Christianson fortsätter att anlitas av domstolar

Hovrätten för Västra Sverige

Han var experten på många stolar och var en bidragande orsak till att Thomas Quick blev dömd för 8 mord han var oskyldig till. Trots detta upprätthåller han en professur vid Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet och undervisar vårt rättsväsende.
Sven-Åke Christianson har hållit en låg profil medan Quick-skandalen rullar på med resningar och frikännande. Det verkar dock som han har fortsatt förtroende hos vårt rättsväsende, vilket gammelvargen finner högst oroande. Den 14 december skall de anställda på Hovrätten för Västra Sverige t ex få höra Christiansson berätta om "bevisvärdering av förhörsutsagor" i samband med en internutbildning.
I sitt CV på Psykologiska Instutitionens hemsida skriver Christianson:
"Föreläser för personal inom olika organisationer och myndigheter, främst vårdsektorn, socialtjänsten och rättsväsendet där kunskaperna får konsekvenser i förståelsen av hur barn och vuxna, offer, vittnen och gärningsmän uppfattar, minns och bearbetar traumatiska upplevelser. Undervisar regelbundet i intervjumetodik."

Sven-Åke Christianson deltog i utredningen mot Quick. Han kallades också som vittne till flera av rättegångarna, för att förklara hur Quick kunde ha förträngt de fruktansvärda minnena av sina brott för att sedan lyckas återgestalta dem genom terapi. Problemet är bara att det inte var några förträngda minnen Christianson och Quicks terapeut på Säter, Birgitta Ståhle, plockade fram. Det var lögner och fantiserar för att få uppmärksamhet och droger.
Sven-Åke Christiansson fortsätter sin verksamhet som inget hänt.

"Ja, herregud. Vad jag inte visste eller försökte analysera var Christiansons märkliga roll i dramat kring Quick, som polisens hjälpreda, vårdare och dessutom forskare i karriären och med bokprojekt."
Så skriver Aftonbladets Kerstin Weigl i ett försök att försvara varför hon en gång skrev, utan att ifrågasätta.
Christianson har bl a skrivit boken "I huvudet på en seriemördare", som Qvicks nuvarande advokat Thomas Olsson avfärdar i en artikel i Newsmill:

"Boken kan ses som ett slags försvarstal för de behandlingsmetoder som låg bakom Quicks erkännanden och den inblandning som Sven-Åke Christianson själv hade i detta bisarra drama."

"I huvudet på en serimördare" kom ut 2010, alltså efter att Sture Bergwall tagit tillbaka alla erkännanden, som han gjort som Thomas Quick.

Mannen på de många stolarna

Thomas Olsson skriver vidare i sin artikel:

"Faktum är att Christiansons bok till största delen bygger på hans intervjuer med Thomas Quick. För den som är insatt i Quick-ärendet är det helt uppenbart att det absoluta flertalet av citaten från anonyma "gärningsmän" i boken härrör från just Quick. Christianson tillbringade hundratals timmar med Quick och diskuterade ingående hans barndom och hans egna och andras mord. Samtidigt som intervjuerna fungerade Christiansson även som rådgivare åt polisen och som sakkunnig åt åklagaren och domstolarna. Eftersom en del av hans intervjumaterial överlämnades till utredarna av Quicks mord, har han bidragit till såväl uppkomsten av erkännandena som till att bedöma deras tillförlitlighet, det vill säga han har godkänt sitt eget material." 

Thomas Olsson

Vården och behandlingen av Quick på Säters rättspsykiatriska avdelning gavs i enlighet med de teorier och idéer som utvecklats av en psykoterapeut vid namn Margit Norell, som via sitt engagemang i Holistiska Föreningen kommit i kontakt med den så kallade brittiska objektrelationsteorin. Flertalet av de psykiatriker och terapeuter som behandlade Quick hade Margit Norell som handledare och det framgår av bevarade handlingar, bland annat ett ofullbordat manuskript, att hon hade ett avgörande inflytande över behandlingen av Quick.

I förordet till boken framgår det att Sven-Åke Christianson har intervjuat Quick med Margit Norell som handledare.

"I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christianson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus."

Det skriver Tommy Wennerstierna i en annan Newsmill-artikel.  Han menar att:

"Det är här, i denna grupp och med deras teorier, de svenska rättsskandalerna tar sin början. Till slut så blir skandalerna så många att de blir norm. Gruppen har fått så stort genomslag att de nu, när vi skriver året 2012, har ett stort antal anhängare inom domstolar, polis, politik, media, kvinnojourer och sjukvård. Med anhängare menar jag då inte en dold struktur, det finns ingen konspiration här, utan ett stort antal individer som delar verklighetsuppfattning i gränslandet mellan politik, ideologi, religion och juridik."

