Som man ropar i skogen får man svar!

Thailändskt bröllop

Landshövdingen i Värmland, Eva Eriksson, har på uppdrag av regeringen gjort en utredning om den s k fruimporten. Den har idag överlämnats till jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Betänkandet "Kvinnor och barn i rättens gränsland" (SOU 2012:45) är en väldigt ofärdig produkt, eftersom den bara beskriver en sida av myntet och knappt det. Den har väldigt mycket av "som man ropar i skogen får man svar".
Eva Eriksson har följt upp denna med en debattartikel i SVD.
Låt mig med en gång slå fast att jag är motståndare till våld i all dess former. Jag är också motståndare till att människor utnyttas sexuellt och ekonomiskt. Det gäller oavsett kön.
2011 kom cirka 21 000 personer till Sverige i form av  s k anhöriginvandring. Anhöriginvandring, eller anknytningsinvandring, är när en person vill flytta till Sverige på grund av att de har en anhörig som har uppehållstillstånd i Sverige eller är svensk medborgare. Detta kallas ofta kärleksinvandring eftersom paret inte levt tillsammans tidigare eller enbart under en kort tid. Den invandrande beviljas då ett tillfälligt uppehållstillstånd på två år. Största gruppen kom från Thailand (2 466), följd av Irak (1 520). 
Eva Eriksson har gjort sin utredning med feministiska glasögon och då blundar man för verkligheten. Det stämmer att det finns män som misshandlar sina fruar, svenska som "importerade". Dessa skall naturligtvis straffas för detta och dessa möjligheter finns redan idag. Det gäller allt våld i nära relationer
Det är ganska belysande att Eva Eriksson i sin debattartikel skriver:
"Forskning har vidare visat att migrerade kvinnor med tidsbegränsade uppehållstillstånd har sämre tillgång till rättsliga lösningar för att bekämpa det våld som män utövar mot dem än andra våldsutsatta kvinnor."
vad säger då utredningen?
"Det finns mycket lite svensk forskning både vad gäller våldsutsatta invandrarkvinnor i allmänhet och våldsutsatta invandrarkvinnor med tidsbegränsat uppehållstillstånd i synnerhet. Forskning om männen som utövar våld mot kvinnor med tidsbegränsat uppehållstillstånd är obefintlig."

Jag säger inte att våld inte förekommer, utan jag vänder mig emot att Eva Eriksson använder sig av forskning som arguemt, när någon sådan inte finns.

Eva Eriksson

Den andra sidan av myntet

Som jag skriver i rubriken har ett mynt alltid två sidor. Det går inte att komma åt problematiken om man inte tittar även på detta. Eva Eriksson gör i sin utredning väldigt lätt för sig att som vanligt göra mannen till syndabock och kvinnan till offer.

Hela utredning verkar bottna i okunskap om verkligheten. Det som ovan benämns som "kärleksinvandring" är oftast en kombination av kärlek och affärer. Du får kärlek i utbyte mot en trygg framtid för din partner och hennes familj. I de allra flesta fall fungerar det alldeles utmärkt.

Nu är det så att permanent upphållstillstånd (PUT) är väldigt attraktivt på marknaden. Att stå ut i två år och få de de "fyra sista siffrorna" är ett mål för många. Sedan tack och adjö till den man som försörjt henne och hennes familj i två år. Kanske byggt hus eller köpt mark åt hennes mamma och pappa i deras hemland.

Ett sånt förhållande kanske inte klarar två år. Mannen vill skicka hem henne. Vad gör man då? Kanske uppsöka socialen eller ännu hellre en kvinnojour för att få "hjälp"?

Det förekommer också skenäktenskp i syfte att få PUT.

Anledningen till att kvinnorna inte kan åka tillbaka handlar oftast om "loose face".  En mycket stor andel av kvinnorna från t ex Thailand har en skillsmässa bakom sig, så att skilja sig är inget märkvärdigt. Måste man åka tillbaka förlorar dock familjen en inkomstkälla.

Att ett sprucket förhållande kan vara lika illa för mannen, bekymrar inte Eva Eriksson. Är dom gifta utan äktenskapsförord, kan han tvingas från hus och hem.

