) berättade och fabulerade han om mig och min familj. Som den professor han tituleras (jag värjer mig för att skriva är) borde han veta att källkritik är viktigt när man presenterar “fakta”. Han struntade helt och hållet i detta. I sina föreläsningar om seriemördaren beskrev han vår familj som djupt dysfunktionell, visade foton på mina syskon, berättade om svåra sexuella övergrepp och mordförsök under våra barndomsår – utan att överhuvudtaget ha pratat med syskonen Bergwall (vi är fortfarande sex i livet)."

Artikeln han refererar till är ur "Veta" från maj 1998. Den börjar:
"En svartvit diabild på väggen visar en pojke och en flicka i tre-, fyra-årsåldern. Båda är välkammade och uppklädda och ler mot kameran. Pojken är Thomas Quick och flickan hans tvillingsyster. Vad kommer det sig att flickan blir en vanlig samhällsmedborgare medan pojken utvecklas till en seriemördare?"

I en intervju med SVD 2009 säger Christianson följande:

– Jag har aldrig uttalat mig om hans skuld. Jag har lämnat bakgrundsinformation och testat hans minne men jag har inte bedömt hans tillförlitlighet."

Uttalandet är mycket märkligt. I domen i fallet Zelmanovitz står det att "Christianson betvivlar inte att Quicks uppgifter är riktiga". Detta var en av fyra punkter som gjorde att det var ställt "utom all rimlig tvivel" att Quick mördat Charles Zelmanovitz.

I resningsansökan angående Therese Johannesson kan man läsa följande:

"Av handledningen framgår att Sture Bergwall skall försäkras en fri tillgång till bensodiazepiner under vallningen och att han i händelse av att kroppen efter Therese Johannessen återfinns skall ges en möjlighet att gräva upp kroppen och få en ”privat stund” där han ”rent fysiskt får känna på en benbit, exempelvis ett revben”.

Alltså ska en brottsling få gräva själv i ett fynd, innan kriminalteknikerna får tillträde.

I egenskap av psykolog hade han  fått tillträde till Sture Bergwall och genomfört omfattande intervjuer med honom. Redan då förklarade Sven-Åke Christianson för Sture Bergwall att han avsåg att skriva en bok om seriemördare. En del av det materialet har överlämnats till utredarna. Utredarna har också överlämnat ett omfattande utredningsmaterial till honom under förundersökningens gång.

Sven-Åke Christiansson

Psykologiskt kvacksalveri

I boken ”Traumatiska minnen” refererar bl a Sven-Åke Christianson till kriminalinspektör Dahlström-Lannes som ”under tio års arbete aldrig mött något barn som falskt anklagat en person för övergrepp, vilket talar för att sådana anklagelser är ovanliga…” Germund Hesslow har kallat denna bok för ”psykologiskt kvacksalveri” i en understreckare i Svd (15/1-96) med rubriken ”Humbug om bortträngda minnen”.(länk)

Sammankopplingen med Monica Dahlström Lannes är inte smickrande.

Vittnespsykologen Astrid Holgersson skriver bl a följande i en vetenskaplig artikel 1995 om tillämpad vittnespsykologi:

"Många psykologer och psykiater har bidragit till att utifrån kliniska utgångspunkter och ensidiga material. eller utifrån ren hörsägeninformation i s.k. nätverk sprida ogrundade generella påståenden. Det kan t.ex. handla om tecken på incest och sexuella övergrepp, om förekomsten av daghemsovergrepp och rituella övergrepp, om "kroppsminnen" om barns s.k. traumatiska minnen och om manipulativa metoder för att få barn att "berätta". Förutom Summit kan här nämnas exempelvis David Finkelhoor, Lenore Terr, Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke Christianson, Tilman Fürniss, vilka alla framfört vetenskapligt ogrundade generaliseringar och spekulationer inom detta område.

Utvecklingen i Sverige är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredningarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt."

