söndag 20 januari 2013

Det blåser kallt i Sverige


Hittade denna krönika av Andres Lokko i SVD, där han hävdar att Sverige inte är någon förebild längre. Han avslutar på följande sätt:
"Vi lever på lika gamla meriter som någonsin, säg, det forna brittiska imperiet. Vi är ingen förebild längre. Vi börjar istället alltmer likna ett egoistiskt skräckexempel i fritt fall.
”De sämre bemedlade får skylla sig själva” var kanske förra årets mest obehagliga politiska stridsrop. Men nu tar vi väl det ännu ett litet steg längre och ersätter det med ”se för tusan till att välja dina föräldrar med största möjliga omsorg”?"
Jag kan bara hålla med. När jag läser kommentarer och bloggar om "barnfattigdom" känner jag hur det blåser kalla vindar från villakvarteren på solsidan, där de besuttna bor. De som aldrig behövt fundera på hur de ska klara den kommande månaden. Haft ont i magen och vridit sig i sömnlösa nätter för hitta lösningar på hur hyran ska betalas.
Jag undrar hur många av de som kommenterar, som levt på de inkomster, som enligt forskningen gör att man lever i ett ekonomiskt utsatt läge? Det är lätt att sitta och ondgöra sig över de som har det sämre och tycka att de får skylla sig själva. Det osar en självgod präktighet lång väg och en von Oben attityd som skrämmer mig.
Under en tuff period i mitt liv var jag arbetslös med tre barn och enbart A-kassa och barnbidrag som inkomst. Det var tufft att ändra livsstil och att omprioritera, att inte kunna unna sig det som man varit van vid tidigare. Idag är jag pensionär och lever med en ny familj. Det ger heller inte någon större handlingsfrihet.
Nu skriver jag inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag vet hur det känns att behöva vända på pengarna. Jag får naturligtvis skylla mig själv. Kunde ha valt att leva resten av mitt liv som singel.

Livet är lätt att leva när man är frisk och har ett välbetalt jobb. Men det finns inga garantier för framtiden. Därför skulle det inte skada med lite större ödmjukhet.
Jag upprepar också mitt förslag om att inkomstpröva barnbidraget, så de som behöver det kan få lite mera.

I min förra artikel skrev jag att det var bra att Janne Josefsson satte fingret på överdriven marknadsföring. Jag skrev också att det även finns andra ideella organisationer, som frestas att göra detsamma, t ex ROKS och Real Star.

Det finns alla skäl i världen att diskutera svensk invandrarpolitik, men det ska göras med blanka vapen. Även här finns det en tendens att bara säga halva sanningar eller dra ut konsekvenser för långt. Enögdhet är aldrig bra. När de som är för en generös invandringspolitik springer undan debatten är inte heller detta bra. Det gäller också att hålla isär äpplen och päron i debatten.

Jag gillar olika
När jag skriver så har jag kanske inte samma definition av begreppet som Jan Helin på Aftonbladet. Vad jag menar är att jag gillar att läsa och följa även de som inte tycker samma som jag i alla frågor. På sätt måste jag hela tiden vässa mina argument och ibland t o m ändra uppfattning.
Vi brukar vara ett gäng som träffas och dricker förmiddagskaffe nästan varje dag. Ibland uppstår det mycket heta diskussioner, inte minst i invandrarfrågan. Detta är mycket berikande och det bästa är att alla kan skilja på sak och person. I denna grupp känner vi stort förtroende för varandra och trots meningsskiljaktigheter är vi mycket goda vänner, som är ärliga mot varandra.
Jag är medveten om att jag kan ha trampat på en del tår med det jag skrivit ovan. Det får jag ta i så fall och kommentarer är välkomna.


15 kommentarer:

  1. Jag tycker att ditt perspektiv är viktigt. Även jag vet hur det är att leva utan några medel, också med barn. Problemet, som jag ser det, är att vänstern helt har förlorat sig i galna identitetspolitiska maktanalyser, när behovet av en sund opposition är så viktig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Hittade samtidigt till din blogg, som jag lägger upp i min blogglista. Personligen har jag mycket svårt att idag hitta en politisk hemvist. Händer det inget radikalt för valet, kommer Kalle Anka att få min röst.

      Radera
    2. Ja, det är verkligen inte lätt! Btw, starka inlägg och analyser du gjorde kring hela Quick/Lambertz-skandalen.

      Radera
    3. Sinistromanualistiskt Initiativ (S!)

      Radera
  2. Vart vill du komma? Måste man vara svart för att ha rätt att diskutera rasism? Måste man knarka för att ha rätt att diskutera narkotikapolitik? Måste man vara genusvetare eller kvinna för att ha rätt att diskutera jämställdhet? Måste man vara fattig för att ha rätt att diskutera fattigdom?

    När man som jag är rik, välutbildad, intelligent och nästan frisk blir det ju alltid 'von oben', vilken fråga som än debatteras. Men det utesluter ju inte att jag kan ha vettiga synpunkter i de olika frågorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. bashflak: Ibland delar vi åsikter, ibland inte, sånt är livet. Du har all rätt att ha en åsikt och framföra den.
      Jag vill dock påstå att den som är rik och aldrig upplevt hur det är att ha det knapert, inte kan sätta sig in i situationen. Då är det lätt att inte en von Oben attityd och tycka att folk har sig själva att skylla.
      Exemplet med genusvetare var ovanligt illa valt och har ingen relevans i sammanhanget.