En annan som är kritisk mot Christiason agerande i Quick-fallen är Rickard L Sjöberg, docent i Medicinsk Psykologi, i en debattartikel i SVD. Han skriver bl a:

"Christianson har agerat på arenor som ligger utanför de ordinarie vetenskapliga systemens räckvidd. Det ter sig osannolikt att de resonemang om bortträngning och hypermnesi som refereras i domen skulle ha kunnat passera ett inomvetenskapligt granskningsförfarande."

Föreläste om Quick

Jag har också hittat den här beskrivningen av hans gärningar:

SÅC etablerade sig som forskare med inrikning på minnespsykologi inom en tradtion (kognitiv psykologi) där experiment utgör den huvudsakliga empiriska metoden. Inom den traditionen byggde ha även efter disputationen upp en meritering och ett kontaktnät som ledde fram till docentur och professur. Möjligen har kopplingen till den Norellska humbugläran funnits med hela tiden, men den har inte varit framträdande i meriteringskedjan. De uppnådda positionerna till följd av accepterade meriter och med hjälp av lämpliga kontakter har sedan SÅC skamlöst nyttjat till att marknadsföra sig själv som expert inom både det ena och det andra massmedialt intressanta området. Övriga delar av det relevanta vetenskapssamhället har valt att blunda och låta honom hålla på. Utan granskning och utan kritik. De inomvetenskapliga saneringsmekanismerna har i det fallet varit ur funktion.

Tvillingarna Bergwall

Sture Bergwall är part i målet, men den som värst drabbats av Christianson. Han skriver i sin blogg:

"Under de värsta TQ-åren extraknäckte Sven-Åke Christianson som föreläsare. Under rubriken “Hur kan man förstå en seriemördare” (se denna artikel) berättade och fabulerade han om mig och min familj. Som den professor han tituleras (jag värjer mig för att skriva är) borde han veta att källkritik är viktigt när man presenterar “fakta”. Han struntade helt och hållet i detta. I sina föreläsningar om seriemördaren beskrev han vår familj som djupt dysfunktionell, visade foton på mina syskon, berättade om svåra sexuella övergrepp och mordförsök under våra barndomsår – utan att överhuvudtaget ha pratat med syskonen Bergwall (vi är fortfarande sex i livet)."

Artikeln han refererar till är ur "Veta" från maj 1998. Den börjar:
"En svartvit diabild på väggen visar en pojke och en flicka i tre-, fyra-årsåldern. Båda är välkammade och uppklädda och ler mot kameran. Pojken är Thomas Quick och flickan hans tvillingsyster. Vad kommer det sig att flickan blir en vanlig samhällsmedborgare medan pojken utvecklas till en seriemördare?"

I en intervju med SVD 2009 säger Christianson följande:

– Jag har aldrig uttalat mig om hans skuld. Jag har lämnat bakgrundsinformation och testat hans minne men jag har inte bedömt hans tillförlitlighet."

Uttalandet är mycket märkligt. I domen i fallet Zelmanovitz står det att "Christianson betvivlar inte att Quicks uppgifter är riktiga". Detta var en av fyra punkter som gjorde att det var ställt "utom all rimlig tvivel" att Quick mördat Charles Zelmanovitz.

I resningsansökan angående Therese Johannesson kan man läsa följande:

"Av handledningen framgår att Sture Bergwall skall försäkras en fri tillgång till bensodiazepiner under vallningen och att han i händelse av att kroppen efter Therese Johannessen återfinns skall ges en möjlighet att gräva upp kroppen och få en ”privat stund” där han ”rent fysiskt får känna på en benbit, exempelvis ett revben”.

Alltså ska en brottsling få gräva själv i ett fynd, innan kriminalteknikerna får tillträde.

I egenskap av psykolog hade han  fått tillträde till Sture Bergwall och genomfört omfattande intervjuer med honom. Redan då förklarade Sven-Åke Christianson för Sture Bergwall att han avsåg att skriva en bok om seriemördare. En del av det materialet har överlämnats till utredarna. Utredarna har också överlämnat ett omfattande utredningsmaterial till honom under förundersökningens gång.

Sven-Åke Christiansson

Psykologiskt kvacksalveri

I boken ”Traumatiska minnen” refererar bl a Sven-Åke Christianson till kriminalinspektör Dahlström-Lannes som ”under tio års arbete aldrig mött något barn som falskt anklagat en person för övergrepp, vilket talar för att sådana anklagelser är ovanliga…” Germund Hesslow har kallat denna bok för ”psykologiskt kvacksalveri” i en understreckare i Svd (15/1-96) med rubriken ”Humbug om bortträngda minnen”.(länk)

Sammankopplingen med Monica Dahlström Lannes är inte smickrande.

