Kwast gjorde bocken till trädgårdsmästare

Utan minnesexperten, professorn vid Stockholms universitet, Sven Å Christiansons insats hade det aldrig blivit någon "massmördare" av Thomas Quick. Jag vill påstå att han är den enskilda person, som mest bidrog till skandalen.
Christianson har kommit alldeles för lindrig undan och vandrar uppenbarligen vidare som inget har hänt. Han har sin professur kvar och är flitigt anlitad som föreläsare. Hans böcker används som undervisningsmaterial.

Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga" sätter på nytt ljuset på den avgörande betydelse som Sven Å Christianson hade i utredningar och för fällande domar. Boken fyller både igen luckor och bekräftar det jag skrev för ett år sedan i "Christianson fortsätter att anlitas av domstolar" och "Överallt denne Christianson". Jag kunde då konstatera att Christinason och Margit Norell var bekanta med varandra. I den första artikeln skrev jag att det framgick av förordet till Norells outgivna bok "Thomas Quicks värld", att Christianson intervjuat Quick med Norell som handledare. Tyvärr minns jag inte varifrån jag fick uppgiften. Blir nu lite osäker eftersom uppgiften inte finns med i Dan Josefssons bok.
Det jag då inte visste var att Christianson kom att gå i terapi hos Norell och gjorde så i 10 år. När van der Kwast skulle hitta en expert som kunde bekräfta eller avfärda Quicks berättelser, gjorde han omedvetet "bocken till trädgårdsmästare".
Till skillnad från övriga lärjungar till Norell, hade Christianson kunskaper att ifrågasätta. Han var vetenskapsman och forskade kring människors minne. Han hade gjort det tillsammans med en av de främsta på området Elisabeth Loftus.

Josefsson skriver att Christianson mycket väl visste att 60 års minnesforskning inte producerat några övertygande belägg för att det fanns något sådant som bortträngning av traumatiska minnen och han kände väl till kritiken mot "recovered memory terapi".
Han kunde alltså satt stopp för farsen redan vid sitt första möte med Thomas Quick på Säter 1994, men han gjorde det inte. Istället såg han en möjlighet att tjäna pengar på att bli van der Kwast och Penttinens egen minnesexpert och "coach", avlönad av Rikspolisstyrelsen.
Några månader efter sitt första besök blev han tipsad om Margit Norells existens av Birgitta Ståhle. Han började gå i terapi hos Norell och hon blev också hans handledare.
En avgörande faktor för utformingen av de förhör som kom att hållas med Thomas Quick var den hjälp Penttinen fick av Christianson. Denne föreslog en metod som var en variant av den så kallade "kognitiva intervjumetoden".
Tanken med denna metod var att aktivera associationer som minnet har, d v s hjälpa den intervjuade på vägen och då pratade man om vittnen och brottsoffer, som man kunde anta ville tala sanning. Den skulle inte användas på misstänkta gärningsmän. Metodens skapare hade dessutom avrått från att den skulle användas i terapeutiska sammanhang. Man skulle dessutom inte ställa ledande frågor. Detta struntade Christianson fullständigt i.
Han gav samtidigt vetenskapligt stöd till Margit Norells teorier om bortträngda minnen.
Christer van der Kwast berättade för Dan Josefsson hur han såg på Christianson roll:
"Jag hade ju Christinason med sin vittnespsykologiska utgångspunkt. Han kom att spela en rätt betydelsefull roll. Han hade det här kognitiva betraktningssättet på själva berättelsen och han hade en vidsträckt kunskap om den här typen av problematik om möjliga seriemördare."
Christianson kom att ge Penttinens förhörsteknik med ledande frågor vetenskaplig legitimitet. Josefsson menar att Penttinen trodde att han gjorde rätt.
Parallellt jobbade Christianson med sin bokprojekt "I huvudet på en massmördare", som byggde på intervjuer med Thomas Quick. Han tillbringade 100-tals timmar hos Quick. En del av det materialet överlämnades till Penttinen. Denne har också överlämnat ett omfattande utredningsmaterial till Christianson under förundersökningens gång.

