Christianson fortsätter att anlitas av domstolar

Hovrätten för Västra Sverige

Han var experten på många stolar och var en bidragande orsak till att Thomas Quick blev dömd för 8 mord han var oskyldig till. Trots detta upprätthåller han en professur vid Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet och undervisar vårt rättsväsende.
Sven-Åke Christianson har hållit en låg profil medan Quick-skandalen rullar på med resningar och frikännande. Det verkar dock som han har fortsatt förtroende hos vårt rättsväsende, vilket gammelvargen finner högst oroande. Den 14 december skall de anställda på Hovrätten för Västra Sverige t ex få höra Christiansson berätta om "bevisvärdering av förhörsutsagor" i samband med en internutbildning.
I sitt CV på Psykologiska Instutitionens hemsida skriver Christianson:
"Föreläser för personal inom olika organisationer och myndigheter, främst vårdsektorn, socialtjänsten och rättsväsendet där kunskaperna får konsekvenser i förståelsen av hur barn och vuxna, offer, vittnen och gärningsmän uppfattar, minns och bearbetar traumatiska upplevelser. Undervisar regelbundet i intervjumetodik."

Sven-Åke Christianson deltog i utredningen mot Quick. Han kallades också som vittne till flera av rättegångarna, för att förklara hur Quick kunde ha förträngt de fruktansvärda minnena av sina brott för att sedan lyckas återgestalta dem genom terapi. Problemet är bara att det inte var några förträngda minnen Christianson och Quicks terapeut på Säter, Birgitta Ståhle, plockade fram. Det var lögner och fantiserar för att få uppmärksamhet och droger.
Sven-Åke Christiansson fortsätter sin verksamhet som inget hänt.

"Ja, herregud. Vad jag inte visste eller försökte analysera var Christiansons märkliga roll i dramat kring Quick, som polisens hjälpreda, vårdare och dessutom forskare i karriären och med bokprojekt."
Så skriver Aftonbladets Kerstin Weigl i ett försök att försvara varför hon en gång skrev, utan att ifrågasätta.
Christianson har bl a skrivit boken "I huvudet på en seriemördare", som Qvicks nuvarande advokat Thomas Olsson avfärdar i en artikel i Newsmill:

"Boken kan ses som ett slags försvarstal för de behandlingsmetoder som låg bakom Quicks erkännanden och den inblandning som Sven-Åke Christianson själv hade i detta bisarra drama."

"I huvudet på en serimördare" kom ut 2010, alltså efter att Sture Bergwall tagit tillbaka alla erkännanden, som han gjort som Thomas Quick.

Mannen på de många stolarna

Thomas Olsson skriver vidare i sin artikel:

"Faktum är att Christiansons bok till största delen bygger på hans intervjuer med Thomas Quick. För den som är insatt i Quick-ärendet är det helt uppenbart att det absoluta flertalet av citaten från anonyma "gärningsmän" i boken härrör från just Quick. Christianson tillbringade hundratals timmar med Quick och diskuterade ingående hans barndom och hans egna och andras mord. Samtidigt som intervjuerna fungerade Christiansson även som rådgivare åt polisen och som sakkunnig åt åklagaren och domstolarna. Eftersom en del av hans intervjumaterial överlämnades till utredarna av Quicks mord, har han bidragit till såväl uppkomsten av erkännandena som till att bedöma deras tillförlitlighet, det vill säga han har godkänt sitt eget material." 

Thomas Olsson

Vården och behandlingen av Quick på Säters rättspsykiatriska avdelning gavs i enlighet med de teorier och idéer som utvecklats av en psykoterapeut vid namn Margit Norell, som via sitt engagemang i Holistiska Föreningen kommit i kontakt med den så kallade brittiska objektrelationsteorin. Flertalet av de psykiatriker och terapeuter som behandlade Quick hade Margit Norell som handledare och det framgår av bevarade handlingar, bland annat ett ofullbordat manuskript, att hon hade ett avgörande inflytande över behandlingen av Quick.

I förordet till boken framgår det att Sven-Åke Christianson har intervjuat Quick med Margit Norell som handledare.

"I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christianson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus."

Det skriver Tommy Wennerstierna i en annan Newsmill-artikel.  Han menar att:

"Det är här, i denna grupp och med deras teorier, de svenska rättsskandalerna tar sin början. Till slut så blir skandalerna så många att de blir norm. Gruppen har fått så stort genomslag att de nu, när vi skriver året 2012, har ett stort antal anhängare inom domstolar, polis, politik, media, kvinnojourer och sjukvård. Med anhängare menar jag då inte en dold struktur, det finns ingen konspiration här, utan ett stort antal individer som delar verklighetsuppfattning i gränslandet mellan politik, ideologi, religion och juridik."

En annan som är kritisk mot Christiason agerande i Quick-fallen är Rickard L Sjöberg, docent i Medicinsk Psykologi, i en debattartikel i SVD. Han skriver bl a:

"Christianson har agerat på arenor som ligger utanför de ordinarie vetenskapliga systemens räckvidd. Det ter sig osannolikt att de resonemang om bortträngning och hypermnesi som refereras i domen skulle ha kunnat passera ett inomvetenskapligt granskningsförfarande."

Föreläste om Quick

Jag har också hittat den här beskrivningen av hans gärningar:

SÅC etablerade sig som forskare med inrikning på minnespsykologi inom en tradtion (kognitiv psykologi) där experiment utgör den huvudsakliga empiriska metoden. Inom den traditionen byggde ha även efter disputationen upp en meritering och ett kontaktnät som ledde fram till docentur och professur. Möjligen har kopplingen till den Norellska humbugläran funnits med hela tiden, men den har inte varit framträdande i meriteringskedjan. De uppnådda positionerna till följd av accepterade meriter och med hjälp av lämpliga kontakter har sedan SÅC skamlöst nyttjat till att marknadsföra sig själv som expert inom både det ena och det andra massmedialt intressanta området. Övriga delar av det relevanta vetenskapssamhället har valt att blunda och låta honom hålla på. Utan granskning och utan kritik. De inomvetenskapliga saneringsmekanismerna har i det fallet varit ur funktion.

Tvillingarna Bergwall

Sture Bergwall är part i målet, men den som värst drabbats av Christianson. Han skriver i sin blogg:

"Under de värsta TQ-åren extraknäckte Sven-Åke Christianson som föreläsare. Under rubriken “Hur kan man förstå en seriemördare” (se denna artikel) berättade och fabulerade han om mig och min familj. Som den professor han tituleras (jag värjer mig för att skriva är) borde han veta att källkritik är viktigt när man presenterar “fakta”. Han struntade helt och hållet i detta. I sina föreläsningar om seriemördaren beskrev han vår familj som djupt dysfunktionell, visade foton på mina syskon, berättade om svåra sexuella övergrepp och mordförsök under våra barndomsår – utan att överhuvudtaget ha pratat med syskonen Bergwall (vi är fortfarande sex i livet)."

Artikeln han refererar till är ur "Veta" från maj 1998. Den börjar:
"En svartvit diabild på väggen visar en pojke och en flicka i tre-, fyra-årsåldern. Båda är välkammade och uppklädda och ler mot kameran. Pojken är Thomas Quick och flickan hans tvillingsyster. Vad kommer det sig att flickan blir en vanlig samhällsmedborgare medan pojken utvecklas till en seriemördare?"

