Funderingar kring tragedin i Oslo

om de flesta andra dessa dagar, så tänker jag på händelserna i Oslo. Tankarna fylls av frågor kring hur och varför detta vansinniga dåd kunde inträffa. De fylls också av funderingar kring Anders Breivik, hans motiv och sätt att utföra terrordåden.
Det som slår mig när jag ser bilden av Breivik i polisbilen på väg från häktningsförhandlingarna, är hur nöjd han ser och hur han på något sätt fått en inre frid. Ur hans sätt att se det har han lyckats med det han planerat i nio år. Han har genomfört allt enligt plan och hans manifest har lästs av miljontals människor. Hans del av uppdraget är i stort sett slutfört. Nu gäller det bara för honom att sprida så mycket propaganda som möjligt i en kommande rättegång.
Vi tror och hoppas att Breivik var ensam, att hans tal om Tempelherreorden och ytterligare celler, bara finns i hans fantasi, men vi kan inte vara riktigt säkra. Breivik är en virrhjärna, men han är inte dum. Att genomföra det han gjort kräver en hel del.
Vad vi kan vara rädda för är att Breivik kan inspirera andra virrhjärnor att följa i hans fotspår och genomföra aktioner av olika slag, inte lika välplanerade och inte med lika fruktansvärda konsekvenser. Ändock kan de ställa till stor skada.
Jag vet och alla andra som läser detta vet, att det finns många "salongsrasister" ute i samhället. Vi har hört dem vid fikaraster på jobbet, på fester, över staketet osv. Detta är människor som har samma värderingar som Breivik när det gäller invandring, islam och rädsla för att vi skall försvinna som folk. Ingen av dessa skulle ens komma på tanken att göra mer allvar av sina åsikter, än att rösta på Sverigedemokraterna, eller skriva kommentarer till bloggar och artiklar.
Men det är bland dessa som Breivik har kunnat hämta styrka och känna gemensamhet. Det är i dessa grumliga vatten han hämtat inspiration. Politiska partier som Dansk Folkeparti, Framskrittspartiet, Allfinländarna och Sverigedemokraterna har givit åsikterna legitimitet, även om man nu gör sitt bästa för att dölja vad man bygger sina ideologier på.
Anders Breivik har tagit allt ett steg bortom vad någon trodde var möjligt. Utan näring hade nog plantan dött för många år sedan.
Vi har alla mycket att arbeta med för att få en bättre och mer förstående värld, där lösningen troligen finns på ett ställe där ingen verkar vilja ta tag i problemen på allvar.
SVD DN 
DN

En polisutredning fylld av frågetecken och uteblivna frågor

Jag har hela tiden utgått från att Sofia Wilén besökte Södersjukhusets specialavdelning för våldtagna kvinnor samma dag som den påstådda våldtäkten  från Julian Assange sida ägde rum, nämligen onsdagen den 18 augusti. När jag läser avsnittet i häktningspromemorian igen, finns inget datum angivet. När jag tog upp saken i min blogg i februari, "Ett nytt frågetecken att räta ut", skrev jag:
"I polisförhöret säger Sofia, att hon efter att ha pratat med sina kompisar, förstod hon att hon blivit utsatt för ett brott. I inget av de förhör som gjorts med vänner till Sofia antyds något sådant. Det är enbart Anna som till sina vänner och i sitt eget förhör säger att Sofia berättat att hon blivit våldtagen och ville polisanmäla och att hon enbart följde med som stöd."
Göran Rudling har på ett utmärkt sätt satt fingret på alla brister som finns i de polisförhör som ligger till grund för tingsrätt och hovrätts beslut att häkta Julian Assanges i hans frånvaro och som sedan i sin tur ligger till grund för EAW (European Arrest Warrent). 
Vilka kompisar var det som fick Sofia att tro att han blivit utsatt för ett brott? Denna självklara följdfråga saknas, precis som frågan om vilken dag hon besökte SÖS (Södersjukhuset).
Jag har också utgått från att Sofia tog kontakt med Anna Ardin först den 20 augusti, alltså samma dag som de gick till polisen. Göran Rudling har läst på bättre och konstaterar:
"Petra Ornstein (vittne) berättar att Anna torsdagen den 19, möjligen redan onsdagen den 18, fick vetskap om den ”andra kvinnan”. Exakt vad Anna fick veta berättade aldrig Petra. Enligt Donald Boströms vittnesmål pratade Anna med Sofia i telefon under torsdagen den 19. Det är därefter som Anna ringer Donald och berättar att hon ljugit tidigare, att hon visst haft sex med Julian och att det var mer som ett övergrepp och att Sofia har blivit våldtagen av Julian.

