Vem är på fel sida historien i Ukraina?

Adam Cwejman tar i en ledare i dagens GP upp hur olika "vänstermedia" behandlade revolterna i Egypten och Ukraina och hur fel de fick. Jag avstår från att bedöma vad som skrevs och hur det gick i Egypten, eftersom jag inte är tillräckligt påläst.
När det gäller Ukraina fortsätter Cwejman att upprepa samma ensidiga visa, som sjungits ända sedan demonstrationerna, väpnade upploppen, morden och statskuppen i Kiev 2013-2014.
Att journalister som Åsa Linderborg och Göran Greider betraktade statskuppen i Ukraina med skeptiska ögon var sunt, även om inte USA och Nato-kramare och rysshatar, som t ex Cwejman vill erkänna det.
Konflikterna behandlades med dubbla måttstockar. Linderborg beskrev i en artikel att ett ”monstruöst hyckleri” ägde rum i Sverige gällande Ukraina. ”Russofobin” bestämde enligt henne infallsvinklarna och de som stödde protesterna anklagades för ”revolutionsromantik”. En anklagelse vars ironi inte bör gå förlorad.
Linderborg hånade ”bombliberalerna” som med ”rysskräck” varnade för Rysslands maktambitioner och att Krim låg i skottlinjen (AB 4/3, 2014).
Vad blev resultatet? ”Bombliberalerna” fick rätt och Linderborg helt fel. Bara några månader senare ockuperades Krim av Ryssland. Hotet från Ryssland hade snarare underskattats.

En agendajournalist som Cwejman kan förstås inte erkänna att hela statskuppen i Ukraina var underblåst av krafter i väst. Han kommer inte ens att erkänna att det handlar om en statskupp. I hans värld finns bara fredliga demonstrationer och otäcka poliser. 

När det gäller Krim är det direkt ohederligt av honom att kalla det för en rysk ockupation, utan att nämna att folket på Krim faktiskt röstade för en en anslutning till Ryssland. Samtidigt bör man också komma ihåg att de ryska trupperna redan fanns på Krim på den flottbas, som funnits där sedan lång tid tillbaka.

Ingen av de stora medierna har någon gång talat om att krimborna aldrig velat tillhöra Ukraina. Minst tre gånger tidigare har man via folkomröstningar talat om detta. Senare opinionsmätningar bl a publicerade av Forbes visar att krimborna är glada över att tillhöra Ryssland. Folkets vilja är inte alltid viktigt för den liberala högern Cwejman bekänner sig till.

Mer om Krims frigörelse kan du läsa här: "Krims frigörelse följde internationella regler"

Cwejman är däremot väldigt noga med att tala om hur litet stöd de öppna nazistiska/fascistiska partierna Högra Sektorn och Svoboda fick vid senaste valet. Samtidigt blundar han för vilken politik som de facto förs i Ukraina och hur småpartierna politik tagits över av partierna i regeringskoalitionen. 

"Det finns inga nazister i Ukraina", sa förre utrikesminister och nuvarande rådgivaren till regeringen i Kiev, Carl Bildt. Detta har anammats av t ex Cwejman. 

Namnet Stepan Bandera har lyfts fram som en nationalistisk hjälte i västra Ukraina. Hans rörelse kallades Banderas eller Banderites. Under WW2 organiserade de Ukrainian Waffen SS Galician, Nichtengall, and Roland Divisions. Tillsammans är de ansvariga för 500 000 människors död, främst polacker och judar. Utan tvekan handlade det om folkmord.
Det är alltså dessa massmördare, som tillsammans med OUN (Organization of Ukrainian Nationalists) nu av det ukrainska parlamentet, Radan, erkänts som folkhjältar. (Jerusalem Post).

Mer om nazismen i Ukraina finns att läsa här: "Ukraina erkänner nazister som samarbetade med Hitler"

När det gäller pressfrihet och yttrandefrihet punktmarkeras Ryssland och det är bra. När det gäller Ukraina blundar man med båda ögonen. Att tidningar, TV- och radiokanaler stängs, sociala medier stoppas och journalister fängslas får inget utrymme alls.

