Fallet Quick: Många visste och blev varnade

Seppo Penttinen

Dyningarna efter Hannes Råstam bok "Fallet Quick" rullar fortfarande. Deltagarna i "Cirkus Quick" fortsätter att tycka synd om sig själva. Nu senast är det kriminalinspektör Seppo Penttinen som tvår sina händer och känner sig kränkt av kritiken från Jan Guillou och Leif GW Persson. Penttinen har inte gjort några fel och hänvisar till bl a JK (Göran Lambertz) och riksåklagaren. Redan det faktum att Quick frikänts för 3 mord och beviljats resning för flera andra vittnar ju om att något är fel. Om jag vore Penttinen, Kvast, Borgström, Lambertz eller någon annan i cirkusen, skulle jag krypa tillbaka i min håla och hoppas stormen går över.(DN).
När det gäller Claes Borgström har denne blivit JK-anmäld av förre chefsåklagaren Göran Friberg. Han anser, precis som gammelvargen och varje annan rättskaffens människa, att Borgström inte tagit tillvara Thomas Quicks intresse, när han hjälpte till att få en sinnessjuk, neddrogad människa dömd för mord han inte begått.(SVD)
Nu kommer säkert inget att hända med detta. Tydligen måste först Borgströms kompisar i Advokatförbundets disciplinnämnd uttala sig, innan JK kan agera. Jag tror inte de prickar Borgström lika lättvindigt som de prickade Björn Hurtig i Assange-fallet för att han missat några SMS.
Mattias Göransson, som färdigställde Råstams bok, skriver följande i en debattartikel i DN:
"Som vår främste avslöjare av rättsskandaler kände Hannes Råstam begränsad tillit till den svenska självsaneringsförmågan: ”Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik”, sade han till mig före sin död. Av sedvanliga granskningsinstitutioner som JK och JO förväntade han sig ingenting; dem såg han som platser där myndigheterna gömde undan heta potatisar, ”som sedan får ligga och svalna i ett år” innan man ”uttalar sig eller så när alla har glömt vad det handlade om”.

Göran Lambertz

"Lambertz walk" igen

Det har varit mycket spekulation kring varför justiterådet Göran Lambertz dansar in som en elefant i porslinsbutiken. Hans vänskap med flera aktörer i "Cirkus Quick", speciellt Claes Borgström? Eller det utomordentligt dåliga jobb han gjorde som JK, när han skulle granska domarna mot Thomas Quick? En annan bidragande orsak kan vara den häpnadsväckande debattartikel han skrev 2007, som försvar för sitt agerande som JK. Där listar han 10 skäl till varför han tror Quick är skyldig:

• 1. Fem domstolar har dömt Quick för åtta mord. Det är åtta olika domare och ett flertal nämndemän som alla har kommit fram till att det inte finns något rimligt tvivel om hans skuld. Alla domar har varit enhälliga.
• 2. De sex skriftliga domarna är nästan genomgående mycket gedigna och välmotiverade. De innehåller en noggrann genomgång av omständigheter för och emot Quicks skuld.
• 3. De fakta som stödjer Quicks erkännanden är i ett par domar bedövande. Han har kunnat identifiera en mängd detaljer kring brottsplatserna och offren. Domstolarna har ansett att det finns solid och mycket stark bevisning mot Quick. Den som läser domarna lär instämma.
• 4. I ett av målen gjordes en fristående undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar.
• 5. Domstolarna har visat att de förstått och tagit hänsyn till den speciella bevissituationen med sena erkännanden och förhör där berättelsen ofta växt fram i ett slags samarbete mellan förhörsledare och Quick.
• 6. Enligt psykologer och läkare är Quick gravt störd och fullt i stånd att begå just sådana bestialiska gärningar som de aktuella morden.
• 7. Morden har uppenbarligen begåtts av någon. Är det inte Thomas Quick så är det någon annan eller andra. Men förutom i ett fall finns det, trots omfattande spaning och utredning, såvitt jag vet inga misstankar mot någon annan person.
• 8. Morden är likartade och förfärande. Sannolikheten lär vara större för att en enda person med gravt störd personlighet begår flera sådana brott än att olika personer gör det.
• 9. Om Jan Olsson har rätt har en rad personer blundat för sanningen och manipulerat rättvisan. Om jag räknar rätt är jag ungefär nummer 20 på listan.
• 10. Och som sagt: läser man Thomas Quicks berättelser om några av morden blir man skakad. Det är svårt att tänka sig en oskyldig man berätta så.

Mot bakgrund vad vi vet idag och han en gång skrivit något sådant kvalificerat dravel som ovan, kanske han känner för att agera, men precis som Penttinen och övriga borde han stannat i sin håla. Jan Olsson, som han nämner i sin artikel, var en av Sveriges mest erfarna och betrodda kriminaltekniker. Jag skrev i går om hur Olsson redan under utredningarna framförde att Quick inte talade sanning och inte hade en aning om vad han höll på med. Detta ignorerades av Kvasten och Borgström, liksom landets högsta kriminalchef och riksåklagaren. Sedan sällade sig alltså självaste JK till skaran.

