Är Sverige ett rättssäkert land?

Fallet Julian Assange har satt fokus på om Sverige är ett rättssäkert land. Hans försvarare har pekat på att nämndemännen i tingsrätten och hovrätten är politiskt tillsatta och att rättegångar i framför allt sexualbrott hålls bakom stängda dörrar. Naturligtvis har de en poäng i detta, men frågan är inte lätt. Det finns många felkällor i jakten på den absoluta rättssäkerheten.
Om vi börjar med de politiskt tillsatta nämnden, så har professor Claes Sandgren skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter om detta.
"Nämndemännen, som utses på politisk väg, är oskolade i bevisvärdering och tjänstgör alldeles för lite i domstolen för att få den övning som denna svåra konst kräver. Syftet med att lekmän dömer är att skapa insyn i dömandet och förtroende för detta. De skall också tillföra ”sunt förnuft”. Kanske uppfylldes dessa syften i en gången tid. Men medierna ger numera insyn. Och nog får väl de ordinarie domarna anses besitta sunt förnuft?"

Naturligtvis finns det en poäng i detta också. En annan aspekt är att makten både lagstiftar och dömer, vilket i sig kan minska förtroendet hos allmänheten. En risk är också att man tar med sig sina politiska värderingar in i rättssalen. Sverigedemokraterna säger det rakt ut (Metro). Om sedan domaren också är politiker som t ex Carin Wiklund Jörgensen, så förstärks detta ytterligare. Hon sitter i kommunfullmäktige i Täby för Folkpartiet.

Claes Sandgren kommer också in på andra felkällor:
"Det är faktiskt fullt tänkbart att en domstol dömer en person felaktigt utan att domstolen dömer fel. Denna paradox beror på att det finns många slags felkällor och att domstolen dömer på det material som den har. Exempel är att prover blandas ihop, till exempel DNA-prover; att en obducent gör en felaktig bedömning; att brottsplatsundersökningen görs på ett slarvigt sätt; att en polis manipulerar bevis eller far med osanning; att en åklagare negligerar omständigheter som talar till förmån för den misstänkte; att vittnen eller målsägande ljuger; och så vidare. Inte minst kombinationen av ett felaktigt erkännande och en svag försvarare kan bli ödesdiger. Domarna mot Thomas Quick – och den räcka resningsärenden som nu väckts – illustrerar det på ett närmast övertydligt sätt."
Detta sammantaget kanske är allvarligare. Under mina år som journalist har jag tillbringat många timmar i olika rättssalar. Och jag kan väl säga att jag tror mig ha upplevt mycket av det som sägas ovan. Det har handlat om sovande nämndemän, domare med förutfattade meningar, nonchalanta och dåligt pålästa försvarsadvokater för att ta några exempel.
Jag har varit med om fall där stackars misstänkta, utan advokat, blivit dömda på ytterst tveksamma grunder. I ett fall blev jag så upprörd att jag tog tag i fallet som journalist. I det fallet fick jag uppfattningen att nämndemännen var enbart "röstboskap" och följde domarens linje, utan eget ifrågasättande. Domaren kände till "sånna typer"som den åtalade!!!
Mina efterforskningar ledde fram till en helt annan gärningsman. Jag tog kontakt med den misstänkte och han anlitade en advokat. Detta ledde till en enhälligt friande dom i hovrätten med samma underlag som i tingsrätten.
En engagerad försvarsadvokat är oerhört viktig för rättssäkerheten. Jag har sett hur advokater kommer tio minuter före förhandlingen och pratar med sin klient för första gången. Min uppfattning är att de flesta advokater tar på sig allt för många uppgifter för att kunna sköta alla på ett tillfredsställande sätt. Vid ett tillfälle kollade jag upp ett advokatkontor, som handlade både brottsmål och konkurser. Det visade sig att personalen där arbetade nästan 24 timmar om dygnet, om man såg till hur många timmar som fakturerades staten.
En annan sak som undergräver förtroendet för rättsväsendet är det symbios som hela det svenska rättsväsendet lever i. Man är som i Marianne Nys fall med om att utreder nya lagar och sedan finns man på åklagarsidan. Alla känner alla i den lilla juridiska ankdammen. I tvistemål är det inte ovanligt att advokaterna träffas över en lunch och gör upp, ovan huvudet på sina klienter.
Att det sedan finns en organisation som heter Hilda, där alla kvinnliga toppcheferna inom svenskt rättsväsende är med, ökar inte förtroendet. Där finns justitiekansler Anna Skarhed, vice riksåklagare Kerstin Skarp, länspolismästare Carin Götblad, generalsekreteraren i Advoktsamfundet Anne Ramberg för att ta några exempel. Läs gärna medlemsförteckningen åklagare, domare, advokater, poliser och regeringstjänstemän.
Lägg därtill hur stark radikalfeminismen är när det gäller att sätta agendan över det mesta i samhället, inte minst inom lagstiftningen. Den kritiserade sexköpslagen är ett område. Framflyttande av gränser för vad som är sexualbrott och en vandring mot omvänd bevisföring en annan.
Där kommer vi in på att förhandlingar hålls inför lyckta dörrar. Detta är idag regel i sexbrottsmål, men borde vara undantag. Naturligtvis skall brottsoffer skyddas, men är det en uppgift för rättsväsendet? Borde man inte försöka göra detta på annat sätt? En tanke kunde vara att allmänheten sitter i en annan sal och bara får lyssna. Namn censureras bort genom i pip som i rättegången mot "pip" i Palme-mordet.Vid en rättegång måste det allt övergripande målet vara att rättssäkerheten upprätthålls till 100%.
Ett skrämmande exempel på hur det kan gå till hittar ni här.
Det mesta brukar censureras från dessa rättegångar. Endast rättens dom och summariska diskussion redovisas. Men nämndemännen då? De är ju allmänhetens öga och öra i rättssalen. I fallet ovan hjälpte det inte. De blir en del av enheten även om de är folkvalda. Kanske skulle allmänhetens roll vara en annan än dömande? Kanske granskande, ifrågasättande, utomstående?
Jag är också bekymrad över hur polis och åklagare följer objektivitetsprincipen, alltså utreda även sånt som talar för den misstänkte. Tittar man på åklagarmyndighetens målsättning, är denna att fler fall skall leda till åtal, inte som jag min enfald trodde, bättre utredningar som får flera gärningsmän dömda. I åklagarmyndighetens statistik finnas ingen statistik om hur många åtal som lett till fällande domar. Detta gick inte heller att få reda på hos Utvecklingscentrum i Göteborg.Fällande domar borde vara mycket mera intressanta än antalet åtal. Åklagarna kan i princip lagföra för vad som helst utan att riskera någonting.
Vad är då min slutsats? Är Sverige rättssäkert? Jag är inte helt säker på det och det gör mig orolig.