Astrid Holgersson ifrågasatte Christiansons roll i "Cirkus Quick" i en debattartikel 1998:

"Att Christianson har en förutfattad mening om Quickfallet bekräftas också i en 

artikel publicerad i en antologi från Oxford University Press (Conway, 1997). 

Där påstår Christianson utan saklig grund både att Quick är en seriemördare, att 

han varit utsatt för sexuella sadistiska övergrepp i barndomen samt att dessa 

fenomen har en koppling till varandra.

"Denne minnesforskare har ingen vittnespsykologisk kompetens att systematiskt och 

förutsättningslöst utreda enskilda fall. Inlärningseffekter, förhörspåverkan och 

annan suggestion kan få allvarligt missledande konsekvenser i rättsliga 

utredningar.

Hittade följande kommentar på professor Lennart Sjöbergs blogg:

"Hur kommer det sig att SÅC kunnat hålla på som han har gjort utan offentlig granskning av ämnesföreträdarna inom psykologiämnet? Självsaneringsmekanismerna, som ju ska vara en inbyggd del av den idealt sett självkorrigerande vetenskapliga metoden, tycks inte ha fungerat alls.
Finns det inte anledning att ämnet genom sina företrädare tar någon slags ansvar att granska vetenskapligheten i SÅCs agerande som representant för den vetenskapligt förankrade psykologin?

.17 augusti 2012 18:10
Lennart Sjöberg sa...
Tja, jag har ju själv engagerat mig en hel del i kritik av vad jag ansett vara ovetenskapliga tillämpningar, men de flesta professorerna har nog inte tyckt att det var deras sak. Det är lite trist."

Vilseledande psykologiska teser

I en vetenskaplig artikel 1999 sågar Sjöberg helt Christianson teorier i hans bok om Thomas Quick. Han skriver bl a:
"Risken för rena fantasier är emellertid uppenbar och det har påvisats i hundratals forskningsarbeten att barn (och vuxna) lätt kan suggereras till att tro att de har minnen av något som inte har hänt. Den risken tar Christianson och Wentz lätt på. De verkar tro att de kan avgöra om en berättelse är sann eller falsk bl a utifrån kriteriet perceptuella detaljer, men som jag påpekade ovan har forskningen inte gett något stöd till den förhoppningen. Vi står inför en betydande fara för rättssäkerheten när dessa felaktiga och vilseledande psykologiska teser sprids."

Germund Hesslow

En annan professor heter Germund Hasslow. Han skriver så här i en debattartikel, som var publicerad i SVD 1996 när det gäller Christianssons bok "Traumatiska minnen":

"Om Christianson är en auktoritet på området, så märks inte mycket härav i hans bok. Fastän han ger
en detaljerad och sakkunnig genomgång av sådan minnesforskning som han själv varit inblandad i,
uppvisar han på andra områden en anmärkningsvärd oförmåga att skilja välgrundade påståenden från
trendig mytologi. Banala påståenden underbyggs med rikliga referenser till vetenskaplig litteratur,
vilket ger boken en bedrägligt sken av vederhäftighet, medan ytterst omstridda hypoteser och ibland
rena stolligheter framförs utan något stöd alls."

"Själv ser jag Sven-Åke Christianson som ett symptom på ett ämne i kris. En väl dold kris dock. Man kan jämföra ned Uppsala universitets granskning av Eva Lundgrens forskning efter debatten kring hennes agerande. En sådan gjordes. Och det skulle nog behövas i det här fallet också, eftersom Sven-Åke Christiansons agerande solkar av sig på ämnet i sin helhet, på Stockholmsinstitutionen och Stockholms universitet.
När forskningsfusk avslöjas blir reaktionerna inom akademin mycket kraftiga, eftersom forskningens trovärdighet hotas. Det gör den även i det här fallet." (kommentar jag hittat på nätet)

Detta är vad jag hittat under några timmars googlande. Jag vet att det finns mera, men artikeln är redan lång. Det skrämmer mig att denne man åker fortästter att resa runt och undervisa. Borde inte Hovrätten för Sverige dragit öronen åt sig efter att läst de friande domarna mot Thomas Quick?