Flera varnade

Ibland kan man tro att sent skall syndaren vakna, att det inte fanns några kritiska röster när det begav sig. Jan Olsson var inte ensam bland poliser som hoppade av eller ställdes åt sidan när deras uppgifter inte föll Kvasten i smaken., medan Penttinen under 8 år troget leverade det chefen ville ha.

Redan 1996 slog Nils Wiklund larm. Han är inte vem som helst, utan landets ledande rättspsykolog och specialist på vittnespsykologi. Han skrev t ex ett brev till Gällivare tingsrätt med kopia till Claes Borgström, där han varnade för att tro på Thomas Quick. I brevet skrev han bl a:

"Med anledning av de misstankar som nu riktas mot Thomas Quick ber jag att få fästa tingsrättens uppmärksamhet på de risker som finns med falska minnesbilder framkallade genom terapisamtal.
Falska minnesbilder är svåra att skilja från minnesbilder av verkliga händelser både för personen själv som har en sådan minnesbild och än mer för utomstående som har att bedöma om minnesbilden är genuin eller terapiframkallad.

Om risk för terapiframkallade minnesbilder finns bör utsagorna underkastas sakkunniggransk­ning av psykolog med vittnespsykologisk universitetsut­bild­ning. Endast en sakkun­nig med denna kompetens och erfarenhet av utsageanalyser har möjlighet att i det aktuella fallet granska utsagornas uppkomstbetingelser och påverkansprocesserna. Endast genom en sådan noggrann analys av de autentiska utsagorna går det att nå fram till en säker slutsats om utsagornas tillförlitlighet. Om terapi­framkallade minnes­bilder, utan sådan analys, läggs till grund för dom­stolsbeslut finns risk för felbe­dömningar."

Brevet togs aldrig upp av rätten!!!!

I en debattartikel i SVD samma år skrev han följande:

"Thomas Quicks uppgifter har visat sig vara ogrundade i de fall de har kunnat kontrolleras. Därför bör riksåklagaren göra en förutsättningslös utredning och eventuellt begära resning i demorddomar som hittills avkunnats. Om det visar sig att han faktiskt är oskyldig måste det också utredas hur det kunnat gå till att han ändå har blivit fälld.
Vad gäller polisförhören har framkommit att Quicks uppgifter från början var fragmentariska och osammanhängande för att så småningom bli mer detaljerade. Detta mönster är vanligt förekommande i samband med falska berättelser. Det framgår också att Quick givit flera olika versioner av vad som hänt, men möjligheten av påverkan i polisförhören har inte analyserats.

Sven-Åke Christiansson

Den sakkunnige Sven-Åke Christianson har inte uppmärksammat de avgörande felkällorna, än mindre fäst rättens uppmärksamhet på dessa. Han framför däremot häpnadsväckande spekulationer om seriemördare, som han tillämpar på Quick som om det vore klarlagt att denne är en sådan. Christianson hade den dubbla funktionen att först uppträda som biträde åt åklagaren i utredningen, och sedansjälv bedöma utredningsresultatet som sakkunnig åt domstolen. En sådan dubbelroll bryter klart mot Psykologförbundets etiska regler."

1998 skriver han i DN:

"Försvarsadvokatens (Claes Borgström) upprepade försök att tysta den offentliga debatten är både upprörande och ansvarslöst. Han borde själv ha försökt att åstadkomma en oberoende granskning inom ramen för domstolens prövning."

I en annan artikel i DN samma år går han hårt åt nämnde Borgström:

"Borgströms ”försvarstal” för Thomas Quicks skuld är en partsinlaga. Han vilseleder läsarna när han gör gällande att det skulle finnas teknisk bevisning (benbitarna). Domen ger en annorlunda bild. Där står: ”Thomas Quicks erkännande utgör det enda beviset i målet som direkt talar för att Therese skulle ha utsatts för den gärning åklagaren beskrivit och för att Thomas Quick skulle vara gärningsmannen.”

Wiklunds artiklar finns samlade här, liksom hans brev till Gällivare tingsrätt. (RPKAB)

Till detta kommer Dan Larsson bok "Mytomanen Thomas Quick", som kom ut 1998. Vittnespsykologen Astrid Holgersson skrev en debattartikel i SVD 1998.

Vi kan alltså konstatera att redan på 1990-talet visste rikskriminalchefen Jörgen Almblad tillsammans med sin närmaste chef Anders Danielsson, om det tveksamheter som fanns, liksom nästa chef för rikskrim Lars Nylén. Riksåklagaren hade också fått kännedom om det. Ingen agerade!

Fallet Thomas Quick är och var unikt inte bara i Sverige, utan i hela världen. Ändå lät man fallen handläggas av en liten åklagarkammare i  Norrland och låta några små tingsrätter full av lekmän döma.

Mot bakgrund av den information man fick av Jan Olsson och Nils Wiklund finns det fler än deltagarna i "Cirkus Quick" som skall brännmärkas.

Egentligen vill jag avsluta det hela med...FY FAN....så jag gör det!