Nu ska vi dansa "Lambertz walk"

Jan Olsson

Medan ett antal person nu dansar "Lambertz Walk" och liksom sin danslärare vill påstå att fallet Quick inte är en rättsskandal, häller förre kriminalaren Jan Olsson istället mera bensin på brasan.

"Vilket ansvar har advokaten och andra inblandade. Thomas Quick vårdas på mentalsjukhus och förstår kanske inte sin belägenhet. Bör inte advokaten och andra sträva efter att föra fram alla omständigheter i målet. Min uppfattning är att dessa deformerade domstolsprocesser lett fram till den obehagliga möjligheten att Quick kan ha dömts oskyldig."

Detta skrev kriminalaren Jan Olsson redan 2001 i en debattartikel i DN redan 2001, alltså långt innan Sture Bergwall tog tillbaka "Thomas Quicks" erkännanden 2008.

Han skriver också:

"En domstolsprocess rymmer ett motsatsförhållande mellan två parter, där den ena parten, försvarsadvokaten, har en avgörande ifrågasättande roll. I rättegången i Falun, där mordet på den israeliska medborgaren behandlades, saknades en försvarsadvokat, eller närmare bestämt försvarsadvokat Claes Borgström fungerade inte som försvarsadvokat. En kollega som åhörde rättegången uttryckte det som att det i domstolen fanns två åklagare men ingen försvarare."

Jan Olsson är en av Sveriges mest erfarna och högst aktade kriminalkommissarier. Han är idag pensionerad. I Paragraf berättar han om hur han upplevde det som hände under de två förundersökningar mot Thomas Quick som han deltog i. Han delgav bl a Claes Borgström sina misstankar om att Quick var oskyldig:

"När Jan Olsson och en kollega skulle åka tillbaka till Stockholm efter rekonstruktionen, så åkte Quicks advokat Claes Borgström med i samma bil.
– Och då började jag prata med Borgström om vad vi hade varit med om. Jag sa något i stil med att, "det gick ju åt helvete det här och det är väl ganska klart att han inte har begått det här brottet". Men han svarade inte utan började prata om något annat. Jag tänkte att han som advokat måste väl vara glad över att hans klient inte hade begått brottet men han var undvikande och började istället prata om segling. Det där kändes väldigt konstigt."

"Ska man summera det här, så framförde alltså Jan Olsson först sin kritik mot utredningarna till poliserna som var "troende", som han säger, och till Christer van der Kwast. När det inte resulterade i någonting, framförde han samma kritiska synpunkter till landets högsta kriminalchef och till sin närmaste chef. När fortfarande inget hände klargjorde han via ett brev som sändes till Riksåklagaren att han vägrade att delta i den här utredningen på grund av hur den gick till. Men det resulterade fortfarande inte i någonting, trots att det nu var ganska många högt uppsatta polischefer och åklagare som fått ta del av hans kritik.
Några år senare försökte han nå fram till den nye rikskrimchefen med samma kritik. Till slut gick han till Leif GW Persson och berättade för honom hur han såg på det hela och gav GW en del underlag. Och när han hade pensionerats skrev han en artikel som publicerades på DN Debatt 2001, där han framförde sin kritik och sina farhågor."

Jan Olsson kände att hans rättskänsla förbjöd honom att fortsätta. Denna rättskänsla delades inte av övriga i "Cirkus Quick". 

Några som dansar "Lambertz Walk"

Gunnar Magnusson, nämndeman och jur kand

Filip Henriksen, juriststuderande

Genusmaffian angriper yttrandefriheten

Tukan Förlaget har dragit in två pysselböcker för barn efter påtryckning från genusmaffian eller "vi som vet bäst".
– Det är bara för mycket att pojkar ska paras ihop med bilar och flickor med hushållssysslor, säger Rebecka Dahlberg som startat uppror på Facebook till Aftonbladet.
"I böckerna fortsätter den strikta uppdelningen. Pojkboken handlar om rymdraketer, maskiner, vilda djur och dinosaurier - flickboken om söta kattungar, form och färg, möbler samt hushållssyslor som städning och dammsugning.
Rebecka gick hem och skrev ett inlägg på Facebook och hennes syster hörde samtidigt av sig till förlaget.
Dagen efter hade massor av andra föräldrar reagerat på samma sätt och i tisdags meddelade Tukan Förlag i kommentarsfältet att man beslutat att dra in böckerna:
”Beslutet att trycka dem var felaktigt och det fattades vid en dålig tidpunkt. Det är aldrig roligt att göra fel men det känns desto bättre att göra rätt nu."
Rebecka Dahlberg tycker att ursäkten är tam.
– Ska man ta in böcker i sitt sortiment måste man väl stå för dem innan man trycker böckerna. Det är så uppenbart att de här böckerna var för extrema."