I en intervju med SVD 2009 säger Christianson följande:

– Jag har aldrig uttalat mig om hans skuld. Jag har lämnat bakgrundsinformation och testat hans minne men jag har inte bedömt hans tillförlitlighet."

Uttalandet är mycket märkligt. I domen i fallet Zelmanovitz står det att "Christianson betvivlar inte att Quicks uppgifter är riktiga". Detta var en av fyra punkter som gjorde att det var ställt "utom all rimlig tvivel" att Quick mördat Charles Zelmanovitz.

I resningsansökan angående Therese Johannesson kan man läsa följande:

"Av handledningen framgår att Sture Bergwall skall försäkras en fri tillgång till bensodiazepiner under vallningen och att han i händelse av att kroppen efter Therese Johannessen återfinns skall ges en möjlighet att gräva upp kroppen och få en ”privat stund” där han ”rent fysiskt får känna på en benbit, exempelvis ett revben”.

Alltså ska en brottsling få gräva själv i ett fynd, innan kriminalteknikerna får tillträde.

I egenskap av psykolog hade han  fått tillträde till Sture Bergwall och genomfört omfattande intervjuer med honom. Redan då förklarade Sven-Åke Christianson för Sture Bergwall att han avsåg att skriva en bok om seriemördare. En del av det materialet har överlämnats till utredarna. Utredarna har också överlämnat ett omfattande utredningsmaterial till honom under förundersökningens gång.

Sven-Åke Christiansson

Psykologiskt kvacksalveri

I boken ”Traumatiska minnen” refererar bl a Sven-Åke Christianson till kriminalinspektör Dahlström-Lannes som ”under tio års arbete aldrig mött något barn som falskt anklagat en person för övergrepp, vilket talar för att sådana anklagelser är ovanliga…” Germund Hesslow har kallat denna bok för ”psykologiskt kvacksalveri” i en understreckare i Svd (15/1-96) med rubriken ”Humbug om bortträngda minnen”.(länk)

Sammankopplingen med Monica Dahlström Lannes är inte smickrande.

Vittnespsykologen Astrid Holgersson skriver bl a följande i en vetenskaplig artikel 1995 om tillämpad vittnespsykologi:

"Många psykologer och psykiater har bidragit till att utifrån kliniska utgångspunkter och ensidiga material. eller utifrån ren hörsägeninformation i s.k. nätverk sprida ogrundade generella påståenden. Det kan t.ex. handla om tecken på incest och sexuella övergrepp, om förekomsten av daghemsovergrepp och rituella övergrepp, om "kroppsminnen" om barns s.k. traumatiska minnen och om manipulativa metoder för att få barn att "berätta". Förutom Summit kan här nämnas exempelvis David Finkelhoor, Lenore Terr, Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke Christianson, Tilman Fürniss, vilka alla framfört vetenskapligt ogrundade generaliseringar och spekulationer inom detta område.

Utvecklingen i Sverige är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredningarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt."

Astrid Holgersson ifrågasatte Christiansons roll i "Cirkus Quick" i en debattartikel 1998:

"Att Christianson har en förutfattad mening om Quickfallet bekräftas också i en 

artikel publicerad i en antologi från Oxford University Press (Conway, 1997). 

Där påstår Christianson utan saklig grund både att Quick är en seriemördare, att 

han varit utsatt för sexuella sadistiska övergrepp i barndomen samt att dessa 

fenomen har en koppling till varandra.

"Denne minnesforskare har ingen vittnespsykologisk kompetens att systematiskt och 

förutsättningslöst utreda enskilda fall. Inlärningseffekter, förhörspåverkan och 

annan suggestion kan få allvarligt missledande konsekvenser i rättsliga 

utredningar.

Hittade följande kommentar på professor Lennart Sjöbergs blogg:

"Hur kommer det sig att SÅC kunnat hålla på som han har gjort utan offentlig granskning av ämnesföreträdarna inom psykologiämnet? Självsaneringsmekanismerna, som ju ska vara en inbyggd del av den idealt sett självkorrigerande vetenskapliga metoden, tycks inte ha fungerat alls.
Finns det inte anledning att ämnet genom sina företrädare tar någon slags ansvar att granska vetenskapligheten i SÅCs agerande som representant för den vetenskapligt förankrade psykologin?

.17 augusti 2012 18:10
Lennart Sjöberg sa...
Tja, jag har ju själv engagerat mig en hel del i kritik av vad jag ansett vara ovetenskapliga tillämpningar, men de flesta professorerna har nog inte tyckt att det var deras sak. Det är lite trist."

Vilseledande psykologiska teser

I en vetenskaplig artikel 1999 sågar Sjöberg helt Christianson teorier i hans bok om Thomas Quick. Han skriver bl a:
"Risken för rena fantasier är emellertid uppenbar och det har påvisats i hundratals forskningsarbeten att barn (och vuxna) lätt kan suggereras till att tro att de har minnen av något som inte har hänt. Den risken tar Christianson och Wentz lätt på. De verkar tro att de kan avgöra om en berättelse är sann eller falsk bl a utifrån kriteriet perceptuella detaljer, men som jag påpekade ovan har forskningen inte gett något stöd till den förhoppningen. Vi står inför en betydande fara för rättssäkerheten när dessa felaktiga och vilseledande psykologiska teser sprids."

Germund Hesslow

En annan professor heter Germund Hasslow. Han skriver så här i en debattartikel, som var publicerad i SVD 1996 när det gäller Christianssons bok "Traumatiska minnen":

"Om Christianson är en auktoritet på området, så märks inte mycket härav i hans bok. Fastän han ger
en detaljerad och sakkunnig genomgång av sådan minnesforskning som han själv varit inblandad i,
uppvisar han på andra områden en anmärkningsvärd oförmåga att skilja välgrundade påståenden från
trendig mytologi. Banala påståenden underbyggs med rikliga referenser till vetenskaplig litteratur,
vilket ger boken en bedrägligt sken av vederhäftighet, medan ytterst omstridda hypoteser och ibland
rena stolligheter framförs utan något stöd alls."

"Själv ser jag Sven-Åke Christianson som ett symptom på ett ämne i kris. En väl dold kris dock. Man kan jämföra ned Uppsala universitets granskning av Eva Lundgrens forskning efter debatten kring hennes agerande. En sådan gjordes. Och det skulle nog behövas i det här fallet också, eftersom Sven-Åke Christiansons agerande solkar av sig på ämnet i sin helhet, på Stockholmsinstitutionen och Stockholms universitet.
När forskningsfusk avslöjas blir reaktionerna inom akademin mycket kraftiga, eftersom forskningens trovärdighet hotas. Det gör den även i det här fallet." (kommentar jag hittat på nätet)

Detta är vad jag hittat under några timmars googlande. Jag vet att det finns mera, men artikeln är redan lång. Det skrämmer mig att denne man åker fortästter att resa runt och undervisa. Borde inte Hovrätten för Sverige dragit öronen åt sig efter att läst de friande domarna mot Thomas Quick?

