Det kostar inte mycket att bryta mot reglerna

Nils Funcke

"Det behövs ingen ny lag mot kränkande journalistik". Det menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke i en debattartiekl i DN. Som bevis på detta använder han statistik som tagits fram av Tryckfrihetskommittén, där han är ordförande. Endast i 39 fall av 123 fall av fällande domar har gällt kränkande eller allmänt känsliga publiceringar. Nu är det inte särskilt kostsamt för en tidning att bli fälld av Pressens opinionsnämnd, POn. Man är tvungen att publicera det fällande beslutet. Detta sker oftast på en undanskymd plats, där man hoppas så få som möjligt skall hitta det. Man skall också betala en liten expeditionsavgift till POn. För tidningar upp till en upplaga på 10.000 ex är det 12.000 kr. Tidningar för större upplaga får betala 30.000 kr. Det är alltså ingen stor ekonomisk risk Expressen tar genom att t ex publicera namnet på Ola Lindholm.
Pressombudsmannen, PO, och POn är frivilliga kontrollorgan med Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet, Sveriges tidskrifter och Publicistklubben som huvudmän. PO tar inte upp fall på eget initiativ. Det måste ske en anmälan först och den som anmäler måste själv vara drabbad av det som skrivs. Mer om PO och POn på deras hemsida.
Det är alltså viktigt att skilja PO från alla andra ombudsmän, tex DO och JämO, som hjälper till att driva frågor vidare rent juridiskt.
Någon kompensation får inte den som drabbas, om vederbörande väljer att driva frågan vidare i domstol, med alla kostnader och svårigheter detta innebär.
På hemsidan skriver man:
"Den långtgående yttrande- och tryckfrihet vi har i Sverige lägger ett mycket stort ansvar på enskilda tidningar, ansvariga utgivare och redaktioner på tidningar och andra medier. Friheten måste användas med mycket stor omsorg. Därför är det viktigt att pressen har sina egna etiska regler, utöver lagarna."
Det är detta PO, Ola Sigvardsson syftar på när han skriver:
– En del tidningar har passerat gränsen för vad som är tillåtet enligt de pressetiska reglerna när de publicerar namn och bild på misstänkta kändisar och idrottsmän. Däremot tycker jag att det finns ett utrymme för att vara mera närgången mot politiker och andra makthavare,
Gränserna för vad man publicerar och vad som tillåts att publiceras har flyttats fram. Gränsen för vem som är "kändis" och tillåtet villebråd har också flyttats fram i takt med alla olika TV-kanaler, nonsensprogram och såpoperor.
När Nils Funcke skriver att det inte behövs att införa någon lag om integritetsbrott, så utgår han från kriterier han tittat på i Tryckfrihetskommittén. Utgår man från de kriterier som idag fäller i POn, så blir ju resultatet ett annat.
Om det inte behövs en ny lag, så behövs en högre moral på redaktionerna. Det borde åtminstore kosta betydligt mer att bryta mot de pressetiska reglerna.
Läs mera om Nils Funcke 
Ola Sigvardsson skriver i dagens DN, att det inte behövs en dom för att motivera en namnpublicering. Han tar som exempel Anna Lindhs mördare, som namngavs i samband med att ha han häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. I samband med det ringa brott Ola Lindholm misstänks för, så kan det ju aldrig bli fråga om nån häktning. Sedan kan man ju konstatera, att tidningarna är mycket mera restriktiva med att ange namn på misstänkta grova brottslingar än mot små snedsteg av kändisar.
Sedan kan man väl också konstatera att hur lättvindigt våra tingsrätter häktar folk, så känns inte heller detta som ett bra kriterium.
Tidigare inlägg i samma fråga:
"En korrupt polis och råttor på redaktionerna"