Nu ska vi dansa "Lambertz walk"

Jan Olsson

Medan ett antal person nu dansar "Lambertz Walk" och liksom sin danslärare vill påstå att fallet Quick inte är en rättsskandal, häller förre kriminalaren Jan Olsson istället mera bensin på brasan.

"Vilket ansvar har advokaten och andra inblandade. Thomas Quick vårdas på mentalsjukhus och förstår kanske inte sin belägenhet. Bör inte advokaten och andra sträva efter att föra fram alla omständigheter i målet. Min uppfattning är att dessa deformerade domstolsprocesser lett fram till den obehagliga möjligheten att Quick kan ha dömts oskyldig."

Detta skrev kriminalaren Jan Olsson redan 2001 i en debattartikel i DN redan 2001, alltså långt innan Sture Bergwall tog tillbaka "Thomas Quicks" erkännanden 2008.

Han skriver också:

"En domstolsprocess rymmer ett motsatsförhållande mellan två parter, där den ena parten, försvarsadvokaten, har en avgörande ifrågasättande roll. I rättegången i Falun, där mordet på den israeliska medborgaren behandlades, saknades en försvarsadvokat, eller närmare bestämt försvarsadvokat Claes Borgström fungerade inte som försvarsadvokat. En kollega som åhörde rättegången uttryckte det som att det i domstolen fanns två åklagare men ingen försvarare."

Jan Olsson är en av Sveriges mest erfarna och högst aktade kriminalkommissarier. Han är idag pensionerad. I Paragraf berättar han om hur han upplevde det som hände under de två förundersökningar mot Thomas Quick som han deltog i. Han delgav bl a Claes Borgström sina misstankar om att Quick var oskyldig:

"När Jan Olsson och en kollega skulle åka tillbaka till Stockholm efter rekonstruktionen, så åkte Quicks advokat Claes Borgström med i samma bil.
– Och då började jag prata med Borgström om vad vi hade varit med om. Jag sa något i stil med att, "det gick ju åt helvete det här och det är väl ganska klart att han inte har begått det här brottet". Men han svarade inte utan började prata om något annat. Jag tänkte att han som advokat måste väl vara glad över att hans klient inte hade begått brottet men han var undvikande och började istället prata om segling. Det där kändes väldigt konstigt."

"Ska man summera det här, så framförde alltså Jan Olsson först sin kritik mot utredningarna till poliserna som var "troende", som han säger, och till Christer van der Kwast. När det inte resulterade i någonting, framförde han samma kritiska synpunkter till landets högsta kriminalchef och till sin närmaste chef. När fortfarande inget hände klargjorde han via ett brev som sändes till Riksåklagaren att han vägrade att delta i den här utredningen på grund av hur den gick till. Men det resulterade fortfarande inte i någonting, trots att det nu var ganska många högt uppsatta polischefer och åklagare som fått ta del av hans kritik.
Några år senare försökte han nå fram till den nye rikskrimchefen med samma kritik. Till slut gick han till Leif GW Persson och berättade för honom hur han såg på det hela och gav GW en del underlag. Och när han hade pensionerats skrev han en artikel som publicerades på DN Debatt 2001, där han framförde sin kritik och sina farhågor."

Jan Olsson kände att hans rättskänsla förbjöd honom att fortsätta. Denna rättskänsla delades inte av övriga i "Cirkus Quick". 

Några som dansar "Lambertz Walk"

Gunnar Magnusson, nämndeman och jur kand

Filip Henriksen, juriststuderande