Gubb-Jan ifrågasätter Råstams bok

Det blev alltså Gubb-Jan Stigson, inte Seppo Penttinen, som kom att publicera "Cirkus Quicks" ifrågasättande av Hannes Råstams bok "Fallet Quick". Penttinen hade ju annars i ett mejl till cirkusdirektör Göran Lambertz föreslagit att han själv skulle göra detta men avråtts:
"Av mejlkommunikationen framgår att Göran Lambertz är lite tveksam till att publicera Penttinens lista med tanke på att det kan väcka ont blod om man går till angrepp mot den nyligen avlidne Hannes Råstam. Så här skriver Göran Lambertz i ett mejl till van der Kwast, Penttinen och Stigson den 18 september: ”Nu har jag läst igenom Seppos lista med fel. Den är ganska överväldigande och frågan är vad vi ska göra av den. Det måste vi fundera över, det är naturligtvis känsligt att angripa Hannes R i det här läget.”"(SVD)

De 70 fel som Gubb-Jan i dag plockat fram är alltså ett samarbete mellan honom Seppo Penttinen. Tanken var från början att Penttinen skulle presentera den just i Paragraf, som nu sker.

Efter att ha läst artikeln och gjort en "Lambertz", det vill säga, skummat igenom de 70 punkterna, kan jag konstatera att det mesta är trams. 

För det första verkar inte Gubb-Jan ha en susning om hur det går till att skriva en bok. Förundersökningarna i fallet är på 60 000 sidor. Till det kommer många timmars video från olika vallningar. Utifrån detta skall det skrivas en bok på drygt 400 sidor. Helt naturligt blir det ett subjektivt urval av vad som kommer med i boken. Jag är helt övertygad om att Gubb-Jans skulle göra ett helt annat urval.

De punkter Gubb-Jan beskriver är i princip bagateller, som på intet sätt förtar bokens budskap. För den som dessutom läst domar, resningsansökningarna och nedlagda åtal, blir allt ännu mera påtagligt.

Gubb-Jan och övriga i "Cirkus Quick" vill gärna få oss att tro, att det är Råstams bok, som ligger till grund för resningsansökningar och nedlagda åtal. Det Råstam gjorde och som gjorde detta möjligt, är varken boken eller dokumentärerna. Det var att han fick Sture Bergwall att erkänna att han aldrig begått några mord. Han bidrog också till att öppna ögonen på folk, som tidigare varit oupplysta och trott sagan om massmördaren Quick. 

Råstam bekräftade också vad många kritiker framfört, utan att få gehör. Som bland gjorde att JK, cirkusdirektör Lambertz, bara skummade igenom Pelle Svenssons rättsutredning.

Jag förmodar att det Gubb-Jan anser vara den mest påtagliga bristen i Råstams bok, är det han ägnar huvuddelen av sin artiklel åt, nämligen mordet på Thomas Blomgren 1964. Där han med en dåres envishet hävdar att Bergwalls alibi för morddagen inte håller.

Alla med lite insikt i mordet, vet att Bergwall konfirmerades denna helg. Vi vet också att konfirmarationen var uppdelad på två dagar. Gubb-Jan hävdar att 14-årige Sture hade 25 timmar på sig att leta upp en äldre kompis med körtkort och åka 106 mil tur och retur för att hitta ett offer att lustmörda och sedan åka hem igen.

Gubb-Jan slår tillbaka

Det är möjligt att det rent tekniskt hade kunnat gå att genomföra brottet. Enligt Gubb-Jan själv hade Bergwall när han förhördes 1993, alltså 29 år senare, inget minne av att det var just konfirmationshelgen.

”– Nej, i samband med min egen konfirmation, och kring där alltså, så det kan röra sig från -64 till -66 nånstans då. Det är preciseringen jag kan göra.”

 Vad minns jag från min konfirmation? Jo, att jag hade en brun kostym, byxorna kliade. Vi satt med psalmböckerna uppslagna för att kunna läsa rätt. Hade jag sedan smitit hemifrån, hade jag säkert kommit ihåg det också.
Jag är helt övertygad om att Sture skulle ha kommit i håg att det var just denna helg, eftersom det inte var vilken helg som helst. Föräldrarna skulle ha kommit ihåg om han var borta från hemmet just denna helg. Syskonen skulle ha kommit ihåg.

Det är symptomatiskt för "Cirkus Quick" att man kniper varje litet halmstrå. Att 999 skäl talar emot att Bergwall befanns sig i Växjö denna helg, så väljer man att fastna vid att det fanns 1 liten möjlighet kvar, även om även den var väldigt osannolik.

Publiceringen skall också ses i skenet av den mediastrategi, som man lagt upp i "Cirkus Quick" och som vi kunnat ta del av genom deras mejlkonversation. Den följer helt klart det spår som cirkusdirektören själv dragit upp, nämligen att så misstro hos de som inte är insatta i fallet. 70 punkter låter imponerande, men det mesta är som sagt trams.

Föga förvånande finns alla Lambertz "överväldigande bevis" med bland punkterna, trots att de redan är punkterade.

Gubb-Jan och Penttinens lista skall ses för vad det är, en vendetta mot Hannes Råstam!

Lambertz ploppar upp som en kork, igen och igen

Det hjälper inte hur många gånger Göran Lambertz trycks ner under ytan. Han ploppar upp som en kork igen och igen. Idag har han hunnit med att framträda i SVD och hos Publicistklubben i Malmö. Gammelvargen tycker att Lambertz verkar mer och mer förvirrad för varje gång han skriver eller pratar. Vad gäller dagens debattartikel är den sällsynt dåligt tajmad, eftersom Sture Bergwall idag friats också för morden på Gry Storvik och Trine Jensen (AB).
– Thomas Quicks erkännande saknade all trovärdighet. Om rätten fått del av mängden varierande och motstridiga uppgifter hade detta varit uppenbart, skriver statsåklagare Bo Ericsson i en skriftlig kommentar. De skäl som Ericsson redovisar för att inte väcka åtal, är en hänsynslös vidräkning med Lambertz JK-utredning, mot Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Claes Borgström.

Jag har flera gånger tagit avstamp i JK:s utredning 2006. Genom att inte gå vidare och fördjupa sig i förundersökningar, såg Lambertz till att Penttinen och van der Kwast slapp att utredas för tjänstefel och mened. När ärendet hamnade på riksåklagarens bord 2009, var allt utom Johan-fallet preskriberat. Inte heller i detta fall valde riksåklagaren att gå vidare, utan hänvisade till Lambertz utredning. Cirkusdirektören räddade med andra övriga i "Cirkus Quick".

Enligt Lambertz vad själv skriver i en debattartikel i DN 2006 bestod materialet som lämnades in av en rättsutredning på 55 sidor och 6 kartonger med utredningsmaterial. Detta säger Lambertz att han gick igenom tillsammans med 2 medarbetare. Efter 8 dagars utredning, beslutade Lambertz att avskriva ärendet. 

