Yang Zaixin och Su Tianjin delar på 2012 års Holme

Yang Zaixin och Su Tianjin

Priset Holme utdelas varje år i december månad, första gången 2008, fyrtio år efter Jan Fridegårds död (mannen som skapade hjälten Holme i trilogin Trägudars land, Gryningsfolket & Offerrök). Priset utdelas den 1 december varje år, samma datum som Rosa Parks i handling visade sitt motstånd mot rasismen, då hon den 1 december 1955 i Montgomery, Alabama, vägrade lämna sin sittplats till en vit man.
Priset har tidigare erhållits av Ara Abrahamian (2008), Lydia Cacho (2009), Julian Assange (2010) och Shahira Amin (2011).

Yang Zaixin är en kinesisk advokat som tagit sig an marktvister mellan lokala bybor och Stora Enso, som med stöd av kinesiska makthavare tvingat sälja sin mark till underpriser under hot om våld. Yang Zaixin har till priset av sin egen karriär och olagliga husarrester och övervåld riktat mot sig själv i handling stått upp för the Rule of law, till stöd för de svaga och till motstånd mot värdesystemets parasiter, alla med samma gener vare sig de härstammar från Kina eller Sverige.

Su Tianjin är en av de lokala markägarna som vägrat låtat sig köpas, och stått upp mot de kinesiska myndigheterna och för sina landsman, när normalitet är att vika sig ned.

Dennis Töllborg

Pengar luktar, bara man ser till att pissa på dem hela tiden.

Bakom priset står juristprofessorn Dennis Töllborg och hans organisation Stella Bianca.

Specialvisning av Red Forest Hotel (Den tysta skogen) Stora Teatern, Kungsparken 1, Göteborg tisdagen den 4 december.
Svensk-Finska skogsjätten Stora Enso planerar en fabrik i Kina. I skuggan av den gigantiska investeringen ryktas det om våld mot lokalbefolkningen, markstölder och miljöproblem. Samtidigt gör en finsk kameraman en film om det nya, gröna Kina. Kinas har initierat klimatvänliga kampanjer där de investerar i återvinning, förnybar energi och miljöreformer. Istället för en film om Kina är det gröna exempel världen behöver, blir det en mardröm för filmaren när han konfron
teras av regeringstjänstemän som bestämt vill skydda ett gigantiskt skogsföretags rykte. Samtidigt som tjänstemännen hyllar trädplanteringens fördelar gör de allt för att hindra honom från att besöka projektet. Istället blir han isolerad på ett hotell och hans kontakter blir förhindrade från att träffa honom. Ett år senare gör han ett nytt försök att ta reda på vad som händer i provinsen. Ur en rad bisarra möten med tjänstemän som försöker undvika ansvar mynnar Red Forest Hotel ut i en absurd, Kafka-liknande thrillerdokumentär.

Seminarium på Göteborgs Universitet, JMG, onsdagen den 5 december

"Sådan är moralen i den svenska jämmerdalen"

Så är det debatt om sexköpslagen igen. Denna gång vill landets politiska kvinnoförbund göra det straffbart i Sverige, för män som, som besöker prostituerade i länder där detta är lagligt. DN dömer ut förslaget i en ledare populistiskt och principlöst.
"Om man byter ut ordet ”sexköp” mot ”aborter” och landet Sverige mot något av de många i Europa där abort inte är tillåtet, närmar man sig ett av de problem som debattskribenterna helt svischar förbi i lördagens DN Debatt-artikel.

Sverige är en del av en juridisk omvärld där dubbel straffbarhet är ett slags överordnad huvudprincip. Det innebär att man inte kan straffas för något som inte är brottsligt i det land brottet begås. Att en kvinna från Malta, Irland eller Polen inte kan straffas om hon genomgår en abort i Sverige."

Gammelvargen är av den uppfattningen att hela sexköpslagen är populistisk och principlös. Varför är den manliga prostitutionen marginaliserad? Varför är det "kärlek", när medelålder kvinnor köper sex i Gambia?

Jag skrev om lagen för snart 2 år sedan och vad jag skrev då, gäller än:

"Det bästa hade varit att skrota lagen och kasta den i papperskorgen. Då skulle svenska poliser slippa det förnedrande uppdraget att ligga i buskarna och smyga på män och kvinnor, som genom ett frivilligt avtal vill ha sex. I stället borde alla resurser läggas på trafficking, ungdomsprostitution, missbruk och fattigdom t ex.
Sexuellt utnyttjande av kvinnor och män som är i en utsatt situation, t ex genom trafficking behandlas  redan särskilt i lagstiftningen. Sexköpslagen är ett statsfeministiskt missfoster, som inte hör hemma i ett upplyst samhälle."