Anna Ardin

Uteblivna följdfrågor i polisförhören tvingar från egna frågeställningar.
"Om Petras och Donalds uppgifter är riktiga då berättar inte Anna sanningen om när hon kom i kontakt med Sofia," konstaterar Rudling. "Av Annas beteende, hon väljer att sluta sammanbo med Julian under torsdagen, verkar det som om Anna fick reda på rätt mycket om Sofias och Julians relation redan under torsdagen."
Rudlings hypotes är att Wilén, efter påverkan av Ardin, besöket SÖS först den 20 augusti.
Det som jag inte riktigt får att gå ihop är att Wilén, som hade panisk skräck för att bli smittad av HIV, inte blev informerad på SÖS om att polisen inte kunde tvinga Assanges att testa sig?
Ytterligare en fråga som inte är besvarad i häktningspromemorian, är om hon gick ensam till SÖS, eller om hon hade med sig någon stödperson (Ardin)?
Jag har tidigare spekulerat i om Anna Ardin har haft kontakt med sina partikamrater Irmeli Krans och Claes Borgström innan kvinnorna beger sig till polisstationen. Om Anna frågat sina vänner om man kan tvinga Assange att ta prov, så hade båda svarat att detta inte är något polisen kan göra. Hon får dock rådet att ta med Sofia till polisen och låta henne berätta sin historia, eftersom den kan komma att falla under allmänt åtal.
Hur är dock då med SÖS akutmottagning för våldtagna kvinnor. Är den att lita på? En artikel i DN, ställer frågan på sin spets.Mottagningen anklagas för att skriva felaktiga intyg om övergreppsskador. Bl a handlade det om ett intyg från docent Lotti Helström, överläkare och chef på mottagningen. SÖS har som policy att rekommendera kvinnor att alltid polisanmäla det de anser sig vara utsatta för.
I min inlägg "Vad hände egentligen hos Klara Kops?" för jag ett ganska likartat resonemang som Göran Rudling gör.
"Uppgiften om hotet att gå till polisen om inte Assange testar sig har framförts i Häkningspromemorian, enligt vittnen, av Anna Ardin. Det är bara Anna Ardin som sagt till sina vänner att hon följde med Sofia till polisen för att stödja henne eftersom hon ville anmäla Assange för våldtäkt. Sofia har inte sagt något om det till sina vänner.
Tillbaka till Linda Wassgren kan man fråga sig varför hon skrev PM:et? För att försvara sitt agerande? Har det varit ifrågasatt? Jag lägger märker till hennes formulering "Jag valde då givetvis att samtala med kvinnorna var för sig". Det är inga förhör Wassgren genomför med Ardin och Wilén, utan samtal. Vi vet inte om dessa samtal är dokumenterade eller inte. Vad vi däremot vet är att de ledde till att jouråklagaren anhöll Assange i sin frånvaro.
Ett inte helt osannolikt scenario är att Anna och Sofia kommer till Klara Kops:
Sofia berättar sin historia och Anna sitter bredvid och fyller i. Linda Wassgren misstänker att det kan handla om våldtäkt och samtalar sedan med de båda var för sig. De båda har haft gott om tid att koordinera sitt agerande innan de kommer till polisstationen.
Göran Rudling drar den här slutsatsen:
"Det råder ingen som helst tvekan om att Anna Ardins anklagelser är påhittade. Det är framgår med önskvärd tydlighet. Att polis och åklagare inte upptäckte detta redan i augusti visar bara på monumental oförmåga. Det visar bortom rimligt tvivel att svenska myndigheter inte kan utreda sexualbrott. Om polis inte kan skilja mellan uppenbart falska anklagelser och riktiga anklagelser så finns det mycket små chanser att verkliga offer för sexövergrepp kommer att få upprättelse och rättvisa."
 Fallet Assange har haft det positiva med sig att många med mig fått upp ögonen för hur lätt det är för en åklagare att förstöra en människas liv. Det behövs inte mycket för att tingsrätt och hovrätt skall besluta om häktning och inlåsning. Inte heller för att det skall utlösa en EAW.
Om jag går ut i skogen och hör hur vinden viskar mitt namn, så säger den precis som Eva Finné:
- Brott har inte begåtts!!!!