Det säger sig själv att det är ogörligt att sätta sig in 8 mordutredningar på så kort tid. Därför ligger det säkert mycket mer i vad Lambertz skrev i ett mail till till Christer van der Kwast, Gubb-Jan Stigson och Seppo Penttinen den 17/8 2012:

”När jag som JK ombads granska utredningen skummade jag den på ytan och konstaterade att domarna var mycket gedigna och att det som påstods om utredningsfel inte gav mig anledning att gå in närmare i material.”

Det hade varit intressant att se vem eller vilka Lambertz diskuterade den uppkomna situationen. 

I åklagarens beslut från 2009 redovisas JK:s utredning. Nedan följer frågeställningar och JK:s kommentarer. Mitt intryck är att JK inte tagit del av förundersökningarna, utan fått information från annat håll. Kommentera gärna vad ni tror och hur ni ser på utredningen.

1. TQ och förhörsledaren har diskuterat brottsutredningarna per telefon vid sidan av förhörssituationerna.

Sammantaget finner Justitiekanslern att det som har framkommit om telefonkontakterna mellan förhörsledaren och TQ inte utgör skäl för någon närmare granskning av denna omständighet.

 2. Förhörsledaren har ställt ledande frågor till TQ.

Den samlade bedömning som Justitiekanslern gör av förhörsutskrifterna är ... att förhören med TQ genomfördes rättssäkert och att det saknas anledning att anta att förhörsledaren på ett otillbörligt sätt påverkade de svar som TQ lämnade.

3. Förhörsledaren har förmått TQ att ändra uppgifter som har lämnats vid tidigare förhör.

Av domarna mot TQ framgår ... att TQ:s versioner av händelseförloppen växte fram under förhörens gång. ... Justitiekanslern har inte heller i övrigt funnit något konkret stöd för att förhörsledaren på ett otillbörligt sätt påverkade TQ att ändra de uppgifter som han lämnade under förundersökningarna.

4. Genom att, med något undantag, ha haft samma förhörsledare vid alla polisförhör har TQ lärt sig att läsa förhörsledarens kroppsspråk och ”lurat av” förhörsledaren information om förundersökningarna.

Den omständigheten att det i huvudsak var samma kriminalinspektör som höll förhören med TQ utgör inte i sig något fel. Det saknas även konkret stöd för påståendet att TQ lurade av förhörsledaren information om förundersökningarna.

5. TQ:s läkare och terapeuter har deltagit vid polisförhör och diskuterat brottsutredningen i hans terapi. TQ har tillsammans med läkare och terapeuter vallats på mordplatser m.m., vilket har lett till att han vid polisens efterkommande vallningar har lyckats övertyga utredarna om att han är mördaren.

Med hänsyn till att TQ lider av en allvarlig psykisk störning, och att han under förundersökningarna var intagen på ett sjukhus, kan det inte anses fel att läkare och psykologer deltog vid vissa av polisförhören. ... Det har inte framkommit något som tyder på att läkarna och psykologerna hade någon direkt inverkan på de svar som TQ lämnade vid förhören. ... Det har inte framkommit något som tyder på att TQ:s läkare eller psykologer påverkade brottsutredningarna på något annat sätt än genom de terapisamtal som måste anses ha varit kända för domstolarna. Det har inte heller framkommit något som tyder på att TQ under terapin fick någon information om brottsutredningen som han inte tidigare kände till.

6. Förhörsledaren har ”vilselett” rätten i samband med att han har hörts som vittne. Även åklagaren har vilselett rätten.

Justitiekanslern har inte funnit något konkret stöd för att förhörsledaren, SP, vilseledde rätten i samband med att han hördes som vittne. Som exempel på att SP synes ha förmedlat en objektiv bild av förhören med TQ kan nämnas att det av domen beträffande mordet i Rörshyttan framgår att SP vid vittnesförhöret lämnade upplysningar om att TQ i vissa avseenden hade ändrat sin berättelse under förundersökningens gång. ... Det har inte heller framkommit något som tyder på att åklagaren vilseledde rätten i något av målen. ...

7. Gällande regler för rekonstruktion/vallning på brottsplatserna har inte följts. Bland annat har rekonstruktioner varit ”riggade”.

Vad gäller påståendet om att rekonstruktionerna var riggade konstaterar Justitiekanslern att domstolarna själva hade möjlighet att bedöma hur rekonstruktionerna hade genomförts ... Visserligen ställde förhörsledaren frågor till TQ vid de rekonstruktioner som Justitiekanslern har granskat närmare (Appojaure, Rörshyttan och Sundsvall). Rekonstruktionerna ger dock inte något annat intryck än att TQ självmant redogjorde för händelserna utan otillbörlig påverkan av förhörsledaren eller någon annan. ... Sammanfattningsvis har det inte framkommit något som gör att det finns anledning för Justitiekanslern att rikta kritik mot hur rekonstruktionerna genomfördes.

8. Åklagaren har brutit mot objektivitetsprincipen genom att bland annat beträffande morden i Appojaure och Sundsvall inte redovisa för rätten att det hade hållits andra rekonstruktioner än de som åberopades vid huvudförhandlingarna och att TQ hade agerat på ett annat sätt vid dessa rekonstruktioner.

Sammanfattningsvis talar det mesta för att domstolarna var medvetna om att det hade förekommit flera rekonstruktioner och att TQ i vissa avseenden hade ändrat sina versioner av händelseförloppen mellan vissa av rekonstruktionerna.

9. I GY-målet har åklagaren underlåtit att upplysa rätten om att det förekom DNA-bevisning som talade för att TQ inte var gärningsmannen.

Av förundersökningsmaterialet från den norska polisen framgår att det hade påträffats spermier i målsägandens underliv och att ett DNA-test uteslöt att spermierna kommer från TQ. Genom det material som Justitiekanslern har tagit del av går det inte klart att konstatera om denna uppgift fanns med i det förundersökningsprotokoll som lämnades in till tingsrätten eller inte. Av domen framgår inte heller huruvida åklagaren redovisade resultatet av DNA-testet vid huvudförhandlingen eller inte. Det utesluter emellertid inte att åklagaren nämnde denna omständighet vid sin sakframställning utan att det kom till uttryck i domen. Med hänsyn bl.a. till att målsäganden synes ha verkat som prostituerad och att TQ kom i kontakt med henne i ett prostitutionskvarter, talar för övrigt nämnda omständighet inte med någon större styrka emot TQ som gärningsman. I det norska förundersökningsmaterialet finns även uppgifter om blod på målsägandens kropp som kom från någon annan person. Det går inte klart att utläsa av tillgängligt material om denna omständighet ensam talar för eller emot TQ som gärningsman. I detta sammanhang bör beaktas att det av ett utlåtande från Rättsmedicinalverket, som åberopades i det aktuella målet, framgick att det fanns spermier i målsägandens underliv och att det förekom intorkat blod över stora delar av hennes kropp. Även om det skulle vara så att åklagaren vid huvudförhandlingen inte redogjorde för innehållet i det norska förundersökningsmaterialet, hade tingsrätten sålunda möjlighet att själv ställa frågor till åklagaren om huruvida det hade gjorts något DNA-prov med anledning av fynden i och på målsägandens kropp. Därtill bör beaktas att ett flertal norska polismän hördes vid huvudförhandlingen. Rätten hade därmed möjlighet att ställa motsvarande fråga till de norska utredarna. Till det kommer att bevisningen i övriga delar av detta mål mot TQ får anses ha varit mycket stark. Sammanfattningsvis finner Justitiekanslern att de oklarheter som i och för sig råder beträffande det DNA-prov som utfördes i Norge inte ensamma bör medföra en närmare granskning av förunder-sökningen angående mordet på GY.