Kvinnorförbunden med de manliga politikerna hukande i buskarna har en "von obend" attityd och lagen är en morallag. Den är också märklig såtillvida, att det bara är den ena parten som utnyttjar den andra. Sanningen är ju att utan prostituerade, kvinnliga eller manliga, fanns det ingen prostitution. 

Jag vet inte hur mycket tid och pengar som läggs på att smyga i buskarna, men vore det inte bättre att polisens knappa resurser användes till att utreda "riktiga brott". Lägga med tid på att spana på villatjuvar, koppartjuvar och liknande, istället för prostituerade. Lägga mer resurser på trafficking. 

Istället för att sopa undan människors sociala skyddsnät, vore det inte bättre att göra det mera finmaskigt? 

Kvinnoförbundskvinnorna menar ju själva att många kvinnor saknar andra möjligheter att försörja sig. Det är genom att skapa just andra möjligheter, som behovet av att prostituera sig minskar.

Nu kommer säkert jag, precis som andra, som är motståndare till sexköpslagen, att stämplas som kvinnofientliga. Men det hjälper inte att spruta löven om det onda sitter i roten. Det är precis det man gör genom att stifta denna typ av morallag. 

Staten ska inte lägga sig i avtal mellan vuxna, myndiga människor, men vi skall hjälpa och stödja de som tvingas mot sin vilja, liksom vi skall hjälpa de som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare i andra sammanhang.

Dessutom har lagen varit helt meningslös, eftersom prostitutionen inte minskat, bara tagit andra former.

Men det har blivit ett utmärkt sätt att peka finger åt den som varit svag i själen. Då kan vi med media i spetsen stå där och skandera: FY, FY FY!!!

så "Farväl till släkt och vänner".....

Missa målet och skjuta sig i foten

Våga ta debatten med Åkesson och SD

"Vissa veckor är särdeles bra för Sverige", skriver Peter Wolodarski i en ledare i DN. Han syftar då på det gatlopp Sverigedemokraterna fått löpa i media och sammanflätar detta med Zlatans 4 mål i samband med invigningen av Friends Arena.
Wolodarski tror, tillsammans med övriga i gammalmedia, att de lyckats tillfoga Sverigedemokraterna obotlig skada, att väljarna flyr partiet. Jag tror de missar målet och skjuter sig själv i foten. Anledningen är att de inte rör sig i ute i verkligheten. Inte sitter vid kaffeborden med vanligt folk och hör hur snacket går. Verkligheten går inte att stänga ute genom att stoppa möjligheterna att kommentera känsliga artiklar. Det hjälper inte att hålla sig för öronen och stänga ögonen. Att behandla SD som luft får motsats effekt.
Det finns en frustration bland vanligt folk. Den som tror att tre Sverigedemokraters fyllekväll har någon större betydelse, lever långt ifrån verkligheten. Det vägs mer än väl upp av att en 87-årig dam blir misshandlad av fem ungdomar, som "talade ett språk hon inte förstod". Med "Kållereds-misshandeln" i minnet "vet" folk vilka som är de skyldiga. Bilbränder och upplopp, liksom omfattande bidragsfusk ger också sympatisörer till Sverigedemokrater. Att en invandrare blir kalla "babbe" är inget som upprör, eftersom många använder detta själva.