Ett nytt kapitel i fallet Assange

Under dagarna två har ett utlämnande av Julian Assange från England till Sverige varit upp i High Court i London. Nu blir det ytterligare några veckors väntan på utlåtandet från de två domarna i målet. Om de beslutar om en utlämning, finns ytterligare en instans att överklaga till för Assange och hans team. För de som kritiserar Assange för hans agerande, vill jag bara säga att han använder sig av de rättigheter som finns till förfogande. Jag kan mycket väl förstå om han väljer en husarrest i ett slott i England, framför en isoleringscell på Kronobergshäktet. Det är nämligen där överåklagare Marianne Ny tänker placera honom, oavsett hur magert bevisläget är.
Ur det magra material som presenterats av gammelmedia, är det svårt, för att inte säga omöjligt, att få in uppfattning om förhandlingarna i High Court. Tack och lov finns Flashback, vars kunniga forumdeltagare regelbundet citerade twittrare på plats i rättssalen och dessutom med sin kunskap kunde kommentera.
Pensionerade lagmannen Brita Sundberg-Weitman skriver också insiktsfullt i Newsmill om förhandlingarna.
Hon tar upp fyra punkter som domarna har att fundera över:
1. Får en europeisk arresteringsorder användas på ett stadium då det ännu är oklart om det överhuvudtaget kommer att bli ett åtal mot den som begärs överlämnad?
2. Är Marianne Ny att anse som en ”judicial authority”? I annat fall är hon enligt engelsk rätt inte behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder.
3. Har arresteringsordern utfärdats med respekt för proportionalitetsprincipen? 
4. Är påståendena i arresteringsordern om vad misstankarna gäller en förvanskning av vad målsägandena sagt enligt polisrapporten?
Jag har själv noterat den glidning Marianne Ny gör från Häktningspromemorian, som ligger till grund för tingsrättens och hovrättens beslut att häkta Julian Assange i hans frånvaro, till den EAW (European Arrest Warrant), som Marianne Ny lät utfärda, till den komplettering hon skickade till rätten.

