Det blåser kallt i Sverige

Hittade denna krönika av Andres Lokko i SVD, där han hävdar att Sverige inte är någon förebild längre. Han avslutar på följande sätt:
"Vi lever på lika gamla meriter som någonsin, säg, det forna brittiska imperiet. Vi är ingen förebild längre. Vi börjar istället alltmer likna ett egoistiskt skräckexempel i fritt fall.
”De sämre bemedlade får skylla sig själva” var kanske förra årets mest obehagliga politiska stridsrop. Men nu tar vi väl det ännu ett litet steg längre och ersätter det med ”se för tusan till att välja dina föräldrar med största möjliga omsorg”?"

Jag kan bara hålla med. När jag läser kommentarer och bloggar om "barnfattigdom" känner jag hur det blåser kalla vindar från villakvarteren på solsidan, där de besuttna bor. De som aldrig behövt fundera på hur de ska klara den kommande månaden. Haft ont i magen och vridit sig i sömnlösa nätter för hitta lösningar på hur hyran ska betalas.

Jag undrar hur många av de som kommenterar, som levt på de inkomster, som enligt forskningen gör att man lever i ett ekonomiskt utsatt läge? Det är lätt att sitta och ondgöra sig över de som har det sämre och tycka att de får skylla sig själva. Det osar en självgod präktighet lång väg och en von Oben attityd som skrämmer mig.

Under en tuff period i mitt liv var jag arbetslös med tre barn och enbart A-kassa och barnbidrag som inkomst. Det var tufft att ändra livsstil och att omprioritera, att inte kunna unna sig det som man varit van vid tidigare. Idag är jag pensionär och lever med en ny familj. Det ger heller inte någon större handlingsfrihet.

Nu skriver jag inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag vet hur det känns att behöva vända på pengarna. Jag får naturligtvis skylla mig själv. Kunde ha valt att leva resten av mitt liv som singel.

Livet är lätt att leva när man är frisk och har ett välbetalt jobb. Men det finns inga garantier för framtiden. Därför skulle det inte skada med lite större ödmjukhet.
Jag upprepar också mitt förslag om att inkomstpröva barnbidraget, så de som behöver det kan få lite mera.

I min förra artikel skrev jag att det var bra att Janne Josefsson satte fingret på överdriven marknadsföring. Jag skrev också att det även finns andra ideella organisationer, som frestas att göra detsamma, t ex ROKS och Real Star.

Det finns alla skäl i världen att diskutera svensk invandrarpolitik, men det ska göras med blanka vapen. Även här finns det en tendens att bara säga halva sanningar eller dra ut konsekvenser för långt. Enögdhet är aldrig bra. När de som är för en generös invandringspolitik springer undan debatten är inte heller detta bra. Det gäller också att hålla isär äpplen och päron i debatten.

Jag gillar olika
När jag skriver så har jag kanske inte samma definition av begreppet som Jan Helin på Aftonbladet. Vad jag menar är att jag gillar att läsa och följa även de som inte tycker samma som jag i alla frågor. På sätt måste jag hela tiden vässa mina argument och ibland t o m ändra uppfattning.
Vi brukar vara ett gäng som träffas och dricker förmiddagskaffe nästan varje dag. Ibland uppstår det mycket heta diskussioner, inte minst i invandrarfrågan. Detta är mycket berikande och det bästa är att alla kan skilja på sak och person. I denna grupp känner vi stort förtroende för varandra och trots meningsskiljaktigheter är vi mycket goda vänner, som är ärliga mot varandra.
Jag är medveten om att jag kan ha trampat på en del tår med det jag skrivit ovan. Det får jag ta i så fall och kommentarer är välkomna.