Rebecka Dahlberg tycker inte om böckerna och det är okej. Det borde vara fritt att tycka vad man vill och välja vad man vill. Men det tycker inte Rebecka Dahlberg, hennes syster och andra i genusmaffian. Föräldrarna skall inte själva få avgöra om de vill köpa böckerna, eftersom genusmaffian vet bäst skall de bort från bokhandlarna. Nu lyckades man tyvärr få förlaget att dra in böckerna och därmed har åsiktsfrihet och yttrandefrihet satts ur spel. 

Detta är väldigt typiskt för denna rörelse, som vet bäst och skall hela tiden tvinga på andra sin uppfattning. Det finns många böcker jag läst, som jag inte tycker är bra eller har ett budskap jag inte delar, men jag skulle aldrig komma på tanken att sätta press på ett förslag att dra in boken.

Följande glidning i artikeln är lite typisk för genusmaffian:

"Pysselböckerna som orsakat starka reaktioner separerar könen redan i titlarna. Pojkarna erbjuds en "rolig" blå pysselbok medan flickorna får nöja sig med en "glittrig" rosa pysselbok.". 

Så här skriver bloggen "Pinglans tankar":

"Och, snälla, vad är det för fel på rosa glitter? Att skriva i en artikel att pojkarna får roliga blå böcker och att flickorna får NÖJA sig med rosa glitterböcker är väl lika mycket att göra ner tjejer som ett innehåll som menar att tjejer ska städa och killar ska leka – eller?
Och det är väl ändå föräldrarnas sak att uppfostra barnen – och låta barnen själva få välja och tala om vikten av det. Men tydligen vill inte feministerna det heller. De vill inte att tjejer ska välja rosa och killar blått. Och vilken FASA det är om en tjej gillar att gå och dutta hemma!
Kan ni inte uppfostra barn eftersom ni inte har möjlgheter eller lever i ett sjukt samhälle, förlåt, men varför skaffade ni barn då?
Att man börjar ta bort böcker för att de sprider “fel” värderingar visar att Sverige numera ÄR en diktatur! Jag trodde i min enfald att tryckfrihet fortfarande rådde! Och – hoppas att min identitiet ALDRIG blir röjd – jag har anledning att vara rädd nu…"

Tittar man i kommentatorsfältet på AB är det många kvinnor som delar "Pinglans" uppfattning och därmed min också.

Ifjol var Egmont förlag också satt under attack på grund av två "könsstereotypa" serietidningar.

Vi fördömer muslimer som vill förbjuda nidbilder på deras profet och hyllar Lars Vilks och yttrandefriheten. Men för genusmaffian är yttrandefriheten inte mycket värd.

Det går snabbt utför med landet....feminismens Saudiarabien...eller Mordor.....

"Han hörde inga klockor ringa"

De borde ha ringt lika kraftigt som klockorna i Notre Dame, men Claes Borgström, Thomas Quicks försvarsadvokat, säger att han inte hörde dom. Nu tror jag inte att Borgström är lomhörd, jag tror inte heller att han hade öronproppar. Han valde helt enkelt att slå dövörat till. Om han reagerat på alla uppenbara fel i förhör och rättegångar, hade han riskerat att Quick bytt försvarsadvokat. Därmed hade Borgström missat en del av de 4 miljoner han kunde faktura staten för att inte göra något.
Av alla aktörerna i "Cirkus Quick" är Borgström den vars agerande jag föraktar mest, eller kanske brist på agerande. Att han arbetade i samförstånd med polis och åklagare, istället för att hjälpa sin klient, visar sig än tydligare i dagarna. Nu jobbar han med Göran Lambertz, Seppo Penttinen, Christer van der Kvast och Gubb Jan Stigson med att ta fram "bevis" för att Thomas Quick kan vara skyldig, trots att han friats. I Intervjuer slänger Borgström ur sig insinuationer att han inget kan säga för då kan han skada sin förra klient och vill med det påskina att han nog vet att Quick är skyldig. Han låter som en åklagare, inte en försvarsadvokat. Hur kan kunde medverka till att en psykiskt sjuk människa släpades omkring i skogen, hög som Empire State Building, är otroligt. Filmerna från dessa vallningar talar sitt tydliga språk.
Enligt en artikel i DN, känner sig Borgström djupt kränkt.
– Som försvarare följer man sin klients linje fram till den punkt då man känner att "det här är inte rätt". Att medverka till att en oskyldig blir dömd är det sista man gör som försvarare.
Nådde du aldrig den punkten?
– Nej. Då hade jag agerat.