Svårläst enkät

Eva Eriksson har låtit göra en enkät kring problematiken:

"Jag gjorde en enkätundersökning i fem län och nådde 92 av 290 kommuner. I dessa län registrerade socialtjänsten, polismyndigheter, akutmottagningar och kvinnojourer under en tremånadersperiod antalet ”anknytningskvinnor” som de stött på i sin verksamhet och där det fanns ett antagande om våld. Utifrån resultatet kan jag konstatera att det omräknat på hela Sverige skulle betyda att flera tusen ”anknytningskvinnor” varje år tvingas söka hjälp. Vidare skulle även tusentals medföljande barn varje år drabbas av våldet. Till det kommer ett betydande mörkertal."

Efter att ha tagit del av enkäten så måste jag säga att den lämnar mycket frågetecken efter sig. För det första skall man rapportera "antagandet av våld". Man vet alltså inte, men det kan vara så.

Man har fått 129 svar. 62% av svaren kom från folk inom socialtjänsten, 5% från polisen, 25% från kvinnojourer och 44 från landstinget. Inte för att matte var min starkaste gren, men med hjälp av miniräknare blir det 136%!!

Bortsett från detta har 32% av de som svarat inte haft något fall, 51% 1-5 kvinnor och 7% har mött 5-10 kvinnor. Sedan kommer det märkliga, två svarar att de mött 25–50 kvinnor, en 50–100 kvinnor samt två har svarat att de mött 100–150 kvinnor under mätperioden. En absolut majoritet av kvinnorna finns alltså hos 5 av de 129 tillfrågade!!! Naturligtvis är det en jättesvaghet att det inte framgår vilka dessa 5 är. Kvinnojourer?

Man man räknar på lägsta antalet, skulle 491 kvinnor sökt sig till någon av respondanterna, som man kallar svaren för, maximalt 1 040. 

Mycket av litet

Vi vet sedan tidigare att Eva Eriksson är ivrigt påhejad av landets kvinnojourer. Utredningen bygger också till stor del  på information från Roks.

Det finns helt klart en problematik kring denna typ av förhållanden, men eftersom man bara tittar på ena sidan av myntet, så är risken att man skjuter sig själv i foten. 

Jag tro man måste sätta in detta i ett större sammanhang där man också tittar på våld, inte bara i väntan på PUT. Våld i nära relationer och dess orsaker är mycket mer komlext.

Slutligen vill jag bara säga att jag har stor personlig erfarenhet av frågan, eftersom jag sedan några år tillbaka är gift med en kvinna från Thailand. Har tidvis bott där och vi har många vänner i Thailand och Sverige

DN

"En död varg kan inget berätta"

Det är inte höghastighetsvapen med kikarsikten som skapat en hälsosam respekt hos den vilda vargen för människan. Istället är det tusen års erfarenhet, som gjort att denna respekt nedärvts från generation till generation. Alltså så länge som vargen och människan konkurrerat om byten i skogen. Det har skapats av det som gjort ont och som varit obehagligt. Jag kan tänka mig stenar från slangbellor eller pilar från pilbågar, höga ljud, eld med mera. När handeldvapnen kom kan jag tänka mig att en hel del vargar blev skadeskjutna med tanke på deras precision.
Djur lär sig att undvika det som är obehagligt. I vår tid kan vi ta ett elstängsel som exempel eller enbart knallen från ett skott.
Efter den tragiska händelsen i Kolmården tar jägarna tillfället i akt att propagera för vargjakt och poängtera hur farlig vargen är. Det gäller så väl "SGT"-folket utanför lanthandeln här hemma, som representanter för olika jägarorganisationer i debattartiklar. Bl a skriver man om vikten av att jaga varg för att arten skall behålla sin skygghet. Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig hos Jägarförbundet, gör det i en debattartikel på Newsmill.
För jägare är jakt lika med att döda. Som jag frågar i rubriken, hur skall en död varg kunna berätta? Det finns inget "Vargbladet", där andra vargar kan läsa att man skall akta sig för Olssons fårhägn. För mig betyder inte jaga nödvändigtvis att döda. Som unga har vi blivit jagade av någon arg gubbe för att vi pallat plommon i hans trädgård. Vi lärde oss vilka trädgårdar det var ofarligt att palla i.
Därför tror jag att man skall skrämma vargarna, jaga bort dom om de blir för närgågna, vilket jag förstår kan vara obehagligt för en del. Det samma gäller i anslutning till tamboskap. En salva i baken som svider, men inte dödar kan vara ett recept. På så sätt upprättshålls instinkten hos vargen att det är obehagligt att vistas i närheten av människan. Unga vargar behöver lära sin läxa, precis som unga plommonpallande pojkar.
AB Jinge

