Anna-Lena Laurén en pålitlig kommunikatör

Anna-Lena Laurén skriver krönikor i Svenska Dagbladet och svenskspråkiga Hufvudstadsbladet i Finland. Hon påstås vara någon sorts specialist på Ryssland och kriget i Ukraina. Idag har Svenskan låtit hennes skriva av det sämsta jag läst på länge. I konkurrens med Sveriges Radios Maria Persson Löfgren, är den hon journalist jag föraktar mest för hennes ensidiga och förrädiska rapportering. Hon är typexemplet på någon som inte längre är "journalist", utan kommunikatör av ett budskap från en uppdragsgivare.

Anna-Lena Laurén

I dagens SVD slår hon ett nytt bottenrekord. "Kriget i Ukraina mer oengagerat än det verkar", skriver hon. "Större delen av tiden går ut på att man slentrianmässigt skjuter av några magasin på varandra". Hon slänger dock in brasklappen att trots det skadas civilbefolkningen.
Fler än jag som tycker det låter som om man slänger iväg några salvor med automatvapen enbart för sakens skull.

Bild från Gorlovka juni 2015. 1 död 14 skadade civila

Laurén har varit i Donetsk och pratat med civilbefolkningen, Uppenbarligen har hon inte varit i närheten av t ex Gorlovka, som dagligen utsätts för beskjutning av Kievs styrkor, likaså delar av Donetsk.

Nej folk inte bara skadas, utan dom dör! En del av dom som dör är barn. Minst 50 personer har dött senaste månaden.

När människor demonstrerar är det något 100-tal som vill ha slut på kriget "allmän missnöjesyttring", eftersom det är "livsfarligt" att bedriva opposition i de separatistkontrollerade områdena. Möjligt att det är så, men inte har Laurén skrivit att det är minst lika livsfarligt att bedriva opposition inom Kiev-kontrollerade områden.

Katyas mamma på begravningen

Vid begravningen av 11-åriga Katya Tuv och hennes far som dödades när deras hem bombades av Kiev, deltog tusentals människor. Totalt har minst 69 barn dödats sedan Kiev började bomba den egna befolkningen.

Det är också betecknande för den typ antiryska kommunkatörer som Laurén representerar att helt bortse från det Kiev gör och lägga allt krut på vad separatisterna gör.

Att Donetskområdet utsätts på i princip daglig beskjutning är att beteckna som att "man slänger iväg några salvor". Däremot läggs stor vikt vid det som hände vid Marinka 3 juni, där separatisterna ska ha inlett en offensiv, som slogs tillbaka att Kiev. Enligt observatörerna inom OSSE var det separatistsidan som inledde striderna. Laurén har också pratat med företrädare för Kievs armé, som berättar för henne att separatisterna försökte inta ett kraftverk. Om man är journalist och inte kommunikatör hade man naturligtvis också inhämtat information från andra sidan, där man hävdar att attacken var för att "tysta" beskjutningen av Donetsk-området, som dödade Katya och hennes far

Hon lyckas dock inte med att få OSSE att säga att separatisterna bryter mest mot vapenvilan, utan att båda sidor gör det.

Hennes slutkläm är oerhört synisk:

"Större delen av det krig som pågår i Donbass går ut på att man slänger iväg ett skott eller en granat bara för att visa motparten att man finns här. Om ett hus eller ett torg råkar stå i vägen kan det inte hjälpas."

Hur många civila dödsoffer finns det på den regeringkontrollerade sidan sedan Minsk2? Jag har inte sett vare sig bostäder eller torg i denna del av Donbass som blivit träffade av artillerield.

Att inte Laurén gör en reflexion över att en armé som har 100% stöd av EU, inklusive Sverige, kan tillåtas "slänga iväg en granat, som kan råka träffa ett hus eller torg med levande, civila människor, är för mig helt obegripligt.

Som i de flesta krig handlar det om en angripare och en försvarare. Kiev valde krig istället för dialog och försökte kuva de upproriska med våld. Jag ställer mycket större krav på en regeringen som säger sig vilja leva upp till västerländska värderingar, än en rebellregeringen, som är utsatt för allt Kiev kan hitta på för att göra livet för dess befolkning outhärdligt. Att sedan Laurén får detta till att "Donetsk integreras målmedvetet med Ryssland", när Kiev slutat betala ut pension, förbjudit lärare att undervisa, stängt banker m m. Nu kommer pensionen,från Ryssland, rubeln blir ett allt vanligare betalningsmedel och diplomen på universiteten gäller i Ryssland. Är det inte så att Kievs agerande integrerar Donbass med Ryssland?

Jag ska ge Laurén rätt i en sak, att ryssar är svåra att knäcka:
"Deras prioritet handlar om något helt annat: att överleva. Något som sovjetmänniskan är expert på"

Barn som lever i källaren för att undvika bomber

Krig är ett helvete och ska på alla sätt undvikas, inte uppmuntras. En organisation som Nato bygger hela sitt existensberättigande på krig och konflikter. Det är alltid civilbefolkningen som kommer i kläm och särskilt allvarligt är det när en regering beskjuter sin egen befolkning.