10. En privatägd hund har använts vid sökandet på de platser där kroppsdelar tros ha grävts ned. Om en polishund hade använts, hade slutsatserna blivit annorlunda.

Den omständigheten att den aktuella hunden var privatägd utgör inte i sig något fel. ... Tingsrätten hade ... möjlighet att bedöma betydelsen av att en privatägd hund hade använts vid sökandet efter kroppsdelar.

11. Rikspolisstyrelsens regler för forensisk arkeologi har inte följts.

Justitiekanslern har inte funnit några konkreta stöd för att de brottsplatsundersökningar som har genomförts har skett i direkt strid med något regelverk på området. ... Oavsett om de brottsplatsundersökningar som genomfördes under de aktuella förundersökningarna till punkt och pricka följde gängse rutiner på området, har det inte framkommit något som talar för att detta på något sätt påverkade utgången i de aktuella målen. Vid sådant förhållande har Justitie-kanslern inte anledning att närmare granska det sätt på vilket brottsplatsundersökningarna genomfördes.

12. Åklagaren har medvetet hållit de av TQ utpekade medhjälparna utanför huvudförhandlingarna. De har inte åtalats och de har inte åberopats som vittnen. Genom detta agerande har åklagaren fråntagit rätten möjligheten att bedöma om TQ:s utpekanden var sanna eller inte, vilket skulle ha inverkat på hans trovärdighet.

Som tidigare nämnts skall Justitiekanslern inte överpröva de bedömningar som en åklagare har gjort. Det finns därför inte anledning för Justitiekanslern att bedöma om de av TQ utpekade medhjälparna borde ha åtalats eller inte. Justitiekanslern konstaterar dock att de utpekade medhjälpare som var vid liv när åtal väcktes mot TQ hade förnekat brott, och att det krävs starkare stödbevisning mot en person som har förnekat brott än mot någon som har erkänt en gärning. Det har inte heller framkommit något som tyder på att åklagaren medvetet avstod från att åberopa någon av de utpekade medhjälparna som vittnen för att bevisläget mot TQ därmed skulle försämras. Det bör i detta sammanhang framhållas att rätten hade möjlighet att ... själv föranstalta om att de aktuella personerna skulle höras för det fall domstolen hade ansett att det var erforderligt. Av domen i TJ-målet framgår också att rätten, efter genomgång av vad den utpekade medhjälparen hade sagt vid polisförhör, avstod från att på eget initiativ påkalla vittnesförhör med honom.

Samlad bedömning av hur förundersökningarna har bedrivits

När det som i detta fall rör sig om omfattande brottsutredningar är det i princip oundvikligt att det begås ett eller annat fel under förundersökningen. Justitiekanslern har pekat på vissa oklarheter som föreligger beträffande några av de aktuella förundersökningarna. Det kan även antas att det förekommer vissa brister i någon eller några av förundersökningarna. Den bild som Justitiekanslern har fått vid sin genomgång av handlingarna i ärendet är emellertid att förundersökningarna har bedrivits på ett i allt väsentligt godtagbart sätt.

Det finns sålunda inte anledning att anta att åklagaren har brutit mot objektivitetsprincipen eller att det har begåtts några andra allvarliga felaktigheter från åklagarens eller polisens sida. Det övergripande intrycket är i stället att både åklagaren och polisen har varit noggranna och professionella vid genomförandet av sina arbetsuppgifter. Med anledning av den allvarliga kritik som anmälarna har riktat främst mot åklagaren och förundersökningsledaren vill jag särskilt poängtera att utredningen inte ger stöd för någon annan slutsats än att dessa personer efter omständigheterna har gjort ett skickligt arbete. Och det finns inte anledning att anta att de brister som må ha funnits i någon eller några av förundersökningarna har inneburit att domstolarna har vilseletts.

De domar som har meddelats mot TQ är i allt väsentligt mycket välskrivna och gedigna. De innehåller bl.a. omfattande redogörelser för den bevisvärdering som rätten har gjort. Det har inte heller framkommit något annat som gör att det finns anledning att närmare granska domstolarnas handläggning av de aktuella målen.

På grund av det anförda finner jag att det på objektiva grunder inte finns anledning att genomföra någon ytterligare granskning av hur förundersökningarna i målen mot TQ har bedrivits eller hur åklagaren, polisen och domstolarna i övrigt har agerat i de aktuella målen. Det finns sålunda inte heller skäl att inleda någon förundersökning.

"You got Mail, Mr Lambertz"

Idag har Expressen och Aftonbladet kunnat offentliggöra mejlkonversationen mellan justiterådet, fd JK, Göran Lambertz och huvudrollsinnehavarna i "Cirkus Quick", åklagaren Christer van der Kwast, polisen Seppo Penttinen, "försvarsadvokaten" Claes Borgström, rättsläkaren Anders Eriksson och journalisten Gubb-Jan Stigson. (Alla mejlen i finns i denna länken från AB). Lambertz har tidigare antytt att det förhåller sig på det här sättet, men här blir det väldigt tydligt hur man konspirerar och lägger upp gemensam taktik.
Man kan ana en tråd som går tillbaka till den anmälan till JK, som Pelle Svensson lämnade in 2006.
Lambertz berättar i ett av mejlen att han bara skummade utredningen på ytan, läste domarna och fann dem gedigna. Varför skummade han bara på ytan? Vem förledde honom att inte göra sitt jobb? Vem låg bakom de 10 punkter han presenterade 2007? (Jag skrev om dem här)
Det hade varit intressant att se JK:s mejlkonversation de aktuella tidpunkterna!
Lambertz och några till har funnit domarna mot Quick gedigna. För min del tycker jag de är fulla med frågetecken. Det märks tydligt att det inte funnits någon försvarsadvokat och rätten har inte ställt vad jag tycker adekvata frågor.

 Likhunden Sampo
Jag reagerade när jag läste om sökhunden Zampo eller Sampo i domen i Johan-fallet. Hunden var privatägd och hade anlitats via ett företag som heter Arkrim. Företaget registrerades 1998 av Johan Sjöberg och sysslar med:
"Utvecklings- och konsulttjänster inom arkeologi och kriminal- tekniska området. Utbildning inom ovanstående samt inom marin- anknytning t.ex. dykutbildning."

Johan Sjöberg förklarade inför rätten att Zampo var utbildad för sök efter döda människor på land och vi vatten. Sampo har använts för att söka efter försvunna människor, men också för att återfinna gamla gravar. Någon dokumentation över vilken utbildning Sjöberg/Sampo genomgått finns inte redovisat. Enligt Gubb-Jan är hunden militärutbildad. Sjöberg var tidigare löjtnant vid Såtenäs flygflottilj och hade Sampo med sig där. 

Det finns inte heller dokumenterat att Sampo hittat några gamla gravplatser.