Tragedin i Kolmården borde undvikits

Det är naturligtvis en hel del tankar som far genom huvudet efter tragedin i Kolmården, där en 30-årig kvinnlig djurskötare blev dödad av en flock vargar, eller var det av en varg? Vad jag förstår vet ingen säkert, eftersom det inte finns något vittne till det inträffade.
Vad som förvånar mig är att djurskötaren tilläts arbeta ensam med vargarna. Det har tidigare hänt i USA att en kvinnlig skötare blivit dödad av en flock vargar i ett hägn.
Nu är jag lekman, men kan ändå dra vissa slutsatser utifrån vad jag läst och utifrån erfarenhet. I vilt tillstånd är vargen inte farlig för människan eftersom den har en medfödd rädsla för oss. Den flyr istället för att konfrontera.
För en vargflock uppfödd hos människan saknas denna rädsla, precis som den saknas hos tamhundar. Istället bygger förhållanden på respekt för flockledaren. Människan kommer att ingå i vargen/hundens flock. För att vara flockledare krävs att man ses som den självklara ledaren i flocken och att man klarar att utmanas.
I den vilda flocken är de ledaren så länge du är störst och starkast och klarar att utmanas. Den som har eller har haft hund, vet att den kan komma att utmana dig. Det behöver inte betyda att den kastar sig efter din strupe, men att den försöker gå sina egna vägar. Då gäller det att stämma i bäcken och visa vem som bestämmer. Har själv som mest haft tre hundar samtidigt, varit aktiv i brukshundklubben och har därför praktisk erfarenhet av beteendet.
Djurskötaren hade självt varit med och fött upp flocken. Hon var en del av den och dess ledare. Förr eller senare skulle hon komma att utmanas om ledarskapet, kanske av en 50 kilo tung hane. För mig är det förvånande att djurparksledningen inte kunde förutse en sådan fara och därmed se till att ingen ensam gick in till flocken. Varningssignaler borde inte minst ha kommit när flocken på senare tid upplevts som orolig.
SVD DN AB

Assanges advokat talar klartext om svensk rättsröta

Julian Assange advokat Per E Samuelson kritiserar i en debattartikel i SVD det svenska rättssystemet. Han gör det i ett svar på en artikel av professorn i civilrätt Mårten Schultz (Brännpunkt). Schultz höjde det svenska rättsväsendet till skyarna, men Samuelsson håller inte med.
"Det är på tiden att någon med erfarenhet från verkligheten slår näven i bordet och säger som det är: Sverige är ingen rättsstat! I Sverige sker en slentrianmässig överanvändning av häktning med restriktioner. En användning som är onödig, förnedrande och berövar den misstänkte möjligheten att förbereda sitt försvar."

Ord och inga visor med andra ord från Samuelson, som menar att Schultz inte vet vad han pratar om.

"Att börja en rättegång med att frihetsberöva och isolera den misstänkte från omvärlden är på sin plats när det gäller grov brottslighet och skuldfrågan är tydlig, men om saken handlar om vem som talar sanning av två jämbördiga, i samhället ytterst välanpassade, icke kriminella personer måste man ställa sig frågan varför en av parterna ska hållas häktad och isolerad före rättegången. Rättsaffären mot Assange hör dit.

I en rättsstat låser man in skyldiga, inte oskyldiga. Genom att låsa in folk innan man vet om de är skyldiga blir effekten av den svenska överanvändningen av häktningar att massor av människor som är oskyldiga ändå har suttit inlåsta. Detta är orättvist, upprörande och stötande."

Per E Samuelson är som advokat till Julia Assange part i målet, men sätter ändå strålkastarna på hur det svenska rättssystemet fungerar.