Detta är naturligtvis det enda Borgström kan säga. Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg har tagit upp frågan i sin blogg. Hon poängterar hur viktigt det är att advokaten tillvara tar klientens intresse och följer instruktioner denne lämnar, men..

"Om advokaten på goda grunder däremot varit av uppfattningen att förundersökningen var felaktig, domstolarna usla och klienten galen, men oskyldig, skulle advokaten istället vara hänvisad till att begära sitt entledigande. Detsamma skulle vara fallet om advokaten finner omständigheter som övertygande talar för klientens oskuld och som skulle leda till att klienten skulle kunna frikännas om dessa omständigheter kom till domstolens kännedom. I det läget synes mig advokatens enda handlingsalternativ vara att frånträda uppdraget."

Penttinen, Quick, Borgström och Ståhle

Det är intressant att läsa avsnittet om Claes Borgström i Råstams bok "Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare". I Huvudsak handlar det om en intervju för "Dokument inifrån". 

"Hur kunde Claes Borgström efter att ha fakturerat för tusen timmar vara så illa informerad? Var det verkligen möjligt att han missat att Quick hade så många fel att slumpen faktiskt borde ha lett till ett minst lika bra resultat?" funderar Råstam.

"Claes Borgström framstod alltjämt som den största gåtan i fallet Thomas Quick: Han var alldeles för intelligent för att ha kunnat undgå att se bedrägeriet som pågått under alla dessa år; alltför hederlig för att medvetet ha kunnat medverka till en rättsskandal som denna", skriver Råstam.

Nu har jag svårt att dela Råstam om Borgströms hederlighet. Det är också möjligt att Råstam idag hade haft en annan uppfattning om levt.

Genom sin passivitet bidrog Borgström i högsta grad till att Quick fälldes. Vänskapen med Göran Lambertz kan sedan ha bidragit till att denne tog så lätt på granskningen av domarna som JK. Lambertz sa ju i sitt inslag i "Sommar" 2007, att Claes Borgström var en av hans förebilder.

I programmet sa han också, att han ångrade att han inte ju ut och försvarade Borgströms famösa uttalande om att Sverige borde dra sig ur fotbolls-VM på grund av prostitutionen i Tyskland. Borgström å sin sida stod främst på barrikaderna och försvarade Lambertz när dennes rapport om oskyldigt dömda kom.(SR)

"Stopp och belägg"

Det kan vara intressant att läsa hur Sture Bergwall själv beskriver sitt förhållande till Claes Borgström. Här och på andra ställen kan man förstå att "Thomas Quick" ville att nån skulle stoppa karusellen, så han kunde kliva av.

"Jag visste att jag ljög, och jag visste att det var orättfärdigt. När jag ringde Claes Borgström så var mina första ord till honom:
- Är du beredd att värna om min rättssäkerhet?
Jag hoppades, någonstans i mig där jag var nykter, att ett advokatbyte skulle leda till att erkännandena skulle upphöra, att min advokat skulle säga:
- Stopp och belägg!
Claes Borgström lovade mig att värna om det rättssäkra. Det var tomma löften. Han gjorde det inte; i stället blev han en del av lögnen, bidrog till det omöjliga i att upphöra med den kusliga farsen. I hundratals timmar satt han med vid förhör, den blivande Jämo, aldrig sade han något, aldrig ställde han en kritisk fråga.
Jag kan visa dig förhörsprotokollen där jag och Seppo Penttinen på sida efter sida (tusentals sidor!) inte blir avbrutna, inte blir störda av en endaste fråga från honom. Claes Borgström teg. Jag ljög och advokaten såg till att lögnen levde vidare. Han blev på så vis en del av den."

Borgström och Qvick vid rättegången om Therese

Det kan vara skäl i att påpeka att Quicks första försvarsadvokat, Gunnar Lundgren, Som försvarade Quick i avseende morden på Johan Asplund och Charles Zelmanovits glöms ofta bort, men visade ungefär samma undanlåtenhet som Borgström. I resningsansökan för mordet på Charles Zelmanovits, skriver chefsåklagare Bengt Landahl:

"Under den tid förundersökning pågick i målet var Sture Bergwall svårt psykiskt sjuk. Han var på Säters sjukhus föremål för terapi. Medicineringen var så stark att han kan beskrivas som neddrogad. Mot den bakgrunden kan försvarets agerande i den här aktuella brottsutredningen och rättegången beskrivas som passivt." (NSD)

Gunnar Lundgren och Claes Borgström är aktade namn inom juridiken. I fallet Quick framstår dom som penningtörstande faktureringsmaskiner. Att de har agerat passivt, givit intryck av att vara korkade och lomhörda kan kritiseras, men det är förmodligen inte straffbart.