Eftersom jag redan betecknas som ett ryskt troll, behöver jag inte motivera varför jag skriver som jag skriver. Jag vill ha balans i rapporteringen, vill kunna bilda mig en egen uppfattning, utan att få en åsikt skriven på näsan.
Det jag läser av Anna-Lena Laurén är ensidigt och ytligt med en klar antirysk agenda, vilket också avspeglas i hennes rapportering från Ukraina. För den som inte är påläst kan hennes rapporter kännas objektiva och trovärdiga. Något som saknas är ett engagemang för ämnet hon skriver om och ibland känns hennes texter trötta.

Även om man ensidigt tagit ställning för eller emot något, är det viktigt för en journalist att ge läsarna själva möjlighet att göra det samma. För en kommunikatör är det inte lika viktig.

Gammelvargen försöker beskriva den verklighet Laurén och Co inte förmedlar

Hur klarar ISIS att försörja sina trupper?

Tänk att USA inte kan se detta

Jag satt igår och väntade i min bil utanför Konsum i vår lilla ort på cirka 1500 invånare. Under tiden kom tre stora varubilar och lastade ur varor. Det slog mig då hur viktig logistik är, att alla varor kommder i tid. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera på hur viktigt detta måste vara i krig. Napoleon och Hitlers försök att ta Ryssland stupade bl a på "den brände jordens taktik". Soldaterna fick helt enkelt inte mat.
Detta förde tankarna till den fruktlösa jakten på ISIS i Irak och Syrien. Man vet inte exakt hur många soldater ISIS förfogar över. Enligt Wikipedia rör det sig om mellan 50 000 och 250 000 man. Dessa finns inom ett stort geografiskt område.

Det gråa området behärskas av ISIS

Även islamister behöver mat och dryck. Dessutom behövs amunition och vapen. Visserligen kan man säkert få en del inom de områden man errövrat, men det är alltså en medelstor svensk stad som ska försörjas. Dessutom finns inte soldaterna på en plats, utan på många platser.
Hur många truckar går det åt för att förse dessa med vad debehöver? Hur färdas dessa fordon? Hur ser terrängen ut i dessa länder?
För mig är det fullständigt obegripligt hur världens största krigsmakt inte lyckats skära av dessa försörjningslinjer?
Enda förklaringen jag kan finna är att man inte vill. Gränsen till Turkiet verkar vara öppen, så ISIS kan åka ut och in som dom vill.
Sedan i september förra året säger sig USA och dess arabiska diktaturpartners ha riktigt flyganfall mot ISIS. Nyligen tog änå ISIS kontrollen över Gaddafis födelsestad Sirte i Libyen.
Vad som också borde vara något att fundera över är varför Israel hela tiden får vara i fred för ISIS, Al Quada ocj Al Nusra?
Min personliga övertygelse är att USA och Nato väljer de allierade som passar deras syfte, må vara jihadister eller nazister. Så länge de förorsakar den gemensamma fienden (Assad och Putin) problem så är de nyttiga idioter och får hållas.
Olof Palme kallade en gång USA för "satans mördare" och det gäller i lika hög utsträckning i dag. Här hemma kämpar Natos kommunikatörer för att vi ska ansluta oss till dessa.

"Du sitter ju här och fantiserar"

Jag trodde jag hade skrivit mitt sista inlägg om Thomas Quick, men efter den senaste tidens debatt och diskussioner kring först Göran Lambertz bok och sedan Bergwallkommissionens rapport måste jag ändå formulera ett inlägg. Det handlar om två saker, dels en reflektion om om något som mer och mer förundrat mig och en kring kommissionens rapport.
Jag är ingen psykolog, men har en lång livserfarenhet. I mitt yrkesliv har jag träffat många olika människor, innefattande så väl psykopater, som mytomaner. När det gäller det sistnämnda har jag t o m haft en sådan som chef.
Nu vet jag inte om Thomas Quick var mytoman eftersom jag inte sett något sådant utlåtande, men man kan utan överdrift säga att han satte lögnen i system. Han ljög varje dag, hela tiden. Min chef avslöjade sig till slut genom att inte alltid komma ihåg vad han sagt tidigare och att han gärna kryddade det han berättade lite extra varje gång han berättade. Precis som Quicks historier blev dom mer och mer fantastiska. Det tog inta allt för lång tid för mig att avslöja min chef och de flesta såg snart igenom honom.

Lögn eller fantasi?
Jag har läst sida upp och sida ner i de mest fantastiska förhör, ofta med försvarsadvokaten Claes Borgström närvarande. Man kan tro att det Münchhausens äventyr man läser. För mig är det ofattbart att ingen utbrister: "Du sitter ju här och fantiserar".
Vi pratar nu inte om en samling journalister eller byggarbetare runt ett fikabord, utan en samling människor, som i sin yrkesutövning stött på massor med lögnare. Det är vårdpersonal, psykologer, poliser, åklagare och advokater.