När det är dåliga tider, varslen står som spön i backen, arbetslöheten ökar, samtidigt som det sociala skyddsnätet blir allt grovmaskigare, då gäller det att hitta syndabockar. I Hitlers Tyskland blev det judarna, i Reinfeldts Sverige blir det invandrarna. Allt elände blir  invandrarnas fel. Man skiljer inte på flyktingar, arbetskraftsinvandring och invandring med stöd av den fria rörligheten inom EU.
När gammelmedia och de etablerade partierna försöker sopa alla problem under mattan, inte ta människors oro på allvar, då skapas utrymme för Sverigedemokrater och Avpixlat. Ingen kan påstå att migrationen är problemfri, att man lyckats med integrationen av stora invandrargrupper.
När det gäller kritik mot radikalfeminismen, så är inte detta kvinnohat, kritik mot Israels agerande i Gaza, inte antisemitism och kritik mot flyktingpolitiken inte rasism. Att avfärda all kritik som sådan, är att backa undan för en seriös debatt. Det är bara med öppenhet och fakta, som man kan avväpna argumenten, våga ta diskussionen.
Jag diskuterar ofta invandrarfrågor. Mitt huvudargument är att människor skall dömas utifrån sina gärningar, inte sin etnicitet. Svensk lag gäller i Sverige. Den kan i vissa avseenden kritiserar, men faktum är att den gäller. Den som bryter mot lagen skall straffas. Det kan också innebära att för icke medborgare, rätten att vistas i landet förbrukats. Respekt skall visas för olika människors tro, men det kräver också motsvarande respekt tillbaka. I en del fall kan tron komma i konflikt med möjligheter till att gå vissa utbildningar eller arbeta i vissa yrken. Det innebär att man inte kan välja dessa yrken, om man inte rättar sig efter de regler som finns. När detta sedan ses som diskriminering, späds invandrarfientligheten på. Rädslan för rasiststämpeln får inte leda till undfallenhet.
Det är Vårt Land! I detta land skall vi leva och trivas tillsammans. Skall vi kunna göra detta måste vi respektera varandra. Det kräver en öppen debatt, där problemen lyfts fram och inte sopas under mattan. Bara på det sättet kan mattan ryckas bort under fötterna på Jimmie Åkesson.
(Aftonbladet)

Kwasten är ute och sopar igen

Christer van der Kwast

Gammelvargen trodde faktiskt att han skulle kunna ägna sig åt något annat än Cirkus Quick ett tag. Team Lambertz verkade ha tagit sitt förnuft till fånga och krupit tillbaka in i sina hålor efter försöken att försvara det som inte går att försvara. Då dyker plötsligt Christer van der Kwast upp och kräver i en artikel i Newsmill att Ordfront ska trycka om hela upplagan av "Fallet Quick - så skapas en seriemördare". Anledningen är att hans vapendragare Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson påstår sig ha hitta 100 fel i boken.
Gammelvargen har tidigare gått igenom felen och har redovisat detta i två separata artiklar: "Gubb Jan ifrågasätter Råstams bok" och "Seppos list".
De punkter Gubb-Jan beskriver är i princip bagateller, som på intet sätt förtar bokens budskap. För den som dessutom läst domar, resningsansökningarna och nedlagda åtal, blir allt ännu mera påtagligt. Föga förvånande finns alla Lambertz "överväldigande bevis" med bland punkterna, trots att de redan är punkterade.

Om man går till Penttinens listan, reagerar gammelvargen kraftig på, att i många av punkterna står ord mot ord. Det är en mycket ful taktik, eftersom Hannes Råstam inte kan försvara sig. Med andra ord blir det en trovärdighetsfråga. Penttinen försöker stärka sin version genom att ringa upp polisbekanta och anhöriga. Penttinen talar sanning, Råstam, Bergwall och Jan Olsson ljuger. När det inte finns möjligheter till kontroll, är det svårt att tro Penttinen på hans ord med tanke på hans roll i "Cirkus Quick". Detta inte minst efter att ha läst domar, resningsansökningar, Pelle Svensson, Johan Håkansson, Dan Larsson, Nils Wiklund, Jan Olsson, Lennart Lundmark med flera och vad Sture Bergwall själv skriver och säger.

Christer van der Kwasts inhopp är ett nytt försök att kasta tvivel över Hannes Råstam, Quicks oskuld och resningsprocesserna. Det är en partsinlaga. Granskarna har ett intresse att smutskasta. Kwasts artikel följer därför troget den taktik, som dragits upp av teamleadern.

Jag håller med Ordfronts förlagschef Pelle Andersson:

”Jag kan inte se att det ni framför som fel är av den betydelse att bokens bärande argumentation på något sätt skulle påverkas."

Detta gäller även om alla fel skulle finnas i boken skulle stämma. Nu gör de inte det och det Kwast framför är trams. Tyvärr kan det gå hem hos en del som inte är pålästa.

Nej, Christer van der Kwast, sopa rent framför egen dörr i stället och stäng den sedan omsorgsfullt.