Det verkar som hon anpassar vad hon skriver till vad hon tror domaren vill höra. Från början är det uppenbart att hon bara vill höra Assange och att det är för tidigt att uttala sig om han kommer att åtalas eller inte. I kompletteringen antyder hon att hon bestämt sig för att åtala honom.
Det är också detta domare Riddle tog fasta på när ärendet var uppe i underliggande instans:
”I have no doubt that this defendant is wanted for prosecution in Sweden”.
Vi har också glidningen från att det i Häktningspromemorian står att Assange är skäligen misstänkt, den lägre graden, till att han häktas på sannolika skäl, vilket är nödvändigt för en EAW.
Om varför Assange inte har kunnat höras i England, har Ny kommit med flera versioner. Den ena, att det inte går enligt lag, är en lögn. Vid förhandlingarna i London hävdade nu Sveriges representant Claire Montgomery att han var tvungen att komma till Sverige för att man behövde hans DNA. Varför detta skulle vara så nödvändigt utvecklades inte. Att han haft sex med Anna Ardin och Sofia Wilén har aldrig ifrågasatts.
Ordföranden i High Court, Lord Justice Thomas, uttryckte viss irritation över att Sverige utfärdat arresteringsordern i stället för att höra Assange i England: "Why are we precluded from acting with sense in this European Union when the commission talks about [judicial] co-operation?"
Denna fars går alltså vidare och för den som satt sig in i fallet har den fått löjligt stora proportioner.Göran Rudling har gjort en mycket omfattande och väl genomarbetad analys av ärendet. Den är lång, men ger mycket information till den som vill ha det. I gammelmedia kan vi tyvärr inte räkna med detta.
Ardins och Wiléns målsägarbiträde Claes Borgström är en följetong i framför allt Expressen och tillåts gång på gång påpeka att Assange är skyldig. Kanske borde denna man bli föremål för Advokatsamfundets granskning, men då kommer han förstås att hävda att detta är hämnd för att han ifrågasatte Anne Rambergs artikel om kungen.
DN

En gång i tiden hade jag mustasch

Junholt tänker behålla sin mustasch!

En gång i min ungdom hade jag mustasch. Det var ganska vanligt med långt hår, polisonger och mustach på den tiden. Det var naturligtvis manligt. Socialdemokraternas partiledare Håkan Junholt har mustasch. Kvinnor har inte samma förutsättningar i detta avseende. Skäggväxt är manligt och vad är det för fel med detta. Jo, enligt Ylva Johansson är det en "manlighetssymbol" .
- När Håkan Juholt valdes till partiordförande så stod man ­viftade med mustascher. Jag fick en obehaglig känsla av det. Mustaschen är en manlighetssymbol. Det är viktigt det här med symboler också i vårt eget parti, sade Ylva Johansson till Expressen. 

Ylva Johansson är kandidat till ordförandeposten i sossarnas kvinnoförbund. Med den inställning denna kvinna i stora öronhängen, rödmålade läppar och långa ögonfransar har, är det bara att hoppas att partiet är förståndigt nog att inte välja henne.
Radikalfeminismen har sig allt underligare uttryck.

"Bortom allt rimligt tvivel"

En åklagare skall inte väcka åtal om vederbörande inte tror det leder till en fällande dom. Det är vad det handlar om när det gäller sexmålet mot förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. Det är inte Strauss-Kahn som skall bevisa att han är oskyldig. Det är åklagaren som skall bevisa att han är skyldig "bortom allt rimligt tvivel". När ord står mot ord blir det till stor del en trovärdighetsfråga. Om åklagaren börjar tvivla på att målsägaren talar sanning, blir det naturligtvis jobbigt att driva målet vidare.

Strauss-Khan

Jag håller med om att målsägarens tidigare vandel inte skall spela in, men då skall inte heller den anklagades tidigare vandel läggas honom till last. Anna de Lima Fagerlind skriver i sin krönika i SVD:
"Offrets bakgrund eller aktuella tillstånd är inga bevis, varken för eller emot brottet". Det är inte heller detta som jag tror väger tyngst för åklagarna, utan att målssägaren tvärtemot tidigare uppgifter skall ha gått vidare och städat ett annat rum efter det påstådda övergreppet. Hon har också sagt till en kriminell pojkvän att hon skulle göra sig en rejäl hacka på den rike Strauss-Kahn.(DN)
Om en jury sedan skall ta ställning kan saker som notoriska lögner och tidigare sexbrott naturligtvis hamna i vågskålen.
Det är också så att en åklagare har att väga in det som talar till fördel för den anklagade, något som svenska åklagare verkar brista i på ett påtagligt sätt. Kanske inte så konstigt, eftersom Åklagarmyndigheten har som målsättning att öka antalet åtal, inte fällande domar. På myndighetens hemsida går det inte att utläsa i hur många de fällande domarna är i relation till antalet åtal.
När det gäller sexbrott och åtal har det skrivits ett par bra inlägg på Newsmill. Det första av journalisten Ingrid Carlqvist och det andra av f d åklagaren Rolf Hillegren.