Claes Borgström

Vissserligen är det vanliga att någon försöker ljuga sig fri från skuld, inte ljuga sig skyldig, men jag har oerhört svårt att tro att alla dessa rutinerade yrkesmänniskor varit i god tro. Möjligtvis var "hjärnskrynklargänget" så upptagna av sin tro, att de trodde på sina fantasier. Men hur kunde de övriga?
Hur kunde en rutinerad advokat timme efter timme sitta och lyssna på sin ljugande klient, utan att reagera? Jag skulle ha förståelse för om klienten försökte ljuga sig fri, men nu hade han att göra med en allvarligt psykisk sjuk människa, som försökte ta på sig mord han inte begått.
Jag finner inga ursäkter för Claes Borgströms agerande. Han inte bara hjälpte sin klient att bli fälld, utan vad värre är, han hindrade jakten på de verkliga mördarna. Det enda moraliskt riktiga för Borgström och varje annan advokat voe att tala om för Quick att han ljuger och inte kan ha begått morden och sedan lämnat uppdraget.
Jag har tidigare skrivit om Borgström, bl a i de här två artiklarna:
"Borgström är inte trovärdig" och "Han hörde inga klockor ringa"
Något jag inte läst är protokollen från rättegångarna, utan bara domarna. Av det jag läst framgår det att man såg till att Quick höll in låg profil under själva rättegångarna. Andra pratade i hans ställe. Rätten har därför inte själv fått tillräcklig möjlighet att pröva trovärdigheten. Men borde inte rättens ordförande själv ha ställt frågor till Quick?

Inget eget ansvar
Nu skrivder vi 2015 och jag övergår till att kalla Thomas Quick för hans rätta namn Sture Bergwall. Kommissionen har kommit med sin rapport, som i mitt tycke är gedigen, men lite feg och slätstruken. Något jag reagerat kraftigt på är att den, liksom i en del kommentarer, läggs ett ansvar på Sture Bergwall. Denne har också tagit på sig ett eget ansvar. Möjligtvis kan han känna ett visst moraliskt ansvar. Det är allt!
Under hela den aktuella perioden var Bergwall intagen på sluten psykriatisk vård. Han dömdes till detta efter ett misslyckat bankrån och gisslandrama. Efter varje rättegång dömdes han till forsatt sluten vård.
Varför döms man till vård och inte fängelse? Jo, därför att man inte kan ansvara för sina handlingar. Man hade hela tiden att göra med en allvarligt sjuk människa, vars sjukdom förvärrades av alla droger han fick. Att han tilläts sitta och ljuga dag in och dag ut är inget han behöver känna skuld för, men jag förstår om han idag ändå känner skuld och medkänsla med dem som for illa av hans fantasier.
Psykologen Bo Hejlskog Elvén skrev om detta i sin blogg redan 2013, "Sture Bergwall och ansvaret"
"Vi har rättspsykiatriska domar därför att vi inte anser att personen är ansvarig för sina handlingar. Rätten bestämde i åtta fall att Sture Bergwall inte var ansvarig för mord de ansåg att han begått utan att ansvaret föll bort på grund av en allvarlig psykisk störning"

 Nu får vi se om Gammelvargen får anledning att återkomma i frågan.

Imperiet USA har 200 000 soldater utomlands

Jag har tidigare skrivit att Imperiet USA har 65000 soldater placerade på 600 baser utanför landets gränser. Detta visar sig vara en grov underskattning. Bara i Tyskland finns det 40000 soldater på 179 baser, i Japan 50000 på 109 baser, i Sydkorea 28000 på 85 baser. Därtill kommer 10000 i Afghanistan. Enligt de senaste uppgifter har man minst 686 baser utomlands, men då finns t ex inte baserna i Kosovo, Kuwait, Saudiarabien och Qatar med.

 Kartan här intill är inte lika med baser, utan närvaro på olika sätt, allt ifrån militärattaché till baser med tusentals soldater.
I Italien finns 58 baser och på Puerto Rico 37 för att ta några andra länder med stort antal baser.
Hur mycket militär personal USA har utomlands är mycket svårt att få ett grepp om, eftersom Pentagon naturligtvis håller den informationen för sig själv.(Quartz)

Det här diagrammet är från 2012 och därför stämmer inte antalet soldater i Afghanistan, men om vi lägger till Italien 10000, Kuwait 15000 till de 130000 vi har med oss sedan tidigare är vi upp i 155000 man. Det är inte orealistiskt att tro att man totalt har närmare 200000 soldater utanför USA. Värt att notera är att Natos baser inte finns med i denna statistik. Lägg därtill att Frankrike har baser i 10 länder och UK i 7.
Ryssland då? Landet har också miltärbaser utanför landets gränser i länder som tidigare ingick i Sovjetunionen. I Georgien har man baser i konfliktområdena Abkhazia och South Ossetia. I Moldavien är det i ett annat konfliktområde Transnistria. Dessutom finns det baser i ryssvänliga Vitryssland, Kyrgyztan och Taijkistan. 
Gammelvargen tycker detta är värt att begrunda i den ensidiga debatt och nyhetsrapportering som förekommer.