Claes Borgström är 68 år. Jag tycker det är dags han tar pension.

Det är bara för Lambertz att packa och gå

Det har varit en ganska omtumlande vecka i ärenden som jag har lite extra intresse i, Thomas Quick och Julian Assange. Det har funnits mycket att läsa och lyssna på. Av den anledningen har inte inte blivit mycket skrivet, vare sig på bloggen eller i den bok jag håller på med.
Veckan toppas av det gigantiska självmord justitierådet Göran Lambertz begått. Som jag ser det har han inget annat val än att packa ihop på sitt kontor och lämna Högsta Domstolen. Hur en domare i HD kan klampa in och ha åsikter om friande domar i underrätter, eller domar som är under utredning är fullständigt otroligt. Varför gör han detta? Visserligen kritiseras han med rätta för sin slarviga granskning av Pelle Svenssons anmälan när Lambertz var JK.
"Justitiekanslern, landets högsta tillsynsmyndighet som övervakar rättsväsendet, tog sig an fallet Thomas Quick redan år 2006, efter anmälan från anhöriga till mordoffer och en kompletterande, 55 sidor lång rättsutredning av advokat Pelle Svensson.
Efter tio dagar hade dåvarande JK Göran Lambertz kommit fram till sin slutsats.
- Jag har själv tagit intryck av kritikerna och länge ställt mig undrande till domarna mot Thomas Quick. (...) Men när jag nu har "hört den andra sidan" genom att studera domarna och granska kritikernas argument, har jag fått ändra mig. Domarna är utomordentligt övertygande, skrev Göran Lambertz i ett långt debattinlägg (Dagens nyheter, den 3 december 2006).
Tre år senare - när Sture Bergwall hade dragit tillbaka alla sina erkännanden - valde Göran Lambertz att frivilligt sluta som justitiekansler, sannolikt därför att hans trovärdighet hade skadats för mycket." (NSD)

Kanske ligger ändå förklaringen i detta. DN utvecklar det i en ledare:
"Medan Svenssons utredning utmålas som yvig, närmast rättshaveristisk, är tonen respektfull vid skildringen av domstolarnas arbete och uppräkningen­ av alla personer som varit delaktiga i de olika processer där Quick fällts: ”Domstolarna har som sagt beaktat det mycket speciella bevisläget och analyserat bevisningen på ett skickligt sätt. Sex sådana gedigna domar. Åtta yrkesdomare och åtskilliga nämndemän. Alla eniga.”
Göran Lambertz hade själv tidigare ifrågasatt rättssäkerheten i svenska domstolar och hävdat att det satt oskyldigt dömda i svenska fängelser. Men här i Quickärendet hänvisade han helt slappt till auktoritetens tyngd: Inte kunde väl alla dessa domare, dessa ärans män som formulerar sina domskäl så välavvägt och stringent, ha tagit miste?"

Jenny Küttim

Fast i sin förträfflighet

Vissa människor är fast i sin förträfflighet. Jag tror det är fallet med Lambertz, van der Kvast, Claes Borgström och Sven-Åke Christiansson, samt journalisten Gubb Jan Stigson. Seppo Penttinen följde instruktioner från Kvast, som en lydig hund. Birgitta Ståhle förblindades av att hon trodde att hennes häxkonster gav resultat.

Kvast och Borgström hade tack vare Lambertz kunna komma undan stormen 2006. De kunde gå vidare i sina karriärer. 2008 kommer Hannes Råstam dokumentärer och Sture Bergwall tar tillbaka de erkännanden han gjort som Thomas Quick. Åter börjar marken gunga lite. Värre blir det naturligtvis när resningsansökningarna kommer in och resulterar i friande domar. Hannes Råstams bok kommer ut och debatten tar ordentlig fart igen.

Det verkar som trion Lambertz, Kvast och Borgström kände sin heder hotad. Att det knakade i väggarna i de slott de byggt kring sina egon. Anfall är bästa försvar verkar ha varit deras taktik. I den taktiken ingick att ifrågasätta Hannes Råstam, resningsansökningarna, åklagare och hovrätter som på nytt granskat fallen och funnit, där granskningen är färdig, att det inte finns några bevis som binder Quick till dessa brott. Man antyder också att Quick mycket väl kan vara skyldig.

Jenny Küttim hjälpte Hannes Råstam med faktagranskning inför programmen i "Dokument inifrån". Hon skriver i ett blogginlägg bl a följande:

"Om Lambertz bara hade lugnat sig och själv tagit reda på fakta istället för att använda de punkter som han fått listat av polismannen Seppo Penttinen och diskuterat fram i samråd med före detta åklagare Christer Van der Kwast, advokat Claes Borgström och inte minst journalisten Gubb Jan Stigsson, så hade vi kanske kunnat ha en sansad debatt."