Vittnespsykologen Astrid Holgersson skriver bl a följande i en vetenskaplig artikel 1995 om tillämpad vittnespsykologi:

"Många psykologer och psykiater har bidragit till att utifrån kliniska utgångspunkter och ensidiga material. eller utifrån ren hörsägeninformation i s.k. nätverk sprida ogrundade generella påståenden. Det kan t.ex. handla om tecken på incest och sexuella övergrepp, om förekomsten av daghemsovergrepp och rituella övergrepp, om "kroppsminnen" om barns s.k. traumatiska minnen och om manipulativa metoder för att få barn att "berätta". Förutom Summit kan här nämnas exempelvis David Finkelhoor, Lenore Terr, Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke Christianson, Tilman Fürniss, vilka alla framfört vetenskapligt ogrundade generaliseringar och spekulationer inom detta område.

Utvecklingen i Sverige är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredningarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt."

Astrid Holgersson ifrågasatte Christiansons roll i "Cirkus Quick" i en debattartikel 1998:

"Att Christianson har en förutfattad mening om Quickfallet bekräftas också i en 

artikel publicerad i en antologi från Oxford University Press (Conway, 1997). 

Där påstår Christianson utan saklig grund både att Quick är en seriemördare, att 

han varit utsatt för sexuella sadistiska övergrepp i barndomen samt att dessa 

fenomen har en koppling till varandra.

"Denne minnesforskare har ingen vittnespsykologisk kompetens att systematiskt och 

förutsättningslöst utreda enskilda fall. Inlärningseffekter, förhörspåverkan och 

annan suggestion kan få allvarligt missledande konsekvenser i rättsliga 

utredningar.

Hittade följande kommentar på professor Lennart Sjöbergs blogg:

"Hur kommer det sig att SÅC kunnat hålla på som han har gjort utan offentlig granskning av ämnesföreträdarna inom psykologiämnet? Självsaneringsmekanismerna, som ju ska vara en inbyggd del av den idealt sett självkorrigerande vetenskapliga metoden, tycks inte ha fungerat alls.
Finns det inte anledning att ämnet genom sina företrädare tar någon slags ansvar att granska vetenskapligheten i SÅCs agerande som representant för den vetenskapligt förankrade psykologin?

.17 augusti 2012 18:10
Lennart Sjöberg sa...
Tja, jag har ju själv engagerat mig en hel del i kritik av vad jag ansett vara ovetenskapliga tillämpningar, men de flesta professorerna har nog inte tyckt att det var deras sak. Det är lite trist."

Vilseledande psykologiska teser

I en vetenskaplig artikel 1999 sågar Sjöberg helt Christianson teorier i hans bok om Thomas Quick. Han skriver bl a:
"Risken för rena fantasier är emellertid uppenbar och det har påvisats i hundratals forskningsarbeten att barn (och vuxna) lätt kan suggereras till att tro att de har minnen av något som inte har hänt. Den risken tar Christianson och Wentz lätt på. De verkar tro att de kan avgöra om en berättelse är sann eller falsk bl a utifrån kriteriet perceptuella detaljer, men som jag påpekade ovan har forskningen inte gett något stöd till den förhoppningen. Vi står inför en betydande fara för rättssäkerheten när dessa felaktiga och vilseledande psykologiska teser sprids."

Germund Hesslow

En annan professor heter Germund Hasslow. Han skriver så här i en debattartikel, som var publicerad i SVD 1996 när det gäller Christianssons bok "Traumatiska minnen":

"Om Christianson är en auktoritet på området, så märks inte mycket härav i hans bok. Fastän han ger
en detaljerad och sakkunnig genomgång av sådan minnesforskning som han själv varit inblandad i,
uppvisar han på andra områden en anmärkningsvärd oförmåga att skilja välgrundade påståenden från
trendig mytologi. Banala påståenden underbyggs med rikliga referenser till vetenskaplig litteratur,
vilket ger boken en bedrägligt sken av vederhäftighet, medan ytterst omstridda hypoteser och ibland
rena stolligheter framförs utan något stöd alls."

"Själv ser jag Sven-Åke Christianson som ett symptom på ett ämne i kris. En väl dold kris dock. Man kan jämföra ned Uppsala universitets granskning av Eva Lundgrens forskning efter debatten kring hennes agerande. En sådan gjordes. Och det skulle nog behövas i det här fallet också, eftersom Sven-Åke Christiansons agerande solkar av sig på ämnet i sin helhet, på Stockholmsinstitutionen och Stockholms universitet.
När forskningsfusk avslöjas blir reaktionerna inom akademin mycket kraftiga, eftersom forskningens trovärdighet hotas. Det gör den även i det här fallet." (kommentar jag hittat på nätet)

Detta är vad jag hittat under några timmars googlande. Jag vet att det finns mera, men artikeln är redan lång. Det skrämmer mig att denne man åker fortästter att resa runt och undervisa. Borde inte Hovrätten för Sverige dragit öronen åt sig efter att läst de friande domarna mot Thomas Quick?