"David vs Goliat"

Bildmontage gjord av Tankesmedjan i P3

På den ena sidan finns vanliga människor med små bloggar och på andra sidan sidan betalda nyhetsjournalister, krönikörer och författare med hela gammalmedia till sitt förfogande. Man kan alltså mycket väl dra jämförelsen mellan David och Goliat.
I en ensidig debatt har David försökt föra fram att ett mynt har två sidor och att båda sidor är lika viktiga. Frontbloggen för detta blev Genus Nytt och Pär Ström, som ville visa andra sidan av myntet, det som aldrig visades. Han visade på hur den ena sidan systematiskt gynnades och försökte slå sönder det han ansåg vara myter i debatten.
Budskapet var egentligen ganska enkelt och man kan undra varför han blev så kontroversiell:
- Alla skall ha samma rättigheter och skyldigheter, oavsett kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning! All lagstiftning skall vara könsneutral!
Samma åsikter förs fram i andra bloggar och det finns även kvinnliga bloggare, som tar upp samma frågor som Pär Ström. Genom att ge ut böcker där frågorna togs upp och analyserades, samt blev inbjuden till debatter blev Pär Ström en frontfigur och därmed hamnade i skottlinjen för det feministiska etablissemangets eldgivning. För tydligen är det inte jämställdhet detta vill ha?
Det värsta är att man inte ville ta en saklig debatt och med fakta slå sönder Ströms argument. Den svenska radikalfeminismens "grand lady" Gudrun Schyman skrev en debattartikel i SVD.
"När Pär Ström presenterar 112 källhänvisningar i sin bok "Sex myter om feminismen", orkar inte Gudrun Schyman med en enda. Hon kräver att vi skall tro henne på hennes ord! Hon bemöter inte Ström med ett enda sakligt underbyggt argument. Det enda hon har gjort är att ta könsmaktsordningens existens som intäkt för att Per Ström har fel." (Pär Ström - Gudrun Schymann 112-0).
När argumenten saknas blir Ström och hans anhängare kvinnohatare och jämförs med nazister, Adolf Hitler och Anders Behring Breivik. Åsikter som inte är PK mår bäst av att tigas ihjäl eller hotas till tystnad!

Det som ofta präglar debatten i frågor kring misandrin, patriarkat, feminism och genus, är just att alla som inte ställer upp och stämmer in i den feministiska jubelkören är kvinnohatare. Som bevis på detta framförs det näthat, som drabbar feministiska debattörer och bloggare. Jag läser inte feministiska bloggar annat än i undantagsfall, men jag läser ofta debattartiklar i ämnet. Jag måste säga att jag inte hittar mycket hat i dessa kommentarer, men ofta hård kritik. Det kan tyckas mycket märkligt att de som ropar högst om näthat, ägnar sig just åt detta!

Att fritt få uttrycka sina åsikter är en demokratisk rättighet. Det gäller Maria Sveland och hennes vänner, likaväl som det gäller Anders Behring Breivik och Valerii Solana. Och naturligtvis omfattas även Pär Ström och hans anhängare av detta. En fri och öppen debatt skall uppmuntras, men debatten får inte övergå i våld, hot och trakasserier.

Man skall veta att Internet är en tuff "värld", som skapar möjligheter som inte funnits tidigare. Inte minst för människor som av olika anledningen blivit aggressiva och hatiska. Det kan var mot feminister, invandrare, politiker eller busschaufförer i Stockholm. Kommentatorsfält och e-post med sina omedelbarheter, blir ett utmärkt sätt att avreagera sig. 

Det är dock stor skillnaden när betalda debattörer med etablerade medier som plattform, ger sig på en ideellt bloggande privatperson.
De radikafeminister, som nu firar att en kritisk röst tystnat, borde tänka på följande:
"Det är därför synd att Pär Ström nu lägger ned sin verksamhet. Inte minst borde just Sveriges feminister tycka det. För vad tjänar den feministiska kampen på att dess främste kritiker tystnar? Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.
Men radikalfeminismen är som sagt inte intresserad av dialog.
Politiska rörelser som endast drivs av en vilja att få alla att tycka likadant, vars dröm är att alla i samhället har en och samma åsikt, går till sist under. Radikalfeministerna firar att de äntligen fått tyst på sin främste kritiker, men gräver därmed sin egen grav."
(Ur Stefan Olssons ledare i Norrköpings Tidningar)

Några andra bloggar, som skriver om jämställdhet:
Aktivarium
Toklandet
Ann-Mari´s Blogg
Pelle Billing
Bashflak
Genusdebatten
Daddys

Full fart mot det kontantlösa samhället

Enligt riksdagsman Ulla Andersson (v) fanns i Sverige år 2009 inga kontantlösa bankkontor. År 2010 var siffran 179. 2011 var antalet 560. Det motsvarar var tredje bankkontor. Hon tog upp frågan i en interpellation till regeringen

- Avser statsrådet att ta något initiativ för att tvinga de stora affärsbankerna att upprätthålla någon form av kontanthantering?