Enligt Roger Blidmo, doktor i arkeologi, har Sampo använts för att leta efter gamla vikingagravgar och också hittat sådana. Det som skrivits i domen stämmer dåligt överens med Gubb-Jan Stigson skriver på Newsmill:

"Exempelvis kan följande slutsatser läsas i ett utlåtande av arkeologen Roger Blidmo som genomfört tester av hunden Zampo i april 2001:
”I dessa enkla tester har John Sjöberg och hans hund Zampo på ett övertygande sätt visat hundens förmåga att eftersöka och markera som i detta fall lämningar efter 2000 år gamla begravningsplatser. --- Zampos omtalade förmåga att återfinna dylika platser (tillfälliga förvaringsplatser och platser för placering av brända kvarlevor) bör studeras i detalj och en ny hund bör skolas i Zampos anda, främst till gagn för polisarbetet i allmänhet. Därtill bör andra metoder som fosfatanalys etc integreras i polisverksamheten.”

Man har alltså bara gjort enkla tester.

Detta är ändå mycket intressant. På några platser som Sampo markerat fann man förhöjda fosfathalter. Detta uppstår vid förmultning av organiskt material. Men i fallet med fosfat kan man inte veta om det beror på djur eller människa. Det skall också noteras att man inte hittade ett enda litet ben på någon av dess platser.

Sakkunig vid rättegången var en geolog, Kjell Persson, som förklarade hur förhöjda fosfathalter uppstår.

Om vi återvänder till Roger Blidmo startade han 1986 företaget Arkeologikonsult AB i Upplands Väsby. Han hade naturligtvis stor erfarenhet av arkeologiska utgrävningar. Blidmo kände naturligtvis också till att fosfatanalys ingår i arkeologiska förundersökningar utan hund. Fosfaten finns kvar i marken i flera tusen år.

Det är med andra ord ingen långsökt teori att Sampo markerade fosfat både i söken efter Johans kvarlevor och i sök efter vikingagravar. Vad som inte framgår heller är vilken kontakt Sjöberg/Blidmo haft med varandra tidigare.

Frågan är också om inte van der Kwast begick tjänstefel när han anlitade Sampo:

7 § I polisverksamhet får användas annan hund än polishund, endast om
1. hunden har ställts till polismyndighetens förfogande för fjällräddningstjänst eller för sök efter försvunnen person enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) eller
2. det vid samverkan med annan myndighet finns ett särskilt avtal om användning av hundar och hunden har godkänts för tjänsteuppdraget av provledare som har förordnats av Rikspolisstyrelsen

Om Sampo använts i skarpt läge vid arkeologiska undersökningar borde detta finnas dokumenterat, eftersom det inte är vanligt. Jag hittade en artikel i tidningen "Dubbelsporren" som hade en artikel om "arkeologihunden" (sid 16).

I denna finns referens till Roger Blidmos intyg i Johan-fallet och utgrävningar i Uppåkra 2007. Jag har trots ivrigt letande inte kunnat hitta mer information om hur sökandet i Uppåkra gick till. Det är nog inte helt uteslutet att det även här handlade om förhöjda fosfathalter.

Denna lilla undersökning tog med några timmar av eftermiddagen, även om jag läst om Sampos bravader tidigare. Jag vet inte om jag kommit fram till någon sanning, men det är berättigade tvivel, som en försvarsadvokat borde ha fört fram. Eftersom det inte fanns någon sådan, borde domaren själv att kommit med detta.

SVD AB

Kredit till Pelle Svensson om Quick

Pelle Svensson gjorde en gedigen utredning

I går läste jag för första gången den 69-sidors utredning, som låg till grund för advokat Pelle Svenssons anmälan till JK Göran Lambertz om de fällande domarna mot Thomas Quick. Hur Lambertz kunde komma undan efter en "utredning" på 10 dagar är fullständigt makalöst.
Pelle Svensson har själv skrivit en debattartikel i Paragraf och längst ner finns en länk till utredningen för den som är intresserad. Enligt egen utsago jobbade han med rättsutredningen i sex månader och det finns ingen anledning att tvivla på detta. Eftersom det finns facit idag i form av bl a Hannes Råstams dokumentärer och bok, så visar Svenssons utredning att han var rätt ute. Han skriver i sin debattartikel:
"Min rättsutredning tystades nu ner, locket lades på. Jag påbörjade därför mitt arbete som 2009 utmynnande i en bok med titeln ”Quick den stora rättsskandalen”. Boken fick ett stort erkännande ifrån den läsekrets som ännu inte ledsnat på alla turer runt den av oss utpekade falske seriemördaren.
Makthavarna, bl a Göran Lambertz gjorde allt för att misskreditera min rättsutredning och nu också min nyutgivna bok."

Göran Lambertz

Vi vet alla vad Göran Lambertz gjorde när han fick Pelle Svenssons anmälan. Han läste, enligt vad han själv påstår, igenom alla domarna.  Han fann gedigna domar och ett skickligt polis och åklagararbete och betygade att vårt rättssystem inte låter sig luras. Vi kunde därför lita på vårt rättssystem. 

Jag skrev om Lambertz kvalificerade dravel i de här artikeln för några dagar sedan.

Huvudspåret i Svenssons utredning är inte att anklaga de olika tingsrätterna för att ha gjort fel. Det är istället hur förundersökningarna manipulerats i polisen Seppo Penttinen och åklagare van der Kwast. Vilket lett till att information som talar mot Quick som gärningsman undanhållits rätten. 

Svensson serverar felaktigheterna för Lambertz på silverfat, men JK bryr sig inte. Var han lat eller bara dum, eller fanns det någon form av vänskapskorruption? Någon ridderlighet att försvara det svenska rättssystemet kan inte ha funnits efter "Oskyldigt dömda".

För mig är det svårt att förstå hur Lambertz kunnat undvika att ta till sig och själv gå vidare med t ex hur det gick till när Quick efter stora problem och massor med förhör till slut kunde hitta rätt i Levi-målet, mordet på den israeliske turisten.

Förhör med ledande frågor pågick under över ett år för att få fram den rätta mordplatsen. Det hölls 18 förhör med ledande frågor för att leda Quick fram till rätt mordvapen. Frågan om mordvapnet upprepades 51 gånger tills Quick hamnade rätt.

När det gäller mordet på Gry Storvik undanhölls viktig information om blodspår och DNA, som uteslöt Quick och hans påhittade medhjälpare som gärningsmän.

Pelle Svensson gjorde ett bra jobb, vilket är något han fått väldigt lite kredit för. Gammelvargen bugar inför ett gediget arbete. Vad gäller Lambertz finns det inte ens anledning att lyfta på benet och pissa...