7 åklagare och 8 domare

Küttim har tillsammans med Mattias Göransson, som slutförde Råstams bok efter dennes död, har skrivit en artikel i DN, där de kommenterar den 5 punkter Lambertz anfört som graverande. Där frågar de sig också hur Lambertz kan ignorera 7 åklagare och 8 domare?

Peter Kardhammar på AB och också en del förnuftigt att anföra:

"Lambertz berättar att Quick är en våldsman som av läkare bedömts lida av ”höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus”. Thomas Quick är en person att akta sig för.
Lambertz säger att ett frikännande av Quick inte betyder att han är oskyldig. Tvärtom, han anser att det finns ”utomordentligt övertygande bevis”.
Göran Lambertz är en av Sveriges högsta jurister. Han är före detta justitiekansler, vilket är regeringens ombudsman, och nu sitter han i Högsta domstolen. Han är en av 15 domare som väg­leder rättsväsendet i hur lagen ska tolkas.
Lambertz argumentation fyller mig med obehag, nej, fasa.
Grundregeln i ett rättssamhälle är att alla är oskyldiga tills de överbevisats om sin skuld. En person som åtalas ska vara funnen skyldig bortom alla rimliga tvivel, annars ska den personen frikännas, vilket är detsamma som att säga att den personen är oskyldig."

Lambertz försöker försvara sig genom att skriva en debattartikel i AB. Med den målar han in sig ytterligare i ett hörn. Bakom honom hukar Kvast, Borgström och Stigson.

Numera har Lambertz 17 punkter, som talar mot Quick. Dessa håller tydligen på att kvalitetsgranskas av Kvast, Penttinen och Gubb Jan.

Att Lambertz skulle råka ut för en JO-anmälan är inte oväntat:

Det är en privatperson från Uppsala som anmält Göran Lambertz för uttalanden han gjorde i SVT:s Aktuellt i måndags kväll om fallet Thomas Quick.
Anmälaren menar att Göran Lambertz uttalanden står i strid med Europakonventionens oskuldspresumption och svensk lag. I programmet ska han ha påtalat att det faktum att Thomas Quick, numera Sture Bergwall, inte förklarats skyldig i de fall han friats, inte innebär att det är fastslaget att han är oskyldig.(SR)

Verkligheten är sällan svart eller vit

Alexander och My när allt var bra

När när det handlar om vårdnadstvister och skilsmässor finns det anledning att dra öronen åt sig. Så är fallet när det gäller förhållandet mellan fotbollsproffset Alexander Gerndt och hans förra fru, den flitiga bloggerskan  My Gerndt. Hon anmälde honom för fyra fall av misshandel och han dömdes i tingsrätten för två av dem. I ett av de två han dömdes för, ville domaren fria honom, men nämndemännen ansåg att skjuta en boll på låret under en gemensam "fotbollsmatch" var misshandel.
Jag har läst domen och jag har läst nästan hela tråden om "The Gerndts" på Flashback. Där finns inlägg som tyder på mycket god insikt i det stormiga äktenskapet. Det ger också en annan bild än den som massmedia vill förmedla. My Gerndt har en egen blogg, som hon bl a använt till att skriva om sin f d make. Man finner i Flasbacktråden information om psykisk misshandel och provakationer. Med i bilden finns umgängessabotage, vägran att godkänna ett äktenskapsförord m m. Fram tonar bilden av ett par som aldrig borde gift sig och skaffat barn, men också viljan att ha en man med status och pengar.
Det var också en provaktion som föranledde den enda åtalspunkten, som kan innehålla någon form av misshandel.
"Målsägaren har av någon anledning blivit så förbannad att hon tar Gerndts bärbara dator och drämmer i golvet så den går i tusen bitar. Hur hade ni reagerat på en sådan sak?
En dator är lätt ersatt ekonomiskt. Åtminstone om man är fotbollsproffs, men innehållet är ofta oersättligt. I en dator har man mycket av det mest värdefulla man äger. Foton, dokument, program, musik, filmer etc. Om någon medvetet hade gjort så med min dator hade jag garanterat sett rött. Dessutom är det ju en brottslig handling. Man får helt enkelt inte vandalisera andras datorer på det sättet." (från Daddys blogg).
Enligt My skulle Alexander då tagit ett tag om hennes hals och tryckt upp henne mot väggen. Detta förnekas av Alexander. Ett läkarintyg kan dock tala till Mys fördel.
My Gerndt pratar gärna med media. Hon verkar ha ett stort behov att att synas. Hennes status har naturligtvis förlorat i värde, sedan Alexander begärde skilsmässa. Hon tar nu varje chans att smutskasta sin honom.  Feministiskt perspektiv hakar villigt på, eftersom det handlar om mäns våld mot kvinnor och Aftonbladet hänger naturligtvis med. Svenska Fotbollsförbundet utsätts för attack. Hur kan man ta ut Alexander Gerndt i landslaget? Han är ju dömd för kvinnomisshandel! När domen föll i tingsrätten och han dömdes till villkorligt och böter, stängdes han av under tre månader. Det var det fängelsestraff som åklagaren yrkat på. Jag tycker det kan vara en rimlig kompromiss.
My Gerndt berättar för Feministiskt perspektiv att hon fått långa och stöttande mejl från flera av spelarfruarna i landslaget – men att Svenska Fotbollförbundet aldrig hört av sig för att fråga hur hon mår.
– De är väl i en sådan position att de måste ta ställning och då går inte jag först helt enkelt. Hela fotbollsmentaliteten, under de år jag levt med den, fokuserar på att prestera på planen. Spelarna ska bara tänka på det och allt annat är ointressant, säger My Gerndt i intervjun med Feministiskt Perspektiv.

