"En död varg kan inget berätta"

Det är inte höghastighetsvapen med kikarsikten som skapat en hälsosam respekt hos den vilda vargen för människan. Istället är det tusen års erfarenhet, som gjort att denna respekt nedärvts från generation till generation. Alltså så länge som vargen och människan konkurrerat om byten i skogen. Det har skapats av det som gjort ont och som varit obehagligt. Jag kan tänka mig stenar från slangbellor eller pilar från pilbågar, höga ljud, eld med mera. När handeldvapnen kom kan jag tänka mig att en hel del vargar blev skadeskjutna med tanke på deras precision.
Djur lär sig att undvika det som är obehagligt. I vår tid kan vi ta ett elstängsel som exempel eller enbart knallen från ett skott.
Efter den tragiska händelsen i Kolmården tar jägarna tillfället i akt att propagera för vargjakt och poängtera hur farlig vargen är. Det gäller så väl "SGT"-folket utanför lanthandeln här hemma, som representanter för olika jägarorganisationer i debattartiklar. Bl a skriver man om vikten av att jaga varg för att arten skall behålla sin skygghet. Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig hos Jägarförbundet, gör det i en debattartikel på Newsmill.
För jägare är jakt lika med att döda. Som jag frågar i rubriken, hur skall en död varg kunna berätta? Det finns inget "Vargbladet", där andra vargar kan läsa att man skall akta sig för Olssons fårhägn. För mig betyder inte jaga nödvändigtvis att döda. Som unga har vi blivit jagade av någon arg gubbe för att vi pallat plommon i hans trädgård. Vi lärde oss vilka trädgårdar det var ofarligt att palla i.
Därför tror jag att man skall skrämma vargarna, jaga bort dom om de blir för närgågna, vilket jag förstår kan vara obehagligt för en del. Det samma gäller i anslutning till tamboskap. En salva i baken som svider, men inte dödar kan vara ett recept. På så sätt upprättshålls instinkten hos vargen att det är obehagligt att vistas i närheten av människan. Unga vargar behöver lära sin läxa, precis som unga plommonpallande pojkar.
AB Jinge