Tillbaka till envägskommunikation

Som gammal journalist såg jag med glädje den tvåvägskommunkation som Internet erbjöd. Läsarna bjöds in på ett helt annat sätt än tidigare. Som skribent kunde jag få direkt respons på det jag skrivit. Tyvärr klarade varken media eller skribenterna av detta. Med argument som "näthat" har kommentatorsfälten slocknat ett efter ett. Ledare och debattartiklar får åter stå oemotsagda. Man länkar inte längre till bloggar. Märkligt nog är det Svenska Dagbladet som står någorlunda rak i skitstormen bland riksmedia. Många lokaltidningar tillåter fortfarande kommentarer.
Naturligtvis är det inte problemfritt med öppna kommentatorsfält. Det kräver moderering, men då inte av åsikter, vilket ofta var fallet. Mer handlar det om ett hyfsat uppträdande, hyggligt språk och att man håller sig till ämnet. Sedan tycker även jag att det är jobbigt när "ökat antal nageltrång i Sverige (obs ironi)2 skylls på invandringen.
Nu tycker jag inte det är viktigt att varenda artikel går att kommentera. Däremot debattartiklar, krönikor och ledare.
När debatt sidan Newsmill nyligen stängde ner möjligheten att kommentera förlorade sidan det som gjorde den värd att besöka. Debattörer fick inte stå oemotsagda och det uppstod intressanta diskussioner mellan de som kommenterade. Framför allt var det kul när artikelförfattaren gav sig in i diskussionerna. Den sista artikeln som kunde kommenteras var redaktionens försvarstal för varför man stängde kommentatorsfältet. 95% var negativa, många, inklusive gammelvargen, släckte ner sina konton.
En av motiveringarna från Newsmills sida var att skribenter inte vågade skriva. Heregud, vågar man inte stå för sina åsikter skall man inte skriva.

Anna Troberg

Piratpartiets Anna Troberg skriver på Newsmill:
"De som är vana att få trona i ensam majestät i media är inte överdrivet intresserade av att dela det utrymmet med någon. Speciellt inte med folk som, hemska tanke, kanske inte håller med dem. Det är så mycket trevligare att lalla vidare genom livet med orubbade cirklar och med sin egen världsbild intakt."

I sin blogg skriver hon:

"Jag tycker helt enkelt att det är extremt otrevligt att öppna en dörr ut i det offentliga rummet och skrika ut sin åsikt och sedan vända sig om och gå utan att vänta på svar. Om man inte är intresserad av människors svar, så kanske man helt enkelt gör bäst i att hålla käften. Vi är alla en del av ett större sammanhang och om man tror att andra människor bara finns där som publik och kuliss till ens egen show, så är man fel ute."

Anna Troberg tog också upp det med anonymitet på nätet:

"Jag vill att även folk som av olika anledningar vill eller måste vara anonyma ska få möjlighet att prata med mig om det jag skrivit. Jag vill ha en reell möjlighet att svara på de frågor som min text väcker, inte bara tre av dem. Jag vill ha en möjlighet att ha någon form av konstruktiv dialog med de som tagit sig tid att läsa och kommentera min text. Jag känner det där väldigt starkt och det bottnar antagligen i en uppväxt där det lades stor vikt på allmänt hyfs."

Eftersom Troberg tillåter kommentarer skrev jag en:

"Jag är anonym på nätet. Min blogg är anonym. Det finns flera skäl till detta. Ett är att det kan ha sina sidor att skriva positivt om varg i vargriket. Det kan medföra anonyma hot,avföring i brevlådan m fl otrevligheter.
Precis som skrivs här ovan av “anonym”, så finns det idag alla möjligheter att kartlägga oss och våra registrera våra åsikter. Jag finns därför inte heller på Facebook eller twitter.
Nu tycker jag inte namnet är viktigt utan åsikterna. Stängda kommentatorsfält och att man inte längre länkar till bloggar, gjorde att jag först avstod från Expressen. Nu följer DN, AB och Newsmill i samma spår, vilket gör att jag i princip nöjer mig med SVD, som ännu lyckas stå emot. för hur länge är frågan.
Som journalist emeritus har jag välkomnat den möjlighet till tvåvägskommunikation som Internet inneburit. Det skall var högt till tak, men en viss moderering är säkert nödvändig. Ordet “näthat” har dock devalverats åtskilligt på senare tid."

Hon svarade också:

"Hej OldWolf!
Där sa du något intressant. Jag håller med dig om att ordet “näthat” har devalverats rejält. Ibland räcker det att man inte håller med någon på ett alldeles civiliserat sätt för att de ska kalla det näthat. Det är irriterande, men framför allt är det ju ett problem eftersom det gör att de fall av riktigt näthat som förekommer inte riktigt tas på allvar."

De åtgärder media gjort är naturligtvis bekvämt för dem. Men det visar på brist på respekt för sina läsare. 

Fallet Quick: Många visste och blev varnade

Seppo Penttinen

Dyningarna efter Hannes Råstam bok "Fallet Quick" rullar fortfarande. Deltagarna i "Cirkus Quick" fortsätter att tycka synd om sig själva. Nu senast är det kriminalinspektör Seppo Penttinen som tvår sina händer och känner sig kränkt av kritiken från Jan Guillou och Leif GW Persson. Penttinen har inte gjort några fel och hänvisar till bl a JK (Göran Lambertz) och riksåklagaren. Redan det faktum att Quick frikänts för 3 mord och beviljats resning för flera andra vittnar ju om att något är fel. Om jag vore Penttinen, Kvast, Borgström, Lambertz eller någon annan i cirkusen, skulle jag krypa tillbaka i min håla och hoppas stormen går över.(DN).
När det gäller Claes Borgström har denne blivit JK-anmäld av förre chefsåklagaren Göran Friberg. Han anser, precis som gammelvargen och varje annan rättskaffens människa, att Borgström inte tagit tillvara Thomas Quicks intresse, när han hjälpte till att få en sinnessjuk, neddrogad människa dömd för mord han inte begått.(SVD)
Nu kommer säkert inget att hända med detta. Tydligen måste först Borgströms kompisar i Advokatförbundets disciplinnämnd uttala sig, innan JK kan agera. Jag tror inte de prickar Borgström lika lättvindigt som de prickade Björn Hurtig i Assange-fallet för att han missat några SMS.
Mattias Göransson, som färdigställde Råstams bok, skriver följande i en debattartikel i DN:
"Som vår främste avslöjare av rättsskandaler kände Hannes Råstam begränsad tillit till den svenska självsaneringsförmågan: ”Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik”, sade han till mig före sin död. Av sedvanliga granskningsinstitutioner som JK och JO förväntade han sig ingenting; dem såg han som platser där myndigheterna gömde undan heta potatisar, ”som sedan får ligga och svalna i ett år” innan man ”uttalar sig eller så när alla har glömt vad det handlade om”.