Alexander Gerndt har gjort 8 landskamper. Det är bra gjort av My att hinna bygga upp sådana relationer med andra spelarfruar i landslaget att de skriver långa mejl till henne, speciellt som nästan alla bor utomlands.

Fallet skall nu upp i hovrätten, sedan domen överklagats av Alexander, som vill bli helt frikänd. När man anklagar fotbollsförbundet med att det är en pågående rättsprocess, borde kanske media tänka på att de låter en part framträda i denna process. Men vi känner igen det från t ex Assange-fallet.

Media vill gärna göra allt till svart eller vitt. Sådan är sällan verkligheten.

Mer om rättsskandalen Thomas Quick

Thomas Quick i dokumentären "Dokument inifrån"

Ibland blir inte dagen som man planerat. Det är både fördelen och nackdelen med att kunna disponera den själv. Det började med att jag läste en artikel i Newsmill av rättsanalytikern Tommy Wennerstierna om fallet Thomas Quick, "De psykoligiska teorierna bakom fallet Quick". Där dök det upp en del intressanta saker, som jag inte känt till tidigare.
"En källa berättade för mig om några brev Thomas Quick, aka Sture Bergwall, gett Hannes Råstam. Breven skickades av en känd fd kriminalpolis till Quick i syfte att uppmuntra honom att erkänna de brott han kom att erkänna, och i vissa fall dömas för.
Det säger sig själv varför jag är intresserad av dem. Varför skriver en fd polis brev till Quick för att uppmuntra honom att erkänna brott han inte begått? I detta fall en fd polis som ofta dyker upp i mål, i hela landet, och försöker baxa dem till åtal och dom, utan att ha någon som helst anknytning till fallen. Förutom då att hon är en del av ett nätverk av individer som de senaste 20-30 åren sett incest, pedofiler och ritualmördare i varenda buske i riket."
Personeni fråga kan inte vara någon annan är Monica Dahlström-Lannes, som bl a hade en mycket stor del i att Tito Beltran fälldes.

Han tar också upp ett citat från Råstams bok:

"Hannes skriver: 'En uppburen skribent, Kerstin Vinterhed, på Dagens Nyheter, beskrev uppväxthemmet (Quicks) som "alldeles tyst och slutet mot omvärlden". Det framkommer att Kerstin Vinterhed besökt Quick för att intervjua honom på Säter. Hannes Råstam tar upp det som exempel på medias påverkan på fallet.
Det Hannes missade är vem Kerstin Vinterhed på DN är. Kerstin Vinterhed är syster till Claes Borgström, Thomas Quicks försvarsadvokat. Den ene, Kerstin, uppburen skribent på DN, den andre, Claes, försvarsadvokat med goda politiska kontakter. Som båda, i olika former, arbetar med Quickfallet, och är syskon."

När det gäller hur Wennerstierna ser på domarna mot Quick, sågar han det svenska rättsväsendet jäms med fotknölarna:

"Jag vill hävda att detta inte är ett rättsövergrepp utöver det vanliga. Detta är möjligen ett helt normalt rättsövergrepp, av den typen som inträffar varje vecka i Sverige i lite olika former. Visserligen är det svenskt rekord i antal felaktiga domar mot en enda enskild individ. Men det förklaras enkelt med något jag ser i andra rättsfall, det är nämligen inte alls ovanligt att svenska domstolar väljer att döma på tidigare domar, utan att objektivt pröva varje enskilt mål.
Att Quickaffären inte är ett rättsövergrepp utöver det vanliga beror också på det Hannes Råstam tar upp i sin bok: att poliser, som Seppo Penttinen, låter bli att ta med bevis som talar till den åtalades fördel händer ofta, att bevis slängs och bränns upp av åklagare är inte ovanligt, att vittnespsykologer ljuger ihop falsk vetenskap och får människor oskyldigt dömda har förekommit i mängder av fall i 30 år och inträffar ett antal gånger varje år, att läkare skriver falska läkarutlåtanden händer också varje år, att vittnen är helt irrelevanta, ljuger och ändå tas på allvar händer också altt som oftast i svenska domstolar. Inget av det Hannes Råstam beskriver är nytt. Det sker ofta, framför allt i mål om sexuella övergrepp, våldtäkt, mord, dråp och i vårdnadstvister."