Hur många i Sverige har hört talas om Ruslan Kotsaba? Det är en ukrainsk journalist/bloggare, som riskerar 15 års fängelse för att han på Youtube uppmanade sin landsmän att säga nej till att skriva in sig i armén och slåss mot sina landsmän i Donbas. Motstånd mot inbördeskriget är högförräderi i Ukraina.

"Vissa inom vänster missar aldrig ett tillfälle att befinna sig på fel sida historien", skriver Cwejman. Anledningen är kanske att han och hans högerliberaler anser sig ha tolkningsföreträde. När det gäller Ukraina befinner han sig den etablerade ankdammen, men det finns nödvändigtvis inte på rätt sida.

Kritiken mot Wallström ska vara saklig

Det finns anledning att kritisera Margot Wallström och Kommunal för deras lägenhetsaffär. Kritiken ska dock vara saklig och åtminstone de som vill kalla sig seriösa, bör försöka ha kvar åtminstone en fot i backen.
När GT på sin lösedel skriver att Wallström bara betalat 32 kr i hyra per månad för lägenheten är det vilseledande, för att inte kalla det en ren lögn. Juridikprofessorn Mårten Schultz har båda fötterna på backen i sin krönika i Svenska Dagbladet. Nu blev rubriken lite för "snäll" mot Wallström, så man har valt att ändra den. Från början var den "Inte rimligt att Wallström ska behöva köpa bostad" till "Knappast någon slump att kommunal valde att hyra ut till Wallström". Om det är en slump eller inte är naturligtvis enbart en spekulation från Schultz sida. Det finns ändå många poänger i hans krönika
"Utrikesminister Margot Wallström fick genom fackförbundet Kommunals ordförande Annelie Nordström tillgång till en 89 kvadratmeter stor lägenhet i Stockholms innerstad. Med möbler betalar utrikesministern 12 432 kr för boendet.
Hon får ersättning för merparten av denna kostnad ur allmänna medel, vilket jag för egen del tycker är invändningsfritt – det är inte rimligt att alla statsråd ska rekryteras i Stockholm och det är inte heller rimligt att någon som rekryterats till regeringen ska vara tvungen att köpa en bostadsrätt på Stockholms överhettade marknad."

Om det är en marknadsmässig hyra eller inte, är omöjligt att ha en åsikt om från en koja mitt i skogen, men kritiken mot denna del av affären är missvisande och ägnat åt ren smutskastning.

Vad jag förstår av både Schultz krönika och annat är att anledningen till att situationen överhuvudtaget uppkommit är bostadsmarknaden i Stockholm. Genom den brist som finns är kontakter en ovärderlig tillgång.

Jag är övertygad om att det finns 1000-tals fall i Stockholm som är snarlika fallet Wallström. Naturligtvis kan det var som Schultz vill påskina, ingen slump att kommunal valde att hyra ut till Wallström. Men var det i så fall för ha en förhoppning om att detta skulle gynna fackförbundet vid eventuella förvecklingar avseende någon händelse utomlands?

Eller är det så enkelt att detta helt var ett sätt att hjälpa en partivän? Jag lutar mer åt den teorin. 

Nu är det så att om man är förtroendevald gäller inte samma regler, skrivna eller oskrivna, som för "vanligt folk". Man förutsätts inte bara leva enligt lagen, utan också visa en högre moral. Vara ett gott föredöme med andra ord.

Naturligtvis blir detta viktigare ju högre upp i rangordningen man kommer. Margot Wallström har många politiska och ekonomiska fiender. Hennes fullt legitima kritik av Israels utomjuridiska avrättningar av palestinier har inte fallit i god jord hos vare sig staten Israel eller dess mäktiga vänner inom politik och ekonomi.

I ett sådant läge gäller det att ha ryggen fri. Det borde Wallström och Nordström tänkt på innan man upplät lägenheten. Man borde kanske kunnat ana att det kunde uppfattas, som Schultz skriver:

"Om frågan leder till osäkerhet har vi ett problem. Problemet uppkommer inte bara om det är så illa som att ministern faktiskt påverkas av att en av aktörerna i ett sådant scenario är hennes hyresvärd på nåder. Redan intrycket av att det kan påverka är illa nog."