Regeringens svar:
Vi vill att processen [med kontantväsendets utraderande] fortsätter.

(Kristoffer Hell)

Min gamla mamma är 91 år. Hon sköter det mesta själv, men skulle naturligtvis bli helt utslagen i ett kontantlöst samhälle. Den mest avancerade pryl hon kan hantera, är en miniräknare. Hon har frågat sin bank (Handelsbanken), om det finns planer på att ta bort kontanterna. Svaret blev att det inte finns några sådana planer. Om konkurrentbanken skulle ta bort kontanter, kommer deras kunder inte att kunna räkna med att få detta på Handelsbanken. Någon garanti för framtiden finns naturligtvis inte, men kanske kan det bli för ensilkda banker att konkurrera på?

Frågan är hur vi vanliga dödliga vill ha det? Är vi beredda på det kontantlösa samhället? Personligen är jag det inte. Det känns tryggt att ha lite sedlar i plånboken. 

Hur skall transaktioner mellan vanligt folk skötas? Skall var och en ha en kortdragare i fickan? 

Det finns de som anser att ett kontantlöst samhälle är ytterligare ett steg mot det optimala övervakningssamhället. Varenda transaktion kommer att kunna synas. Vem har skickat pengar till vem. Kommer det att bli en marknad för svartväxlare i gathörnen efter ett öststatsmönster? Kommer byteshandlen att öka?

Vad är ett bankkonto i ett kontantlöst samhälle? En fordran på ingenting? Vad kan jag få tillbaka av banken om det inte finns några fysiska kontanter? Kommer det att gå att få ut pengar ur systemet?

Är rånrisken med kontanthanteringen bara en ursäkt för att bankerna skall tjäna ännu mera pengar? Den som tror att det görs av omsorg om oss vanliga medborgare är nog ganska naiva. Redan idag tjänar bankerna stora pengar på korten. Jag läste någon uppgift om att en vanlig kortinnehavare bidrar med 900 kr om året i ökade inkomster för bankerna i form av avgifter.

Skall vi ge ett bankkort till våra barn, så de kan handla sitt lördagsgodis? Hur lär man dem hantera pengar de aldrig ser? 

Det finns många frågor, men få svar. Någon större debatt verkar inte förekomma. Hur ser andra politiker än Ulla Andersson på frågan? Är inte detta något som borde debatteras och diskuteras och inte smygas på oss?

Den som vill protestera kan göra det hos Kristoffer Hell

Gammelvargen och (o)rättvisan

De tre aporna "Hör ej, Ser ej och Talar ej"! Vilka är de? Domare i svenska domstolar! Nu är inte liknelsen min egen, utan jag har tagit den från en kommentar i Magasinet Paragraf. Men finns det dock rättsfall, som ger liknelsen legitimitet; Thomas Quick, "Fallet Ulf", Ari Mattinen, Tito Beltran och Billy Butt för att ta några kända fall.
Ett annat fall är hedersmordet på Perla, där just Paragraf för närvarande belyser detta i en artikelserie, där man vänder på alla stenar.
Gäller inte alltid "bortom all rimlig tvivel"? Hur ofta, hur länge tillåts åklagare och poliser bortse från objektivitetsprincipen? Är det lämpligt att åklagare med en egen agenda, tillåts driva förundersökningar? Exempelvis Marianne Ny eller Ulrika Rogland?
Jag tror det inte bara är gammelvargen som allvarligt börjat tvivla på hur det står till med rättssäkerheten i landet. Hur oskyldig jag än är, skulle jag bli mycket orolig om polisen en dag ringde på dörren.
Ännu mer orolig blir jag när jag läser att domstolarna inte skall söka sanningen, utan bara lyssna till det som framkommer under rättegångarna. Detta förutsätter att förundersökningen gjorts strikt efter objektivitetsprincipen.
Maciej Zaremba skriver i DN:

"Alltför många svenska domare har kommit att betrakta det där med dömande som en rent teknisk verksamhet. De känner inte ett ansvar för att greppa helheten i ett mål, de nöjer sig med att pricka av de lagstridiga handlingar som kan bevisas. De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck."

Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver...”

Sanningen i Quickaffären – det har vi snart har åtta friande domar på – är att åklagarsidan manipulerat vissa vittnesmål, gömt undan andra, lagt ord i munnen på den tilltalade, tubbat experter att tillrättalägga rättsintyg, klippt i videofilmer så att de visade motsatsen till vad som hänt och på en mängd andra punkter vilselett domstolarna."

Varför sätts objektivitetsprincipen ur spel?

Tittar man på "Fallet Ulf" och mordet på Perla, känns mycket av ovanstående igen. Därtill kan man lägga avsaknad av teknisk bevisning. Både fallet Ulf och mordet på Perla bygger i princip på ett vittnesmål. Dottern det första fallet och systern i det andra. Båda fallen präglas av att man vill "sätta dit den jäveln"!
Varför skulle annars objektivitetsprincipen och rättegångsbalken sättas ur spel? Varför skulle annars rättssäkerheten för den enskilde medborgaren förbises? Karriärslystnad hos poliser och åklagare? Förbättra den egna och åklagarmyndighetens statistik?  Varför manipuleras massmedia för att skapa opinion mot den misstänkte och för den egna saken? Varför ljuger åklagare om rättslaget?
Oavsett vad Göran Lambertz, Claes Borgström med flera muttrar om, så är det för mig som medborgare ett oavvisligt krav att det som presenteras i en dom är det som bevisats bortom all rimligt tvivel. Att domstolen så långt det går sökt sanningen.
Tack och lov lyckas man inte varje gång, ibland är domstolarna faktiskt vakna, typ "barnläkaren" och "bsdm-målet".

Åklagarmyndigheten har den något märkliga målsättning att öka antalet åtal, inte fällande domar. Eftersom aldrig någon åklagare fälls för att gå till domstolen i onödan, är det ju ett riskfritt sätta att förbättra statistiken.

Försvarsadvokaterna

Gör försvarsadvokaterna det jobb man har betalt för? Gunnar Lundgren och Claes Borgströms insatser i Quick-rättegångarna reser tvivel. Likaså Tom Peyron insats i "Fallet Ulf". I hur många rättegångar agerar försvarsadvokaten på enbart rutin? Varje åtalad har rätt till en engagerad advokat, som man vet till 100 procent ställer upp och försvarar rättssäkerheten.
Gammelvargen har själv varit på många rättegångar där advokaten kommit med andan i halsen 10 minuter innan förhandling och dragit med sin klient in ett rum och det är första gången de träffas!
Till försvar för försvarsadvokater skall dock sägas att åklagaren befinner sig i ett stort överläge inför en domstolsförhandling. Försvaret måste förlita sig på att förundersökningen är objektivt gjord. Man vet inte vad som döljer sig i "slasken" och har ingen ersättning för att göra egna utredningar.
Men har man som Claes Borgström varit med på massor med timmar av förhör, rekonstruktioner och vallningar, kan man inte gömma sig bakom denna ursäkt. Han ville inte att rätten skulle veta sanningen. Lika lite kan Tom Peyron gömma sig bakom detta när, när han klient bad honom undersöka dennes alibi för tidpunkten för flera av "övergreppen" på dottern.

Åklagare med öppna ögon
Det finns åklagare med öppna ögon. En sådan är statsåklagaren Nils-Eric Schultz. Gammelvargen har tidigare refererat till honom och hans artiklel i Paragraf. Han pekar bl a på den stora faran som finns i det nära samarbete som uppstår mellan utredande polis och åklagare:
"När det är fråga om stora brottsutredningar, vilka ofta inleds med en spaningsperiod under vilken kanske teleavlyssning, buggning, kameraövervakning och fysisk spaning förekommer jobbar polis och åklagare mycket tätt ihop. En av åklagarens viktigaste uppgifter under denna tid är att vara en garant för att rättssäkerhetsaspekterna inte träds för när. Erfarenhetsmässigt vet jag att detta kan vara mycket grannlaga. Att stå emot ”hungriga” poliser som vill prova en ny inte lagreglerad åtgärd kräver sin man/kvinna.
Efter tillslag inträder perioden med förhör av de misstänkta, vittnen och andra. Detta är också en period med täta kontakter polis-åklagare.
Vad jag då menar är att det ibland kan vara svårt för åklagaren att upprätthålla den professionella distans till polisen som krävs."