SDet kan finnas anledning att påminna om vad Marianne Ny, åklagaren i Assange-härvan, säger om häktning och lagföring i sexualbrottmål:
"Först då mannen frihetsberövas och kvinnan i lugn och ro hinner få lite perspektiv på sin tillvaro, får hon en chans att upptäcka hur hon egentligen behandlas”. ”Marianne Ny menar att lagföringen har god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms." (Källa: Domstolsverket)
Hennes syn på häktning och lagföring är alltså att det i sig kan ha ett värde som någon sorts utomrättsligt straff. Det är i ljuset av detta uttalande som man ska se hennes hantering av Assange-ärendet.

Den som följer Gammelvargen har kunnat läsa om detta märkliga rättsfall, där klantigheterna varit legio från dag ett. Som utlänning kan jag mycket väl förstå den skräck Julian Assange känner för att komma hit. Jag skulle känna precis samma skräck inför att bli tvungen att åka till ett land vars rättsväsende jag inte känner förtroende för. 

Henrik Alexandersson skriver följande i sin blogg:

"Det första gäller det fullständigt orimliga förhållandet att det sitter politiker och dömer i våra lägre domstolar. I en demokrati måste det finnas vattentäta skott mellan den lagstiftande och den dömande makten.
En annan brist i det svenska rättsväsendet är slentrianmässiga häktningar och orimligt långa häktningstider.
Omständigheterna kring fallet Assange belyser detta. Och det räcker med att gå till tingsrätten och titta på ett par förhandlingar för att inse att häktning är ett instrument som används både frikostigt och vårdslöst av det svenska rättsväsendet."

Per E Samuelson

Till detta kan läggas att rättegången med stor sannolikhet kommer att ske bakom stängda dörrar. Detta är något vi brukar beskylla mer obschyra regimer för. Medan åklagaren kan ägna månder, ja t o m år att förbereda ett åtal, för försvaret några veckor på sig att läsa in sig. Rättsäkert?

Det ärt lätt för tangentbordsnissar, som journalister, professorer eller forumdeltagare att säga att man kan lite på  att han får en rättvis bedömning. Ni löper ingen risk! Känner man sig oskyldig, upplever Sverige som feminismens SaudiArabien eller Mordor, så skulle jag också hålla mig borta så länge det går.

Man kan väl också säga att Assange sluppit Kronobergs häktet. Han och hans advokater trots allt haft gott om tid att förbereda hans försvar. 

Förmodligen kommer detta fall att komma som nummer två i ordningen när det gäller svensk rättsröta efter fallet Qvick. Hedrande för Borgström? Även om van det Kvast ersatts en en "Ny".

FN har INTE pekat ut någon skyldig

Free Syrian Armé

FN:s observatörer har inte pekat ut någon skyldig till massakern i Houla, tvärtom vad man kan luras att tro av våra gammalmedia och "rockstjärnan" Hillary Clintons, som ju låtit sin stjärnglans lysa över Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.
Med statsminister Fredrik Reinfeldt och kollegan Carl Bildt vid sin sida fördömde hon i starka ordalag al-Assadregimens ”grymma och systematiska attacker” och lovade sätta ytterligare press på Syrien.(DN)
Syriens president Bashar al-Assad å sin sida skyller på krafter utifrån:
– Det som hände i Hula och i andra delar av Syrien var brutala massakrer som inte ens monster hade kunnat genomföra, sade al-Assad. Han beskyllde ”krafter utifrån” för att ha skapat våldet i Syrien. (DN)
Gammelvargen skrev härom dagen att man bör förhålla sig avvaktande till rapporteringen om Syrien och jag har inte inte fått anledning att ändra uppfattning, tvärt om. Inte minst efter att ha googlat runt lite och bl a hittat denna intressanta artikel i australiensiska The Conversation, skriven av Fiona Hill. The Conversation skriver oberoende kommentarer och analyser av akademiker och reserchers. "Väst måste sluta spela teater och berätta sanningen om Syrén" är rubriken på artikeln. 
I artikeln börjar författarinnan med att kritisera väst och dess allierade i arabvärlden för dess dubbelmoral med fördöma våld från regeringens sida, samtidigt som man förser en allt våldsamare opposition med vapen.
"The intentional killing of more than 100 civilians in Al Houla, including women and children, is as shocking and frightening to Syrians as it is to Australians. But it is not a new development.
Armed gangs and militia, including the Free Army, have been abducting, extorting, and murdering citizens, destroying energy and water utilities, and robbing, vandalising and torching private properties for many months.
Suicide bombings in Aleppo and Damascus have caused carnage recently, with terrible loss of life on 10 May in particular.
In March, the murder of women, children and elderly men in Karm Al Zaytoun was a chilling precursor to Al Houla."

