Barnfattigdomen - debatt med både äpplen och päron

Janne Josefsson lyckades verkligen skapa debatt och riva upp känslor med sitt senaste Uppdrag Granskning om barnfattigdomen. Han provocerade och det är bra, han satte fingret på överdriven marknadsföring av hjälporganisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblomman, vilket också är bra. Det finns en tendens hos olika organisationer att överdriva för att få gåvor och bidrag. Nyligen skrev jag om organisationen Real Stars som påstod att det finns 700 000 offer för trafficking bara i Europa. En siffra som vid närmare granskning visade sig vara gripen helt ur luften och har blivit en vandringssägen. Sanningen är att man inte har en aning om hur många det finns ens i Sverige och då pratar man gärna om mörkertal. Enligt Rikspolisstyrelsen är det svårt att uppskatta hur många som kan ha fallit offer för människohandel i Sverige under 2011, enligt en nyligen publicerad rapport om människohandel från Polisen.
I ovanstående artikel citerade jag historikern Dick Wise:
"Varför matas vi då med denna falska propaganda hela tiden? Enda anledningen är, därför att aktivisterna själva så stort gynnas av den påhittade bilden, därför att de med densamma kan skrämma samhället till att acceptera deras moralistiska och ideologiska idéer som ”fakta”."

Jag har inte närmare studerat barnorganisationerna, men har funnit liknande sätt att arbeta hos t ex ROKS, som använder egen statistik och annan statistik på ett sätt som ska gynna deras egen verksamhet.

Om vi återgår till barnfattigdomen, så var den stora bristen i Uppdrag Granskning att man inte redovisade varifrån de 240 000 barnen  kom ifrån och hur det har beräknats. Man valde medvetet bort att inte prata med forskarna. En av dessa är professor Tapio Salonen. I Aftonbladet berättar han om bakgrunden till siffrorna. Det kan ju vara intressant att veta att enligt honom finns två vedertagna definitioner av fattigdom. Antingen lever familjen på försörjningsstöd eller så har man en väldigt låg disponibel inkomst. För en ensamstående med ett barn var den summan år 2010 11 453 kronor i månaden eller 17 457 kronor för en familj med två vuxna och två barn. De pengarna ska då räcka till bostad, mat och allt annat nödvändigt.
De här definitionerna ligger till grund för Rädda Barnens rapport om att 242 000 barn lever i fattigdom. Enligt EU:s definition föreligger barnfattigdom om familjens inkomst understiger 60 procent av medianinkomsten, vilket torde innebära ungefär samma nivå.

Barn svälter generellt inte i Sverige. De går inte i trasiga kläder och har riktiga skor även på vintern. I efterdyningarna har diskussionerna kommit att delvis handla om relativ kontra reell fattigdom. om man definierar det i meningen innan som reell fattigdom, kan man säga att sådan finns i Somalia, men inte i Sverige.

Om vi återgår till Tapio Salonen, så menar han:

"Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsnivå. Man kan inte jämföra fattigdom i ett välutvecklat land som Sverige med fattigdom i ett utvecklingsland i Afrika. Och det är forskningen överens om"

Relativ fattigdom är också vad barn och föräldrar upplever som fattigdom, d v s att inte kunna erbjuda sina barn vad andra kan göra. Det är ganska tufft för barnen med en Samsung från Ica eller att inte kunna vara med och träna ishockey, rida eller vad det nu är för fritidsaktivitet, vilket blir ganska svårt med de inkomster som anges för barnfattigdom.

Har man allt ordnat för sig med ett välavlönat jobb, kan det vara lätt att skaffa sig en "von oben"-attityd. "Min skatt ska banne mig inte gå till en iphone", vilket iofs jag inte sett att någon krävt. 

Jag har under i stort sett hela mitt vuxna liv varit engagerad i olika typer av ungdomsverksamheter. Det är mer än en gång jag sett mellan fingrarna, eller betalat ur egen ficka för att alla ungdomar ska ha kunnat vara med. Det är aldrig barnens fel om det inte finns pengar. Sedan är jag den förste att hålla med om att det finns föräldrar som gör märkliga prioriteringar. Finns det inte pengar till barnen, borde det inte heller finnas pengar till cigaretter, vin och utekvällar.

Ett sätt att jämna ut inkomsterna, så att von Oben inte behövde betala mera i skott, vore att inkomstpröva barnbidraget. Nu hamnar det hos fattig som rik. Som det nu är utformat verkar det mera vara en barnbelöning.

I takt med att inkomstklyftorna ökar, ökar också det relativa fattigdomen. Vi ska vara glada så länge fattigdomen i Sverige är relativ och inte reell.

Jag tycker det blivit en debatt där man blandar äpplen med päron. det har blivit ett vapen för de präktiga att angripa bidragssverige.