Det finns ytterligare intressant information och synpunkter i artikeln, bl a som berör "minnesexperten" Sven-Åke Christiansson.

Denna artikel ledde mig vidare till en artikel i SVD, där Quicks advokat Thomas Olsson intervjuas tillsammans med f d chefsåklagaren Sven-Erik Allhem.

Olsson fick fråan om vad bör en kommande utredning fokusera på?
– Jag tycker att man ska kartlägga vad som varit förutsättningarna för att processerna mot Quick kommit till stånd. Allt från den rättspsykiatriska vården där erkännandena skapades till hur förhören i utredningarna skötts och även prövningar i domstol, säger advokat Thomas Olsson.Han pekar på att förhållandet mellan terapeuterna på Säter, den utomstående minnesforskaren, polisen och åklagaren i brottsutredningarna har varit alltför intimt, och anser att det bör finnas riktlinjer som förhindrar att man blandar ihop terapiresultat och brottsutredning.

Eftersom jag väntar på Hannes Råstams bok och bara läst utdrag av den, blev det sedan två timmar med "Dokument inifrån" från 2008. Jag hade nämligen inte sett programmen, bara läst om dem. Programmen ökade intresset ytterligare att få läsa boken. Efter att ha varit besviken på så mycket inom journalistiken, känns det uppfriskande att få ta del av något så välregisserat och väldokumenterat. Thomas Quicks egna berättelser verifieras genom förhörsprotokoll, journaler, videofilmer och intervjuer.

Claes Borgström

Det är dock svårt att värja sig slutet på sista programmet, där en självgod, belåten Claes Borgström säger om sin klient:

- Det är 2008 och han sitter på Säter och han kommer att sitta där restgen av sitt liv!

Hoppas denne man aldrig får en klient mer i hela sitt liv. En polis, som bl a var med i polisutredningen om mordet på det holländska paret säger med anledning av en rekonstruktion av mordet, som genomfördes med Qvick.

- Det fanns en uppenbar detalj som gjorde att jag inte trodde på Quicks rekonstruktion, men jag nämnde den inte för jag var övertygad om att försvarsadvokaten måste ha noterat detta och skulle fråga om det, men jag fick inte en enda fråga från honom.

Efter detta hamnade jag på Advokatsamfundets ordförande Anna Rambergs blogg, där hon skriver om Quck-fallet och redogör för en försvarsadvokats skyldighet med sin klient. Där kan man väl notera att en advokat egentligen inte behöver göra något annat än lyfta arvodet, om klienten inte vill ha något försvar.

Efter lång läsning hittar man dock följande:

"Om advokaten på goda grunder däremot varit av uppfattningen att förundersökningen var felaktig, domstolarna usla och klienten galen, men oskyldig, skulle advokaten istället vara hänvisad till att begära sitt entledigande. Detsamma skulle vara fallet om advokaten finner omständigheter som övertygande talar för klientens oskuld och som skulle leda till att klienten skulle kunna frikännas om dessa omständigheter kom till domstolens kännedom. I det läget synes mig advokatens enda handlingsalternativ vara att frånträda uppdraget."

Men Claes Borgström var en del av "Cirkus Quick" och hade 5 miljoner skäl att hålla käften och spela med.

Jag har konsekvent valt att använda namnet "Thomas Quick" och inte hans riktiga namn Sture Bergwall, eftersom det är under det namnen han är känd när det gäller brotten.