Rolf Hillegren

Hillegrens artikel innehåller bland annat följande tänkvärda:
"En viktig förklaring till att vi haft en olycklig debatt på sexualbrottsområdet är att man från ledande åklagarhåll aldrig varit intresserad av att sprida kunskap till allmänheten genom att exempelvis förklara vilka bevissvårigheter som finns vid sexualbrott. Om så skett hade vi sluppit ta del av många av de tokerier som satts på pränt under åren. Ja, troligen hade vi även sluppit en del av de absurditeter som präglar dagens sexualbrottslagstiftning som exempelvis våldtäkt utan våld. I stället har man hällt bensin på den brasa som hållits levande av feminister och journalister genom att jama med och göra gällande att åtalsstatistiken kan förbättras, varvid man använt den populistiska klyschan att "alla stenar ska vändas" i dessa mål. Jag anser dock att stenar endast ska vändas när man har rimliga skäl att förvänta sig att något kan finnas inunder. Många journalister har varit kritiska då de funnit att anmälningar lagts ned utan att förhör hållits med den utpekade gärningsmannen. Men om anmälan inte innehåller ett påstående om brott finns det ingen gärningsman och ingen som kan delges misstanke om brott. På liknande sätt förhåller det sig om en anmälan är alltför konstig. Det blir då meningslöst att hålla förhör med den utpekade. En känd jurist med feministiska böjelser antydde en gång att en kvinna inte alltid kan veta om hon blivit utsatt för ett brott. Om så är fallet inställer sig följande reflektion: Har vi en rimlig lagstiftning om det krävs juridisk kompetens för att bedöma om man blivit offer för något så allvarligt som ett sexualbrott?"
Hillegren är fin i kanten och låter bli att nämna att den kände juristen med feministiska böjelser är Claes Borgström, målsägarbidträde till Anna Ardin och Sofia Wilén. Åklagaren som anser att alla "stenar skall vändas", är överåklagare Marianne Ny.

Natortrupper kan gripa Khadaffi

Hej gamle vän!!!!

Den Internationella brottsmålsdomstolen har utfärdat order om att gripa Muammar Khaddafi.Tillsammans med hans son Saif al-Islam och landets förre underrättelsechef anklagas han för att beordrat dödande, skadande och fängslande av hundratals civila i landet och för att för att sedan försökt att dölja brotten. Därmed har man begått brott mot mänskligheten. I dagsläget är det otur för Khadaffi att han gjort sig ovän med den stora USA- och Nato vännen, diktaturen Saudiarabien, precis som han gjort sig ovän med USA och Nato för att inte dansa efter deras pipa.

Sarkozy och Khadaffi

Khadaffi är säkert ingen gullunge och precis som många andra tvivelaktiga ledare har han säkert farit ovarsamt fram med en del meningsmotståndare. Upproret i östra Libyen blev en utmärkt förevändning att genomföra ett anfallskrig mot landet. Nu har USA också fått en förevändning att gå in med marktrupper i landet.
Upproret i Libyen kan inte liknas vid folkresningarna i Tunisien och Egypten, eller Syrien för den delen. I Libyen är det ett regelrätt inbördeskrig, där Nato med stöd av Sverige tagit ställning för tvivelaktiga krigsherrar i öster. Syrien kan däremot inte räkna med någon hjälp, lika lite som Bahrein, efter arabiska "vänliga" diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar säger nej.
Andra krigsförbrytare, som krigsherrarna i Israel behöver inte frukta någon Internationell Brottsmålsdomstol. Detta lika lite som amerikanska militära ledare för brott i Afghanistan och Irak för den delen. Det gäller att vara på den vinnande sidan, då är du alltid trygg.
Det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad som händer i ett krig. I dagens DN blir en ung aktivist som ringer till TT sanningsvittne:

