"Du sitter ju här och fantiserar"

Jag trodde jag hade skrivit mitt sista inlägg om Thomas Quick, men efter den senaste tidens debatt och diskussioner kring först Göran Lambertz bok och sedan Bergwallkommissionens rapport måste jag ändå formulera ett inlägg. Det handlar om två saker, dels en reflektion om om något som mer och mer förundrat mig och en kring kommissionens rapport.
Jag är ingen psykolog, men har en lång livserfarenhet. I mitt yrkesliv har jag träffat många olika människor, innefattande så väl psykopater, som mytomaner. När det gäller det sistnämnda har jag t o m haft en sådan som chef.
Nu vet jag inte om Thomas Quick var mytoman eftersom jag inte sett något sådant utlåtande, men man kan utan överdrift säga att han satte lögnen i system. Han ljög varje dag, hela tiden. Min chef avslöjade sig till slut genom att inte alltid komma ihåg vad han sagt tidigare och att han gärna kryddade det han berättade lite extra varje gång han berättade. Precis som Quicks historier blev dom mer och mer fantastiska. Det tog inta allt för lång tid för mig att avslöja min chef och de flesta såg snart igenom honom.

Lögn eller fantasi?
Jag har läst sida upp och sida ner i de mest fantastiska förhör, ofta med försvarsadvokaten Claes Borgström närvarande. Man kan tro att det Münchhausens äventyr man läser. För mig är det ofattbart att ingen utbrister: "Du sitter ju här och fantiserar".
Vi pratar nu inte om en samling journalister eller byggarbetare runt ett fikabord, utan en samling människor, som i sin yrkesutövning stött på massor med lögnare. Det är vårdpersonal, psykologer, poliser, åklagare och advokater.

Claes Borgström

Vissserligen är det vanliga att någon försöker ljuga sig fri från skuld, inte ljuga sig skyldig, men jag har oerhört svårt att tro att alla dessa rutinerade yrkesmänniskor varit i god tro. Möjligtvis var "hjärnskrynklargänget" så upptagna av sin tro, att de trodde på sina fantasier. Men hur kunde de övriga?
Hur kunde en rutinerad advokat timme efter timme sitta och lyssna på sin ljugande klient, utan att reagera? Jag skulle ha förståelse för om klienten försökte ljuga sig fri, men nu hade han att göra med en allvarligt psykisk sjuk människa, som försökte ta på sig mord han inte begått.
Jag finner inga ursäkter för Claes Borgströms agerande. Han inte bara hjälpte sin klient att bli fälld, utan vad värre är, han hindrade jakten på de verkliga mördarna. Det enda moraliskt riktiga för Borgström och varje annan advokat voe att tala om för Quick att han ljuger och inte kan ha begått morden och sedan lämnat uppdraget.
Jag har tidigare skrivit om Borgström, bl a i de här två artiklarna:
"Borgström är inte trovärdig" och "Han hörde inga klockor ringa"
Något jag inte läst är protokollen från rättegångarna, utan bara domarna. Av det jag läst framgår det att man såg till att Quick höll in låg profil under själva rättegångarna. Andra pratade i hans ställe. Rätten har därför inte själv fått tillräcklig möjlighet att pröva trovärdigheten. Men borde inte rättens ordförande själv ha ställt frågor till Quick?

Inget eget ansvar
Nu skrivder vi 2015 och jag övergår till att kalla Thomas Quick för hans rätta namn Sture Bergwall. Kommissionen har kommit med sin rapport, som i mitt tycke är gedigen, men lite feg och slätstruken. Något jag reagerat kraftigt på är att den, liksom i en del kommentarer, läggs ett ansvar på Sture Bergwall. Denne har också tagit på sig ett eget ansvar. Möjligtvis kan han känna ett visst moraliskt ansvar. Det är allt!
Under hela den aktuella perioden var Bergwall intagen på sluten psykriatisk vård. Han dömdes till detta efter ett misslyckat bankrån och gisslandrama. Efter varje rättegång dömdes han till forsatt sluten vård.
Varför döms man till vård och inte fängelse? Jo, därför att man inte kan ansvara för sina handlingar. Man hade hela tiden att göra med en allvarligt sjuk människa, vars sjukdom förvärrades av alla droger han fick. Att han tilläts sitta och ljuga dag in och dag ut är inget han behöver känna skuld för, men jag förstår om han idag ändå känner skuld och medkänsla med dem som for illa av hans fantasier.
Psykologen Bo Hejlskog Elvén skrev om detta i sin blogg redan 2013, "Sture Bergwall och ansvaret"
"Vi har rättspsykiatriska domar därför att vi inte anser att personen är ansvarig för sina handlingar. Rätten bestämde i åtta fall att Sture Bergwall inte var ansvarig för mord de ansåg att han begått utan att ansvaret föll bort på grund av en allvarlig psykisk störning"

 Nu får vi se om Gammelvargen får anledning att återkomma i frågan.