Hon konstaterar att varken Kofi Annan eller FN:s obeservatörer har pekat ut någon skyldig till massakern i Houla.

Här berättar en syrisk aktivist, som finns i Dubai, att hon tror massakern utförts för att provocera fram ett angrepp från väst:

“The whole point of them is to try to create a civil war in Syria, trying to create a pretext for some intervention in Syria by NATO and its allies,” Syrian activist Mimi al-Laham told Press TV in an exclusive interview on Monday.(PressTV)
En artikel från Russia Today med många frågor men inga svar

Men Hillary Clinton vet, Carl Bildt vet och Fredrik freinfedlt vet, precis som de visste i Libyen. Inte konstigt att man blir rädd...

Slutligen kan jag inte undanhålla er Rune Lanestrands senaste blogg, som har en härlig sarksam.

Man bör vara avvaktande till rapporteringen från Syrien

Massakern i Houla kan inte försvaras, men vem tjänade på den?

Aftonbladets Anders Lindberg har inte haft många rätt i sina ledarstick om Libyen och Syrien. Mycket sällan för han sina anklagelser i bevis. Precis som i fallet med Libyen är rapporteringen ensidig och det regimen säger avfärdas alltid som lögn. Vis av vad som hände i Libyen och där Gaddafi i stort sett ansågs som en galen byfåne av gammalmedia, bör man förhålla sig väldigt avvaktande när det gäller rapporteringen från Syrien. Vad är sanning och vad är propaganda?
I Libyen visade det sig att handla om 90% propaganda och 10% sanning. Sanningen kröp i de flesta fall fram efteråt. Det som framför allt kom fram var att det var byfånen Gaddafi som talat sanning och det var rebellerna med hjälp av Nato och FN, som ljugit.
Jag har tidigare skrivit att jag inte är lika insatt i Syrien-problematiken, som i Libyen. Men erfarenheten från Libyen gör att jag drar öronen åt mig och ifrågasätter det jag läser i gammalmedia. Precis som i Libyen är rapporteringen väldigt ensidig och Assad framställs som mördare.
Massakern i Houla är fruktansvärd och kan inte försvaras, men har vi verkligen sett bevis på att det var regimen som utfört den? Jag har inte sett några andra bevis än påståenden. Västvärldens version är att det var regeringsstyrkor som förra fredagen anföll Houla, utanför Homs, med artillerield och stridsvagnsgranater. Enligt vittnen gick sedan medlemmar i den regimtrogna Shabiha-milisen in i byn och dödade människor. De sköt dem på nära håll eller hackade ihjäl dem. Vi får veta att regimen nekar till all inblandning.
Letar man på andra håll hittar man att det var regimtrogna som dödades. Enligt Movallsbloggen vat åtminstone en del av de dödade kristna
"Fides är de Italiensk-Romerskkatolska missionärernas nyhetsbyrå och de pekar på det faktum att Houla massakerns förövare, högerextremister, Al Qaida eller salafister, vilka de nu var; kom in och började mörda armeniska kristna och romerska katoliker, Fransiscaner och en del andra"

Den syriska regeringen har tillsatt en egen utredning, som naturligtvis inte är mera objektiv än den oppositionen försett väst med. Deras version är att de dödade var fredliga medborgare, som inte ville deltaga i kriget mot regimen. Ett referat till rapporten hittar den intresserade på NSNB.
Globalresearch har följande rapport.

Frågan man måste ställa sig, är vems syfte massakern tjänar? Vilken fördel har regeringen? Vilken fördel har den beväpnade oppositionen? Till vem väger vågskålen över? Hur kommer det sig att det alltid händer något när FN har något på gång? Jag har inte svaren, men frågorna måste ställas, eftersom vi inte kan lita på vad våra gammalmedier rapporterar.