"– Det var hårda strider i går, säger en ung man i telefon från staden Yafran.
– De oppositionella styrkorna pressade Gaddafis soldater tillbaka till Bir al-Ghanam."
Hur trovärdigt är detta. Är detta seriös journalistik. Utan att stödja Khadaffi har jag varit kritisk mot den rapportering som förekommit från Libyen i svenska media. Den stödjer på på uppgifter från Nato, utan att
i frågasätta någonting.
Hur stämmer uppgifterna om att rebellerna innehåller medlemmar i Al Quada? Stämmer det att Hillary Clinton inför den amerikanska kongressen erkänt att riskerna med denna oheliga allians och har sagt att den libyska oppositionen förmodligen är t.o.m. mer anti-amerikansk än Kadaffi är? Stämmer det att upprorets militärchef, Khalifa Haftar, har varit en CIA-tillgång sedan minst 1988. Under de senaste 20 åren har han bott i skuggan av CIA:s högkvarter i  Virginia utan någon synbar självförsörjning?

Khadaffi och Berlusconi

Historier om massvåldtäkter som enligt rådande praxis okritiskt spritts i världspressen har ifrågasatts av FN:s utredare i Libyen: “Enligt Cherif Bassiouni anklagar rebeller och regeringsledda styrkor varandra för våldtäktsstrategier och han trodde att detta i sig skapat en masshysteri.” Inte heller Amnesty International efter ett besök i östra Libyen kunde hitta något bevis på våldtäkterna.24
Hur är det egentligen med Khaddafis flyganfall på civila, som var anledningen till FN:s resolution om em en flygförbudszon, som övergick till ett anfallskrig?
Vid ett pressmöte den 1 mars svarade försvarsministern Robert Gates följande på frågan om huruvida rapporterna om flygattacker mot civila hade bekräftats: “Vi har sett nyhetsrapporterna, men vi har inte fått någon bekräftelse på detta.” Amiral och försvarschef Michael Mullen tillade: “Detta är korrekt.
Vi har inte sett någon bekräftelse över huvud taget."
Någon som minns historien om massförstörelsevapen, som  startade ett annat krig?
Al Burke har skrivit en tänkvärd artikel i ämnet med källhänvisningar, varifrån jag hämtat en del av mina frågeställningar ovan: "Krig för fred i USA/Natos tjänst", som jag rekommenderar för att få en vidare syn på kriget i Libyen.
Tack förbilderna "Maverablogg"

TT telegram med missvisande feministisk vinkling

Pojkar hjälper mest till utomhus

Det är inte förbjudet att göra en egen faktakoll av TT:s telegram. Om tidningarna gjort detta att man upptäckt den missvisande vinklingen av "flickor hjälper till mer hemma", som publiceras i de flesta dagstidningar, t ex DN. GenusNytt har som vanligt läst den undersökning från SCB, som ligger till grund för telegrammet.
SCB konstaterar att flickor och pojkar hjälper till ungefär lika mycket hemma. Flickor hjälper till mer med arbetet inomhus, medan pojkarna hjälper till mera med utomhusarbetet.
Den som bemödar sig med att titta på själva undersökningen kan  konstatera att pojkarna dominerar mycket stort inom ”hjälpa till utomhus”. Där är deras siffra nästan dubbel så stor som flickornas. Inom de områden där fllickorna hjälper till mest är skillnaden i de flesta fall liten eller mycket liten.
Varför gör TT denna vinkling, som de vet kommer att få ett stort massmedialt genomslag, eftersom de känner till hur lata man är på många redaktioner.
Att man levererar ett felvinklat TT-telegram rakt upp och ner är ingen ursäkt. Det är redaktionen som bär ansvar för det som presenteras för läsarna, inte TT.
Kan man ana ett nytt radikalfeministiskt bakhåll?