Göran Lambertz

"Lambertz walk" igen

Det har varit mycket spekulation kring varför justiterådet Göran Lambertz dansar in som en elefant i porslinsbutiken. Hans vänskap med flera aktörer i "Cirkus Quick", speciellt Claes Borgström? Eller det utomordentligt dåliga jobb han gjorde som JK, när han skulle granska domarna mot Thomas Quick? En annan bidragande orsak kan vara den häpnadsväckande debattartikel han skrev 2007, som försvar för sitt agerande som JK. Där listar han 10 skäl till varför han tror Quick är skyldig:

• 1. Fem domstolar har dömt Quick för åtta mord. Det är åtta olika domare och ett flertal nämndemän som alla har kommit fram till att det inte finns något rimligt tvivel om hans skuld. Alla domar har varit enhälliga.
• 2. De sex skriftliga domarna är nästan genomgående mycket gedigna och välmotiverade. De innehåller en noggrann genomgång av omständigheter för och emot Quicks skuld.
• 3. De fakta som stödjer Quicks erkännanden är i ett par domar bedövande. Han har kunnat identifiera en mängd detaljer kring brottsplatserna och offren. Domstolarna har ansett att det finns solid och mycket stark bevisning mot Quick. Den som läser domarna lär instämma.
• 4. I ett av målen gjordes en fristående undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar.
• 5. Domstolarna har visat att de förstått och tagit hänsyn till den speciella bevissituationen med sena erkännanden och förhör där berättelsen ofta växt fram i ett slags samarbete mellan förhörsledare och Quick.
• 6. Enligt psykologer och läkare är Quick gravt störd och fullt i stånd att begå just sådana bestialiska gärningar som de aktuella morden.
• 7. Morden har uppenbarligen begåtts av någon. Är det inte Thomas Quick så är det någon annan eller andra. Men förutom i ett fall finns det, trots omfattande spaning och utredning, såvitt jag vet inga misstankar mot någon annan person.
• 8. Morden är likartade och förfärande. Sannolikheten lär vara större för att en enda person med gravt störd personlighet begår flera sådana brott än att olika personer gör det.
• 9. Om Jan Olsson har rätt har en rad personer blundat för sanningen och manipulerat rättvisan. Om jag räknar rätt är jag ungefär nummer 20 på listan.
• 10. Och som sagt: läser man Thomas Quicks berättelser om några av morden blir man skakad. Det är svårt att tänka sig en oskyldig man berätta så.

Mot bakgrund vad vi vet idag och han en gång skrivit något sådant kvalificerat dravel som ovan, kanske han känner för att agera, men precis som Penttinen och övriga borde han stannat i sin håla. Jan Olsson, som han nämner i sin artikel, var en av Sveriges mest erfarna och betrodda kriminaltekniker. Jag skrev i går om hur Olsson redan under utredningarna framförde att Quick inte talade sanning och inte hade en aning om vad han höll på med. Detta ignorerades av Kvasten och Borgström, liksom landets högsta kriminalchef och riksåklagaren. Sedan sällade sig alltså självaste JK till skaran.

Flera varnade

Ibland kan man tro att sent skall syndaren vakna, att det inte fanns några kritiska röster när det begav sig. Jan Olsson var inte ensam bland poliser som hoppade av eller ställdes åt sidan när deras uppgifter inte föll Kvasten i smaken., medan Penttinen under 8 år troget leverade det chefen ville ha.

Redan 1996 slog Nils Wiklund larm. Han är inte vem som helst, utan landets ledande rättspsykolog och specialist på vittnespsykologi. Han skrev t ex ett brev till Gällivare tingsrätt med kopia till Claes Borgström, där han varnade för att tro på Thomas Quick. I brevet skrev han bl a:

"Med anledning av de misstankar som nu riktas mot Thomas Quick ber jag att få fästa tingsrättens uppmärksamhet på de risker som finns med falska minnesbilder framkallade genom terapisamtal.
Falska minnesbilder är svåra att skilja från minnesbilder av verkliga händelser både för personen själv som har en sådan minnesbild och än mer för utomstående som har att bedöma om minnesbilden är genuin eller terapiframkallad.

Om risk för terapiframkallade minnesbilder finns bör utsagorna underkastas sakkunniggransk­ning av psykolog med vittnespsykologisk universitetsut­bild­ning. Endast en sakkun­nig med denna kompetens och erfarenhet av utsageanalyser har möjlighet att i det aktuella fallet granska utsagornas uppkomstbetingelser och påverkansprocesserna. Endast genom en sådan noggrann analys av de autentiska utsagorna går det att nå fram till en säker slutsats om utsagornas tillförlitlighet. Om terapi­framkallade minnes­bilder, utan sådan analys, läggs till grund för dom­stolsbeslut finns risk för felbe­dömningar."

Brevet togs aldrig upp av rätten!!!!

I en debattartikel i SVD samma år skrev han följande:

"Thomas Quicks uppgifter har visat sig vara ogrundade i de fall de har kunnat kontrolleras. Därför bör riksåklagaren göra en förutsättningslös utredning och eventuellt begära resning i demorddomar som hittills avkunnats. Om det visar sig att han faktiskt är oskyldig måste det också utredas hur det kunnat gå till att han ändå har blivit fälld.
Vad gäller polisförhören har framkommit att Quicks uppgifter från början var fragmentariska och osammanhängande för att så småningom bli mer detaljerade. Detta mönster är vanligt förekommande i samband med falska berättelser. Det framgår också att Quick givit flera olika versioner av vad som hänt, men möjligheten av påverkan i polisförhören har inte analyserats.

Sven-Åke Christiansson

Den sakkunnige Sven-Åke Christianson har inte uppmärksammat de avgörande felkällorna, än mindre fäst rättens uppmärksamhet på dessa. Han framför däremot häpnadsväckande spekulationer om seriemördare, som han tillämpar på Quick som om det vore klarlagt att denne är en sådan. Christianson hade den dubbla funktionen att först uppträda som biträde åt åklagaren i utredningen, och sedansjälv bedöma utredningsresultatet som sakkunnig åt domstolen. En sådan dubbelroll bryter klart mot Psykologförbundets etiska regler."

1998 skriver han i DN:

"Försvarsadvokatens (Claes Borgström) upprepade försök att tysta den offentliga debatten är både upprörande och ansvarslöst. Han borde själv ha försökt att åstadkomma en oberoende granskning inom ramen för domstolens prövning."

I en annan artikel i DN samma år går han hårt åt nämnde Borgström:

"Borgströms ”försvarstal” för Thomas Quicks skuld är en partsinlaga. Han vilseleder läsarna när han gör gällande att det skulle finnas teknisk bevisning (benbitarna). Domen ger en annorlunda bild. Där står: ”Thomas Quicks erkännande utgör det enda beviset i målet som direkt talar för att Therese skulle ha utsatts för den gärning åklagaren beskrivit och för att Thomas Quick skulle vara gärningsmannen.”

Wiklunds artiklar finns samlade här, liksom hans brev till Gällivare tingsrätt. (RPKAB)

Till detta kommer Dan Larsson bok "Mytomanen Thomas Quick", som kom ut 1998. Vittnespsykologen Astrid Holgersson skrev en debattartikel i SVD 1998.

Vi kan alltså konstatera att redan på 1990-talet visste rikskriminalchefen Jörgen Almblad tillsammans med sin närmaste chef Anders Danielsson, om det tveksamheter som fanns, liksom nästa chef för rikskrim Lars Nylén. Riksåklagaren hade också fått kännedom om det. Ingen agerade!

Fallet Thomas Quick är och var unikt inte bara i Sverige, utan i hela världen. Ändå lät man fallen handläggas av en liten åklagarkammare i  Norrland och låta några små tingsrätter full av lekmän döma.

Mot bakgrund av den information man fick av Jan Olsson och Nils Wiklund finns det fler än deltagarna i "Cirkus Quick" som skall brännmärkas.

Egentligen vill jag avsluta det hela med...FY FAN....så jag gör det!