      Radera
    2. Jag har inte sagt ett dugg om 'fattigt folk' eller vem fattigdomen beror på. Jag vänder mig mot användningen av definitionen 'relativ fattigdom', eftersom den inte går att göra någonting åt i ett fritt demokratiskt samhälle. Om man bekämpar relativ fattigdom så försvinner den inte, man bara flyttar fattigdomsgränsen uppåt, från den rimliga definitionen att inte har råd med vinterskor till den orimliga definitionen att inte ha råd med en iPhone. Fattigdom ska definieras som en minsta rimliga levnadsstandard, i absoluta termer, annars blir det bara trams.

      Trots det var du inne på min blogg och tyckte att den som inte själv är fattig inte borde uttala sig i frågan. Just denna månad är jag 'fattig', eftersom jag prioriterade att åka med min lille son till fjällen över trettonhelgen. Nu är jag tvungen att låna pengar för att kunna köpa mat. Men eftersom jag har god kreditvärdighet så går det bra.

      Exemplet med genusvetare var synnerligen väl genomtänkt eftersom det var något Pär Ström ofta fick kastat i ansiktet - eftersom han inte pluggat genusvetenskap ansåg vissa att han inte var behörig att delta i debatten.

      Radera
  3. Jag har väldigt svårt att se någon likhet mellan en knarkare eller en fattig och en genusvetare. Det är stor skillnad mellan självupplevt och forskning, även om jag precis som du sätter ett stort frågetecken kring om genusvetenskap verkligen är forskning

    SvaraRadera
  4. Fast jag förstår vad bashflak menar (tror jag). För om relativ fattigdom ska gälla så är det mina grannar och inte jag som bestämmer om jag är fattig eller rik och vilka prylar mina barn (jag) ska ha råd med. Om mina grannar har råd att köpa ny bil varje år och jag vart 5:e så är jag ju fattig i jämförelse med dem. Om mina grannar har råd att ge sina barn en sprillans ny mobiltelefon av senaste sort varje gång det släpps en men inte jag så är vi ju också fattiga med det begreppet.

    Det är ett svårt ämne...

    SvaraRadera
  5. Toklandet: Jag tror det är tvärt om. Relativ fattigdom är om du känner dig fattig, som bara kan byta bil vart femte år, inte kan åka på utlandssemester med hela familjen, inte kan ge dina barn det andra barn får. Relativ fattigdom innebär också att om din inkomst ökar mindre än andras, så blir du fattigare.
    Det är därför som Salonen gått ifrån EU:s norm om 60% av medianlönen och i stället, precis som bashflak efterlyser, satt en exakt summa på när man är ekonomiskt utsatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Relativ fattigdom är ju jämfört med andra och då spelar det ingen roll om jag känner mig fattig eller rik. Om mina barns klasskompisar har 50 tums platt-tv på rummen, byter mobiltelefon 3ggr/år, får en tusenlapp i månaden mm mm (löjliga exempel, jag vet... Men bara för att belysa) och jag inte har råd med detta så är mina barn fattiga enligt definitionen relativ fattigdom om de inte får allt detta också. Skitsamma vad jag tycker. Andra runtomkring bestämmer vilka lyxprylar mina barn ska ha för att inte vara fattiga.
      Men sen ska man inte glömma att det kanske finns en hel del som faktiskt hela tiden är på gränsen till att ha ett drägligt liv och då måste man ju ha ett vettigt mått på vad som är ett drägligt liv, det ska ju inte kompisar och skolelever bestämma...

      Radera
  6. Fattigdom är i hög grad relativt. De som bor i Harlem i New York har lägre medellivslängd än de har i Bangla Desh. Inte på grund av brist på mat, utan på grund av depression och hjärtsjukdomar som följd av stress. De lider av relativ fattigdom, och av det förakt som samhället hyser för dem.

    Om andra ska förakta en bestämmer man inte själv. Och man måste vara ohyggligt stark för att bortse från det. Människan är ett socialt djur. Något som i och för sig också den dominerande ideologibildningen väljer att bortse från. Men för den skull behöver ju inte vi göra det.

    SvaraRadera
  7. PS. Det finns ett sätt att komma bort från föraktet - att ta upp en kollektiv kamp! Det lyckades "fattigt folk" utomordentligt väl med för hundra år sen. Om den välmående övre medelklassen blir rädd för en mår man mycket bättre.

    SvaraRadera
  8. Du verkar ligga nära mig i de mesta av det du skriver. / Roland

    SvaraRadera
  9. Finns det verkligen svenskar som diskuterar politik mm idag?
    Min erfarenhet är att vi svenskar är oerhört ignoranta och ofta helt okunniga om vad som händer utanför kvarteret. Skönt att det finns undantag!

    SvaraRadera

Kommentera gärna, men använd någon form av namn, eftersom det är svårt att svara anonyma.