Många med mig anser nog att en av de märkligaste turerna i "Cirkus" Quick och som har stor bärighet i denna artikel, är Göran Lambertz tvärvädning sedan "Felaktigt dömda", som togs fram under Lambertz tid som JK. Utredaren Hans Gunnar Axberger säger i tidningen Advokaten:

"Hans-Gunnar Axberger trycker hårt på domstolarnas ansvar för att kvalitetssäkra brottsutredningarna. I rapporten argumenteras för att domare ska läsa förundersökningen och lyfta fram eventuella brister i bevisningen. Den svenska traditionen säger annars att domare ska bedöma målet enbart utifrån vad parterna lyfter fram i rätten. Men Axberger tycker att den skolan har fel, och hänvisar till en rad formuleringar i lagtext och förarbeten.
– Om en domare upptäcker eller misstänker att det finns omständigheter som talar till den tilltalades fördel är han skyldig att verka för att de kommer fram, säger han."

Under perioden 1992-2005 finns inte mindre än elva fall, till övervägande del sexualbrottsmål, där personer först fällts och sedan friats helt efter resning. Utredarnas genomgång visar att domarna var fel redan första gången, och i de flesta fallen är misstankarna helt borta efter resningen.

Nu tror jag inte det är den kritik som rapporten fick av det juridiska etablissemanget, som är anledning till Lambertz agerande, utan hans undermåliga handläggning av Pelle Svenssons JK-anmälan i fallet Quick.

Åklgarnas starka ställning

Om vi återgår till Nils-Eric Schultz, så skriver han:

"Åklagaren har i Sverige en i jämförelse med de flesta andra länder en unikt stark ställning. Han/hon ska dels vara förundersökningsledare och därefter väcka åtal och driva målet i domstol. I länder med andra rättsordningar kan undersökningsdomare, polis eller kanske tull självständigt genomföra utredningarna för att, när dessa avslutats, överlämna utredningsmaterialet till en åklagare (olika benämningar i olika länder). Denne går igenom dokumentationen och om bevisningen då är tillräckligt stark beslutar åklagaren att väcka talan vid domstol.
Den fördel jag ser med den senare ordningen är att den åklagare som beslutar att väcka åtal har en betydligt friare roll gentemot utredningspersonal och utredningen i sig än vad som är fallet hos oss. Jag vet att ämnet är tabubelagt men trots det anser jag att det kan vara värt att fundera över om inte det kontinentala och anglosachsiska systemet skulle kunna vara att föredra."

Personligen tycker jag att det låter neutralt och bra med en förundersökningsdomare, som man t ex har i Frankrike.

Hur är svenskens förtroende för rättssäkerheten? Det beror nog på hur insatt man är frågorna. Att det beviljas resningar och oskyldigt dömda blir friade är bra, men dom skulle naturligtvis inte ha blivit dömda från början. En del lyckas aldrig få resning. Billy Butt har försökt 10 gånger. 

Det finns många förespråkare för ett oberoende resningsinistitut, som bl a finns i Storbritannien och Norge.(DN)

Bananer till aporna

"Bananmonarkin"

I den lilla juridiska ankdammen av koketterier, är det tur att det finns advokater med integritet och rättspatos, som t ex Thomas Olsson. Det inger lite hopp, men än bara lite. 

Gammelvargens slutsats blir att vi inte har någon som helst anledning att slå oss för bröstet och se ner på andra länders rättssystem. Skrapar man på ytan, upptäckter man en "bananmonarki". Det borde inte behövas att envisa grävande journalister ger enskilda fall stor medial uppmärksamhet för att rättvisa skall skipas, eller att advokater arbetar utan ersättning, eller absolut inte att människor med ekonomiska resurser kan anlita privata utredare.

En professor lärt ha sagt: Du kan ägna resten av ditt liv åt att försöka ändra det svenska rättssystemet. Förmodligen har han rätt, men jag hoppas han har fel!

DN har idag en intervju med Tant Gredelin, justitieminister Beatrice Ask, som har en viss bärighet i ovanstående, då man kan misstänka att det gäller att rädda vad som räddas kan i en urusel statistik.