Flyktingar, media och krig

Det gamla ordspråket "som man bäddar får man ligga" kommer väl till pass i dagens infekterade, stundtals hopplösa debatten kring flyktingkrisen i Europa och Sverige. Debatten förs nästan helt utan att någon sätter fingret på orsaken och därmed kanske också lösningen.
I september förra året skrev jag "USA och Nato bakom flyktingkrisen". Innan dessa startade sina i krig i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien, var flyktingströmmen från dessa länder att jämföras med en rännil jämfört med dagens störtflod. Den bestod av ett antal politiska flyktingar som kommit på kant med regimen eller de som tvingades söka sig bort på grund av avvikande sexualitet. Det kom också en del flyktingar i samband med krigen i forna Jugoslavien och Libanon/Palestina, men inget som på något sätt kan jämföras med vad de senaste 20 årens krig i mellersta östern skapat.
På sociala medier får nu den svenska MSM och public service löpa gatlopp, efter avslöjandena om de sexuella trakasserier och övergrepp som tidigare skett, men som man inte skrivit om. Alternativa medier hyllas med all rätt.
Den som följer andra frågor med stort intresse är den ensidiga rapporteringen och agendan ingen nyhet. Det är också en av anledningarna till att opinionen är tyst. Allmänheten får helt enkelt inte veta vad som egentligen händer. Därmed kan vandringssägner slå rot och upprepas gång på gång, utan att någon protesterar.
Dagens journalistik har i mångt och mycket övergått till att bli propagandajournalistik där samma agenda drivs på såväl nyhetsplats som ledarsidor. Ofta gör man det bekvämt för sig och citerar utländska nyhetsbyråer och media och därmed tycker man sig vara fria från ansvar.
Utan sociala medier skulle jag vara oerhört dåligt informerad om vad som egentligen händer i världen.
När problemen kryper inpå och påverkar vardagen, kan det naturligtvis vara lätt att bortse från vad den egentligen orsaken är. Man angriper det som ligger närmast. Debatten blir högljudd och vokabulären rå. Få lyckas behålla bägge benen på backen, men det kanske vore bra att lyfta blicken ibland.
Hur ser då gammelvargen på dagens situation? Inledningen antyder min grundfilosofi. Den som varit med att orsaka "katastrofen" måste också ta sin del av ansvaret.
Sverige har genom att direkt medverka i kriget i Libyen och Afghanistan, samt stillatigande godkänt det som skett i Irak och sker i Syrien, ett ansvar för de krigsdrabbade människorna. Hur man gör det kan man ha olika åsikter om.
Att det uppstår problem när olika kulturer möter varandra är ingen nyhet och man ska möta varandra med respekt. Men det är också viktigt att ställa krav på de nyanlända. Tala om vad som gäller och vad som händer om du inte följer kraven. Det gäller inte minst minst kvinnosynen.
I Sverige gäller svensk lag! Punkt! Det ska inte gå att skylla på att man inte kände till lagen. Pissar jag på ett porträtt av kungen i Thailand i Bangkok får jag 30 års fängelse. Det hjälper inte att jag säger att jag kan pissa på svenske kungen i Sverige ostraffat.
Vi ska inte glömma att av alla de flyktingar som kommit till Sverige är det få som missköter sig. I den strida strömmen av människor gömmer det sig en del drägg, som förmodligen var drägg även i sina hemländer.
Jag stödjer helt tanken på att brott i Sverige innebär att möjligen till asyl förbrukats. Informeras man om det direkt, får var och en stå sitt eget kast. Sedan inser jag att det uppstår problem när det handlar om minderåriga.
Det är viktigt att vi inte ser mellan fingrarna när det gäller de problem som finns, men det är också viktigt att diskussionerna blir sansade och att de som deltar förmedlar vad som hänt och inte sånt som främjar egen agenda, sant eller inte.
För att återknyta till medias roll i världen, så har vi t ex återanvända bilder från olika platser i världen för att beskriva svälten i den syriska staden Mayadan.
Oisin Cantwell tar upp samma sak i sin krönika "Journalistiken måste besinna sig"
Slutligen kan man fråga sig när media och politiker ska uppmärksamma Saudiarabiens terrorbombningar av Jemen? Nästa flyktingström?