Mina tidigare artiklar om Thomas Quick:
Fallet Quick: Bollen ligger nu hos Tant Gredelin

Straffa de skyldiga för mordet på rättvisan

Häxan på Aftonbladet

Slasktidningen Aftonbladet gör sitt bästa för att sitta på 2 stolar. Först kramar tidningen ur allt man kan om hur prins Carl Philip blivit oprovocerat påhoppad utanför en nattklubb på franska rivieran, sedan går tidningens egen häxa, Lena Mellin till angrepp på honom är säger att det är dags för honom att "växa upp". Lena Mellin var i spetsen för hetsjakten på pappa kungen, Sven-Otto Littorin och Håkan Juholt. Hon har visat sig vara en person med mera inflytande än kunskap och förstånd.
I sin krönika om prinsen vädjar hon till det lägsta bland sina läsare, avundsjukan och jantelagen. Hon ondgör sig över att prinsen "glider omkring på en räkmacka". Hon har dessutom den dåliga smaken att göra attacken   i Frankrike till en del av detta.
"Men nattklubbsattacken understryker att det är dags för prinsen att växa upp. Att skaffa sig en sysselsättning, en mening i tillvaron som har större tyngd än att likt en fjäril flyga mellan attraktionerna."

Hon lägger alltså skuld på brottsoffret, att prinsen får skylla sig själv på grund av sitt leverne. Skulle hon skriva samma sak om det varit flickor som blivit antastade? Andra än Madeleine, som naturligtvis också fått skylla sig själv.

"Prins Carl Philip och prinsessan Madeleine lever i ett slags vakuum. De behöver inte jobba och ser det uppenbarligen som ett brott mot de kungliga traditionerna att yrkes­arbeta.
Båda har egna förmögenheter och får del av det kungliga apanaget oavsett vad de ägnar sig åt vid sidan av de representativa plikterna. Driften att skaffa sig en inkomst saknas."

Om så skulle vara fallet, delar kungabarnen detta öde med många andra rikemansbarn. Rika föräldrar gör att de kan leva ett jetsetliv på Stockholms innekrogar och lyxkrogar på franska Rivieran. 

Lena Mellin väljer naturligtvis att glida lite på sanningen. Carl Philip och Madeleine får del av drottningens apanage, när det medverkar när de representerar kungahuset vid olika arrangemang. Hon kunde också ha kostat på sig att läsa Wikipedia om vad prinsen hunnit uträtta i sitt 33-åriga liv.

Efter studentexamen 1999 gjorde han väårnplikten vid Vaxholms amfibieregementet som båtchef. Efter två år blev han fänrik och befordrades till löjtnant 2004. Efter en anpassad utbildning blev han kapten 2007.

År 2006 avslutade Carl Philip en tvåårig utbildning på Forsbergs skola i grafisk design och reklam. Under våren 2009 började han studera växtodling, teknik och skogsbruk vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp och tog 2011 lantmästarexamen. Han har även under 2000-talet deltagit i omfattande fotografiskt arbete och expeditioner i ett utbildande samarbete med Mattias Klum. Har haft några utställningar. I mars 2009 lanserade han en egen bestick-kollektion.Hösten 2006 praktiserade han vid National Geographic, under det att han medverkade i Folke Rydéns och Mattias Klums TV-film Expedition Linné, om Carl von Linnés resor. I samband med Linnés 300-årsjubileum gjorde prinsen en tolkning av botaniska trädgården i Uppsala som visades med anledning av firandet.

Han driver ett litet bolag som heter CphB AB. Det är hans designbolag som formger hushålls- och prydnadsföremål.
Därtill kan läggas han hobby som racerförare och att han åkt både Öppet Spår och Skejtvasan (2012).

Skattepliktiga

Kungabarnen är skattepliktiga och lever som det ser ut på utdelningar och vinster från sina aktier. De fick 2008 ut en knapp miljon kronor var före skatt som överskott på sitt kapital. Utöver det arbetar de för hovet, de utför alla olika uppdrag, och för det får de del i apanaget. Hur mycket bestämmer Kungen.(SR). Kungafamiljens förmögenhet uppgick 2008 till cirka 500 miljoner.

Bidraget till kungahuset är uppdelat på två olika poster, hovstaten och slottsstaten. De är på 62,3 resp 59,8 miljoner kronor per år (2011).

Hovstaten ska täcka kostnaderna för Kungens representation inkl. resor, kostnaderna för Riksmarskalksämbetet med stabsavdelningar för personal, ekonomi samt information och press, Hovmarskalksämbetet och Drottningens hovstat (som administrerar Konungens och Drottningens olika aktiviteter samt hushållet), Kronprinsessans hovstat, Prinsessan Lilians hovstat samt Hovstallet (transporter med bil och häst samt vård av museala vagnar och selar).

Omräknat till heltidstjänster har hovet 67 anställda, vilket innebär att nästan hälften av hovstaten går åt att täcka anställdas löner med sociala kostnader.

Räknar man om hovstaten till kronor per svensk, blir det 6,55 kronor per år. Det är alltså knappast så att kungshuset gräver djupa hål i våra plånböcker. Istället är det nog så att PR-nyttan är betydligt större för Sverige som nation.

Vem hade brytt sig om president Jan björklund suttit och hejat på läktaren i London?