Vittnespsykologen Astrid Holgersson ifrågasatte Christiansons roll i "Cirkus Quick" i en debattartikel 1998:

"Att Christianson har en förutfattad mening om Quickfallet bekräftas också i en artikel publicerad i en antologi från Oxford University Press (Conway, 1997). Där påstår Christianson utan saklig grund både att Quick är en seriemördare, att han varit utsatt för sexuella sadistiska övergrepp i barndomen samt att dessa 

fenomen har en koppling till varandra.

"Denne minnesforskare har ingen vittnespsykologisk kompetens att systematiskt och förutsättningslöst utreda enskilda fall. Inlärningseffekter, förhörspåverkan och annan suggestion kan få allvarligt missledande konsekvenser i rättsliga utredningar."

Nils Wiklund, rättspsykolog och specialist på vittnespsykologi, skrev i en debattartikel i SVD 1996 bl a:  "Den sakkunnige Sven-Åke Christianson har inte uppmärksammat de avgörande felkällorna, än mindre fäst rättens uppmärksamhet på dessa. Han framför däremot häpnadsväckande spekulationer om seriemördare, som han tillämpar på Quick som om det vore klarlagt att denne är en sådan. Christianson hade den dubbla funktionen att först uppträda som biträde åt åklagaren i utredningen, och sedan själv bedöma utredningsresultatet som sakkunnig åt domstolen. En sådan dubbelroll bryter klart mot Psykologförbundets etiska regler."

Ingen lyssnade på kritikerna och Christianson fick fortsätta, att delta i förhör, vallningar och rättegångar. 

Om den första rättegången mot Thomas Quick för morden på Charles Zelmanovits skriver Josefsson:

"Det är dock lätt att förstå om tingsrätten tog intryck av Sven Å Christiansons vittnesmål. Det talade verkligen "med styrka" för att Sture var skyldig. Och rätten trodde naturligtvis att minnesexperten talade för vetenskapen. Christianson drog ned tingsrätten i samma virvel av förvirrade förklaringsmodeller som Seppo och van der Kwast tumlade runt i."

Josefsson konstaterar att Christianson i sin argumentering vid både rättegången i Piteå och senare i Gällivare egentligen hänvisar till sin egen "forskning" om Thomas Quick och som inte skulle publiceras före 1997. 
Christianson kom att gravt vilseleda tingsrätter, polis, åklagare och media med sina kvacksalveri teorier. Han fick hållas när ingen lyssnade på hans kritiker, som hade genomskådat honom. Man kan fråga sig varför inte dessa nådde fram?
Vad var Christiansons motiv? Det är svårt att veta. Pengar? Tillfredsställa Margit Norell, hans "terapimamma"? Kanske, min teori är att han var förblindad av sin egen förträfflighet. Det tycker jag går igen också senare i hans agerande i olika rättsfall. Christianson bär klart psykopatiska drag. Det märks inte minst när han i Josefssons intervju försöker prata bort sitt agerande under Quick-åren. Han bryr sig inte om att alla vet att han ljuger, eftersom fakta finns i domstolsprotoll, förhörsprotokoll, rekonstruktions videor och tidningsintervjuer.
Det går dock inte att komma ifrån att Margit Norell verkar ha betytt oerhört mycket för honom. Det har säkert hjälpt honom på traven även om han verkar ha självförtroende i överflöd.
Det finns mycket att läsa om Christianson i Dan Josefssons bok och mycket annat intressant. Jag rekommenderar den verkligen. De märkliga är att när jag lägger den ifrån mig tycker jag faktiskt lite synd om Christer van der Kwast och Seppo Penttinen.
När det gäller Sven Å Christianson vill jag upprepa ett citat ur en tidigare blogg:
"Själv ser jag Sven-Åke Christianson som ett symptom på ett ämne i kris. En väl dold kris dock. Man kan jämföra ned Uppsala universitets granskning av Eva Lundgrens forskning efter debatten kring hennes agerande. En sådan gjordes. Och det skulle nog behövas i det här fallet också, eftersom Sven-Åke Christiansons agerande solkar av sig på ämnet i sin helhet, på Stockholmsinstitutionen och Stockholms universitet.
När forskningsfusk avslöjas blir reaktionerna inom akademin mycket kraftiga, eftersom forskningens trovärdighet hotas. Det gör den även i det här fallet." (kommentar jag hittat på nätet)